Nästan som diskbänksrealism. Fast utan realism.

"Kaffe? Avec? Någon?"

Erik slår ut med handen i en frågande gest till oss middagsgäster runt bordet. Vi har avnjutit svenska ostron till förrätt. En väl kyld India Pale Ale serverades till de små älsklingarna. Jag smög ner tolv stycken genom strupen innan jag kände mig nöjd. De gled ner och lade sig tillrätta i magen, blev till en mjuk salt säng som gjord för hängmörad oxfilé att landa på.

Och så fick det bli! Erik har gjort ett alldeles utmärkt jobb med köttet. Blodet har precis stannat. Inte mer. Till detta en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta flaskor Bordeaux i en klass för sig. Tydligen har han importerat en låda från en vingård i Frankrike. Han lärde känna ägaren när han bilade runt i de olika vindistrikten för något år sedan. Strävt blodrött vin som passar perfekt att dricka girigt i djupa klunkar.

När Erik sedan bar in en ostbricka, bestående av Manchego, Prima Donna, Pecorino och nån underbar tryffelhistoria, var sällskapet helt enkelt tvunget att ställa sig upp och krama karln. Personligen var jag nöjd med rödvinet jag gick på och stod över sötare varianter som Erik rekommenderade. Men de andra gick honom till viljes och lät sig väl smaka på ett portvin vars flaska han fick blåsa bort dammet från.

Och nu kaffe. Avec. Någon.

Erik tar upp beställningarna. Det är macchiato hit och espresso dit. Det är anrik whisky lagrad på fat från andra världskriget och konjak i kupor större än bowlingklot. Det är med andra ord middag för det gamla gardet hemma hos Erik.

"Jag vill ha en stor väldoftande whisky" säger jag.

"Då kommer den" säger Erik.

"Och så vill jag ha två espresso".

"Du menar en dubbel?"

"Nej jag menar två espresso i två separata koppar. Och så vill jag att du vaskar den ena. Man ska inte vaska champagne i dessa spartider. Men en liten espresso ska väl gå bra?"

Houston, we have a problem

Henning och jag har tagit oss tid för varandra. Äntligen. I flera år har vi pratat om att göra en weekendresa ihop ner på kontinenten. Familjerna får stanna hemma. Den här gången är det bara han och jag. För gammal vänskaps skull. För att det var länge sedan vi gjorde något ihop utan att bli avbrutna.

Henning är livrädd för att flyga så jag får nästan släpa honom ombord. Nej det är en överdrift. Han går för egen maskin men han är inte glad. Det sjuka är att Henning reser rätt mycket i jobbet och flyger minst en gång i veckan.

”Hur löser du det?” undrar jag. ”Om du är så rädd, menar jag”.

”Jag lyssnar på FM-rock i mina lurar så högt så jag nästan svimmar av smärtan”. Henning suckar högt när vi sätter oss i flygplansstolarna. ”Det gör ont för att det är så högt och det gör ont för att det är Bryan Adams. Det är så mycket smärta som jag behöver för att fixa det”.

”Min vän Henning har blivit FM-rockare” säger jag. ”Finns det fler hemligheter som du kommer att avslöja på den här resan?”

Men Henning svarar inte. Han har redan fått på sig lurarna och pressat på PLAY och grimaserar illa av det han hör. En flygvärdinna kommer fram och undrar hur det är fatt men jag viftar bort henne med en beställning på jordnötter. Ett par minuter senare lyfter vi från Arlanda och Hennings knogar är vita när han kramar sätet i ett fåfängt försök att hålla planet upprätt. Det är nästan så jag vill stryka honom över håret för att lugna honom. Han tar av sig lurarna när vi har stabiliserat oss på rätt höjd men ser inte lugnare ut.

”Fattar du att vi flyger genom vatten?” säger han och tittar på mig.

”Menar du molnen?” säger jag.

”Exakt. Molnen är vatten. Och vi flyger genom vatten. Som en jävla ubåt fast uppe i luften”.

”Jag tror inte att Bryan Adams kan hjälpa dig med dina krämpor”.

Resten av flygresan är händelselös och Henning lyckas faktiskt koppla bort flygplanet. Vi landar säkert och kommer ut i en betydligt varmare luft än Stockholms. Henning skiner upp på flygplanstrappan och slår ut med blicken.

”Ahh. Jag älskar Europa”.

Vi tar en taxi in till staden och chauffören kör sicksack mellan långtradare och bussar och lätt andfådda blir vi avsläppta vid ett torg med små trottoarserveringar och kypare i vita skjortor och små mustascher. Vilken lycka att sjunka ner på en stol vid det där torget och påbörja semestern med Henning. Två gamla vänner på ett café med en gemensam idé om hur de här dagarna borde se ut. Vi ska hänga med varandra som förr.

Då ringer Hennings telefon. Han tittar på displayen.

”Det är Monika” säger han. Han svarar och han beskriver för sin fru hur vackert torget är och att vi precis har kommit fram och att allt har gått bra och vad våra planer är de närmaste timmarna. Så sätter han på högtalaren så att Monika kan prata med oss båda. Jag säger hej Monika och jag lovar att ta hand om Henning. Det gamla vanliga som man säger till sina vänners fruar. Det börjar bli dags att runda av samtalet. Monika säger:

”Ha det så bra i Nepal nu, killar. Jag längtar tills ni kommer hem”.

Henning och jag tittar på varandra förvånat.

”Vi är i Neapel, Monika. Inte Nepal”.

den som har flest läsare av sin blogg när hon dör vinner

Sara och Cassandra sitter på ett kafé på Grev Turegatan och pustar ut med shoppingkassar utspridda runt bordet. Det har varit en hektisk lördag i boutiquerna runt Stureplan. Inga faktiska pengar har gått åt. Det är alltid något att glädja sig åt. Men Cassandra känner också ett visst välbehag stråla genom kroppen när hon lyfter upp sina röda högklackade små horor ur sin ask och ställer dem mellan kaffekopparna på bordet. Dom bör nog inte pappa se. Men de är som gjorda för att dominera ett dansgolv.

”Ses vi hemma hos dig innan vi går ut?” frågar Cassandra.

”Visst. Steven, Tage och Renate kommer över vid sju”.

Sara har köpt en bostadsrätt på Jungfrugatan, tre trappor. Cassandra går på visningar med Mikael som aldrig kan bestämma sig. Minst fyra lägenheter har de låtit försvinna till andra budgivare för att han inte har kunnat fatta beslut. Därför bor Mikael och Cassandra fortfarande hemma i Mikaels föräldrars källare. Den är visserligen inredd med spotlights och Missoni och det finns egen ingång. Men ändå. Det ska man inte behöva göra när man nyss har fyllt tjugo. Mikael får fan skärpa sig. Men nu är det som det är och förfesten är alltså hos Sara. På hennes sextiosju kvadrat.

”Hur många läsare hade du igår?” frågar Sara.

"Ettusenåttahundraåttiosju” svarar Cassandra. ”Du då?” frågar hon men är rädd för svaret. Sara sätter upp en hand framför Cassandra och klöser i luften.

”Över fyra tusen”. Cassandra hajar till.

”Men herregud hur är det möjligt?” Sväljer. ”Alltså, jag menar inte så. Men hur gör du?”

”Facebook och twitter. Och så sociala medier” väser Sara. "Sociala medier är viktigt".

”Jag gör allt det där” säger Cassandra, ”men det går ändå inte att komma upp i sådana siffror”.

”Du måste skriva häftigare. Mer intressant”.

”Va? Skulle inte jag skriva häftigt? Nu får du ge dig. Jag har ju en helt egen stil!”

”Du kanske borde skriva mer politiskt. Lägga en annan vinkel på dina klädartiklar” säger Sara och ser lite för överlägsen ut. ”Som det är nu så tröttnar folk på dina Luis Vutton-artiklar”.

”Du måste hjälpa mig. Vad ska jag göra?”

”Cassandra jag vet inte. Du kan väl bara ha det som hobby?”

”Nej jag behöver fler annonser. Nu”. De dricker upp sina latte under funderande tystnad. Cassandra fortsätter: ”Det är inte rättvist. Jag skriver lika bra som du”.

”Det gör du inte” säger Sara.

”Ska vi slå vad?”

”Gärna. Men vad vinner jag? Och hur vinner jag”

”Bitcha inte. Jag satsar de här” säger Cassandra och pekar på de röda skorna. ”Vad satsar du?”

”En heldag på pappas kort” svarar Sara självsäkert. ”Flesta antalet läsare under en hel månad vinner”.

När de skiljs åt är Cassandra full av kamplusta. Det här är nyttigt för henne. Det tvingar henne att tänka större. Kreativare. Och det kan bara leda till något bra. Hon kommer att krossa Sara. Hon vet det. Hon tar fram telefonen och ringer till Mikael.

”Hej Mikael det är Cassandra. Du, ställ in dina planer. Vi ska inte ut. Jag vill att du åker ner till stan och köper en webkamera. Sen åker du bort till Buttericks och köper lite olika masker. Grisar. Politiker. Monster. Whatever it takes! Jag tänker nämligen vinna ett vad så ikväll blir det åka av”.

I skärgården kan ingen höra dig skrika

Eva och jag sitter på båten ut i skärgården. Det är vacker sommar och bländande vackert överallt. Vi skriver augusti i almanackan och hela havet är krispigt blått och ölandskapet är grönt och folk ombord är snygga och avslappnade med vita leenden. Vi har suttit på båten ett tag och ska sitta länge än för vi ska ända ut i havsbandet till Rödlöga.

Det är lite speciellt för Eva har inte haft sex på ett helt år. Det är helt självvalt från hennes sida. Hon gick helt enkelt i celibat i tolv månader.

”Jag var så trött på alla snubbar som sa att de älskade mig” sa hon. ”Det var det första de sa till mig när de kom fram till mig den kvällen och de gjorde det klockan halv tre på natten. Och de kollade inte ens mig i ögonen när de sa det”.

Men nu har det där året gått och Eva har gått med på att åka ut till Rödlöga med mig. Jag vet inte vad det betyder men jag vet vad jag hoppas att det ska betyda: Att jag inte är en klockan halv tre-kille.

Det sitter ett gäng killar uppe på däck bredvid oss med en stor bandspelare. De spelar Miss You med Stones och har svårt att sitta still. En av dem spelar luftgitarr knappt märkbart. En annan knäpper med fingrarna och suger in kinderna. Dom älskar discorock får vi reda på utan att fråga.

”Discorock är den mest underskattade genren av alla!” säger en rödhårig kille med fräknar och smala underarmar.

”Discorock?” frågar Eva.

”Miss You till exempel” säger killen och pekar på bandspelaren, ”är en typisk discorocklåt”.

”Fler då?” undrar jag.

”Bette Davis eyes är en annan”

”Och Do ya think i´m sexy” säger hans kompis med de insugna kinderna.

Jag måste gå på toaletten och reser mig upp. När jag ändå är borta köper jag två öl till Eva och mig. När jag kommer tillbaka sitter alla kvar och lyssnar på bra låtar på hög volym. Vi har en skön pratstund med killarna men jag är väldigt glad för att de inte ska ända ut till Rödlöga. Jag vill inte ha sällskap. De går av ett par bryggor innan oss och försöker övertala oss att följa med till en stuga en bit upp på ön men vi avböjer och båten fortsätter.

”Jag gillar också discorock” säger jag.

”Rödluvan var rolig” säger Eva.

När vi kommer fram till Rödlöga så hoppar vi av och hittar en plats där vi kan slå upp vårt tält. När det är gjort ställer vi upp ett litet bord och dukar upp sillburkar, potatis och snaps. Eva är så vacker i den tidiga solnedgången. Jag sneglar på henne när jag tror att hon inte ser. Sen äter vi och pratar i några timmar och jag har tappat räkningen på hur många snapsar som vi dricker, men vi skrattar hela tiden och jag tänker att jag nog har varit kär i Eva ganska länge utan att ha tänkt tanken fullt ut. Jag har aldrig vågat fråga henne på riktigt om hon skulle vilja träffa mig för att se vart det kan leda. Inte före hennes år var slut. Då vågade jag. Tänkte att nu är hon renad och om jag inte frågar henne nu så gör jag det aldrig och det kommer jag inte att kunna förlåta mig själv för. Jag är lycklig över att få sitta i skymningen vid ett skrangligt bord långt ute i skärgården och äta senapssill och bara hoppas på att hon ska känna samma sak. Går det tio minuter till så måste jag kyssa henne. Och då tittar hon på mig och bryter förtrollningen.

”Alltså, jag får verkligen beslutsångest nu” säger hon.

Jag väntar på att hon ska fortsätta. Säger ingenting själv. Man kan höra ett enstaka måsskri där ute i skärgårdskvällen. I övrigt är det helt tyst.

”Du vet ju att jag inte har legat med någon på ett helt år. Det har verkligen varit bra att inte göra det.” Hon pausar och andas in. ”Men nu känner jag att jag är redo. Och här är vi, du och jag. Det känns bra ska du veta. Jag gillar dig. Men så känner jag att jag borde ringa den där killen på båten också. Jag fick hans nummer när du köpte öl. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig. Jag vet inte, vad tycker du? Vem av er två ska vara den förste efter mitt sabbatsår?”

"Det låter som att du behöver ta ett år till för att bli kvitt din sjukdom" svarar jag.

När vi kommer in till stan dagen efter och jag åker hem så är jag sorgsen i själen. Jag går direkt in i badrummet och tappar upp ett bad. Slänger alla kläder på golvet och hoppar i. Då upptäcker jag att jag har fått en fästing på kuken.

blek figur

Jag möter upp lillebror på PA & CO en söndag kväll i november för att äta husman och dricka vin. Vi får det sista bordet och är ändå tidiga, men lokalen är full av folk som inte vill sitta hemma. Brorsan ser sliten ut.

”Jag kom hem från Göteborg för ett par timmar sedan. Har bara varit hemma och duschat”.

”Vad gjorde du där?” undrar jag.

”Vi spelade på Pusterviksteatern” säger lillebror med illa dold stolthet.

”Okej, ni börjar få gig i andra städer” konstaterar jag så att han slipper.

”Yepp”.

”Gick det bra? Var det några där och tittade?”

”Simmar enfotade ankor i cirklar? Klart det gick bra. Det var ju vi”.

”Å förlåt” säger jag. ”Givetvis”.

”Fast jag förstår mig faktiskt inte på brudar” säger lillebror. Han skakar på huvudet.

”Vad hände?”

”Vi lirade vid tio och var färdiga runt elva. Så jag gick ner en kort stund i logen och där satt bara ljudteknikern och flinade och det orkade inte jag med så jag gick upp och ställde mig i baren istället. Och började prata med en tjej som gillade oss”.

”Musikintresserad ungdom. Det är vackert”.

”Så vi står och snackar ett bra tag och hon verkar intresserad av att stå kvar, om du fattar. Vi snackar om Bowie och Strokes och en massa andra band som vi båda gillar och jag tänker att fan, den här tjejen är ju bra på riktigt. Så jag förslår att vi ska sticka där ifrån. Hem till henne. Men då säger hon nej”.

”Var du för het på gröten?”

”Nej det tror jag inte. Men hon står och säger att hon inte kan gå för hon vill gärna försöka komma in i logen och prata med bandet. Med oss alltså”.

”Jag fattar inte” säger jag. ”Hon pratar ju redan med dig”.

”Exakt. Det tar lite tid när jag försöker förstå vad hon menar och sen förstår jag att hon inte har fattat att jag är med i bandet”.

”Inte fattat? Men hon såg väl spelningen?”

”Ja det gjorde hon. Och när jag påpekar att jag spelar i bandet så garvar hon bara och skakar på huvudet. Nej du spelar inte i bandet, liksom”.

”Sa hon så?”

”Hon sa att hon älskar bandet och att hon har sett oss två gånger och det här var den bästa spelningen hittills. Och att hon känner igen alla i bandet och jag är inte med i bandet”.

”Det är ju sjukt”.

”Fattar du? Jag är helt osynlig. Jag gör inget väsen av mig. Jag märks inte!”

”Det är du som är revisorn i bandet”.

”Va?”

”Bara skojar” säger jag.

”Men vad ska jag göra? Jag menar, hon blev typ förbannad när jag insisterade på att jag var med i bandet och så gick hon därifrån”.

”Du får börja posera mer på scen. Hitta på något. Kanske börja med bandana”.

Vår mat kommer in och vi tystnar för en stund när vi äter.

”Jag är inte bitter. Jag är butter” säger lillebror.

”Med tiden blir det tvärtom” tröstar jag.

Flygplatspappa

Jag står på Frankfurt Airport med två olika Chanelparfymer i händerna och kan inte bestämma mig. Vilken är det nu som Brenda brukar använda? Jag lär mig det aldrig och kommer aldrig att göra det heller. Jag stoppar ner båda parfymflaskorna i min shoppingkorg. Vågar inte chansa. Den flaska som Brenda ratar kan jag alltid sälja på ebay.

I korgen har jag redan petat ner två whiskyflaskor och ett par Toblerone. Det är till mig själv när jag behöver gå ner i garaget och vara i fred. Sprit och choklad har den rätta dövande effekten på mig. Så mycket har jag lärt mig efter alla dessa år och resor. Jag betalar varorna och får allt paketerat i en inbrottssäker påse.

Stannar framför butiken som säljer skjortor och slipsar och inser att jag behöver ekipera mig. Slipsen jag har på mig har fläckar av brunsås från igår. Det gick lite vilt till vid middagen, helt enkelt.  Jag sliter av den och slänger den i en papperskorg. Sedan går jag in i butiken och köper tre vita skjortor från Boss. Till detta adderar jag fyra nya slipsar, två från Armani och två från Massimo Dutti. Hon bakom kassan känner väl igen mig och nickar igenkännande. Jag har varit här många gånger förut. Faktum är att merparten av min garderob är inköpt på flyplatser runt omkring i Europa. Och varför inte? Det är ett effektivt sätt för mig att alltid se välklädd ut. Oavsett vad som har hänt dagen innan.

Jag tar mina nya kläder och går in på toaletten. Kastar snabbt min skjorta i toalettstolen och byter till en ny. Knyter en av de nya slipsarna runt halsen och ser med ens mycket proper ut igen. När jag försöker spola ner skjortan blir det stopp i toaletten och vattnet svämmar över. Jag lämnar snabbt toaletten åt sitt öde och går bort mot gaten som mitt flyg mot Stockholm ska avgå ifrån.

En ny butik har öppnat sedan sist. Jag är på väg förbi den eftersom jag är så koncentrerad på att snabbt komma bort från översvämningen inne på toaletten. Jag vill inte riskera att någon ska ropa efter mig och ställa mig till svars. Men den här butiken är helt enkelt för bra för att ignorera. Jag står utanför och tittar in.

 Adult Costumes. De saluför olika förklädnader som kan vara bra att ha. Jag går in i butiken och fastnar för Border Babe, en grön kort klänning som jag gärna önskar se Brenda arrestera mig i. Köper till ett par pilotglasögon och en batong och hoppas på det bästa. Och känner att när jag ändå är här så är det lika bra att köpa upp mig på ett par olika förklädnader till henne för att täcka varje tillfälle. Det blir en Sexy Santa Helper, för att överleva julen. Jag brukar alltid bli så deprimerad över julen av all glögg så det kan inte skada med en lite annorlunda tomte efter Kalle Anka.

Och så köper jag också en Say Ahhh Nurse Adult Costume om jag skulle känna mig febrig, vilket jag inser att jag kommer att göra då och då. Till detta inhandlar jag en liten vit sjuksköterskeväska innehållande handklovar, låtsassprutor och ögonbindlar.

Jag överväger också allvarligt att köpa en zebrakostym till Brenda, men känner expeditens allvarliga blickar från sidan och står över. Istället betalar jag allt som jag har plockat på mig och märker hur pulsen stiger. Nu känner jag mig mycket motiverad att komma hem.

Nu är jag fullastad med kassar och vill bara ta mig ombord på planet och få sitta ner med min flygplansmat och bli flugen hem och inte behöva tänka mer. Men då slår det mig att min femtonåriga dotter inte har fått något ännu. Godis och leksaker är ett passerat kapitel för henne, det duger inte. Jag går in i närmaste duty free och köper en limpa Lucky Strike åt henne. Det får duga.

Sedan går jag ombord och sjunker ner i business class och känner mig mycket nöjd med vad jag uträttat på Frankfurt Airport denna eftermiddag.

Kom ihåg en sak: det kan alltid bli bättre

”Det är som att ha tolv rätt på tipset” säger lillebror. ”Man borde vara glad men det är man inte”.

”Det beror väl sig på vad utdelningen är” säger Fanny och drar på sig sina höga stövlar som är omöjliga att ignorera.

Två saker har hänt lillebror idag: Han har fått jobb som flyttgubbe och han har fått skivkontrakt. Vi runt omkring gratulerar honom eftersom han ska få spela in en skiva med sitt band. Själv bekymrar han sig mest för hur mycket en tvättmaskin väger.

”Jag ska alltså leka rockstjärna på helgerna och bära köksbord och bokhyllor till vardags” konstaterar han gnälligt.

”Jag är strax tillbaka” säger Fanny och går ut för att köpa cigaretter. Jag antar en faderlig uppsyn och försöker tala lillebror till rätta.

”Kommer du ihåg att jag hade ett band ett kort tag?” frågar jag honom.

”Visst. Ni spelade ju på Emmaboda”.

”Och det var också det enda vi gjorde. Vi är mest kända för att ha stängt poolområdet på Hotel Amigo för gott”.

”Är ni verkligen kända för det?” undrar brorsan helt korrekt.

”Hur som helst. Slösa inte bort det här. Du kanske inte behöver jobba som flyttgubbe så länge. Vad ska ni heta nu då?”

”Crooked noses” svarar han allvarligt. ”Vi har bestämt oss”.

”Krokiga näsor?”

”Det låter ju bättre på engelska”.

Så talar vi inte mer om den saken. Lillebror ser att jag inte är helt övertygad. Vi upplever en så kallad tyst minut när ingen kommer på något att säga. Det händer oss då och då när en av oss känner att den andra säger något som är riktigt korkat. Fanny kommer tillbaka och slår sig ner i soffan.

”Det kunde ha varit värre” säger hon och tittar på lillebror. ”Jag sprang på Jerker nere i affären. Han hade ett jobb i garderoben på ett hotell nere i city. Det funkade bra ett tag och sen började han sno stålar ur kassan. Dom märkte tydligen ingenting och han hade nog fixat det om han inte hade fått hybris och börjat ragga på barchefens tjej. Då tog dom ut honom på bakgården och gav honom stryk och sen fick han gå”.

”Och han hade inte ens skivkontrakt” fyller jag i.

”Det känns ändå som tolv rätt på tipset” säger brorsan. ”Varken mer eller mindre”.

”Vet ni vad Mia gjorde i förra veckan då?” undrar Fanny och tänder tre cigaretter och delar ut varsin till mig och brorsan. ”Hon ringde in till en radiostation och svarade på några frågor och så vann hon ett par nya bröst”.

”Va?” säger jag.

”Där kan man snacka om tretton rätt” säger brorsan.

Hälften fysisk. Hälften virtuell.

Det har blivit en fnurra på tråden mellan Viola och Krister. Omgivningen märker det när Krister kastar ett vinglas i väggen hemma hos Tomas. Det är fest och alla är där och det är rött vin i glaset. Tomas strukturtapet får sig en omgång helt enkelt. Och det får Krister också. Vi andra på festen står kvar uppe i köket och ser dem nere på gatan när Krister får en rak höger av Viola. Hon får in en riktig pärla som sänker honom och sen hoppar hon själv in i taxin som vi har ringt efter och åker därifrån. Jag vill ju rusa ner och se efter hur det gick för Krister, men någon stoppar mig och ringer efter en ny taxi.

Nästa morgon är Violas status på Facebook ändrad till singel.

Du kan väl prata med mig först? skriver Krister i en replik på hennes sida en kvart senare.

Tänker jag inte svarar hon strax efteråt. Två timmar senare är även Krister singel på Facebook.

”Nu får dom väl för fan ge sig” säger Adam när jag möter upp honom vid Sankt Eriksplan. Vi smyger in på Razmahal och beställer varsin Cobra. Som vanligt kommer servitören med våra naanbröd långt innan resten av maten är färdig. Jag ger honom onda ögat. Han ger mig onda ögat tillbaka.

”Hann du kolla vad de skrev innan du gick hemifrån?” frågar jag.

”Nej vadå?” säger Adam.

”Hon spyr galla över honom och säger att han är en sopa i sängen och att hon ska kasta hans fiskedragssamling på tippen”.

Adam tar upp sin telefon och surfar in på Facebook.

”Krister kontrar” säger han. ”Krister tänker bygga en julkalender från och med första december och lägga ut. Han skriver att han tänker knulla med någon och placera en bild bakom varje lucka så att alla kan få se. Han kallar det för 24 friska snabbisar!”

”Jag fattar att hon lämnade honom. Han är ju helt vrickad”.

”Han är på väg hit nu”.

”Va?”

”Ja jag bjöd hit honom. Han kan ju inte sitta ensam i kväll. Det är ju hans första som singel. Och nu måste han ju börja jobba på julkalendern också”.

Vår mat kommer in och vi tystnar. Sen fortsätter Adam:

”Men till mitt försvar kan jag ju säga att jag inte visste om julkalendern när jag sa åt honom att komma hit”.

”Jag skulle hellre träffa Viola än honom” säger jag. ”Hon är roligare”.

”Gör som du vill”.

Vi äter vindaloo under tystnad. Jag är inte så sugen på att träffa Krister men kan inte bara lämna maten åt sitt öde. Adam beställer in två Cobra till. Servitören ger mig onda ögat.

”Herregud, kompis. Det är bara Facebook” säger Adam. ”Internet du vet. Bara en fluga. Snart gör alla något annat”.

”Vad det än är så hoppas jag att det har med kärlek att göra” säger jag. ”Jag är så trött på näthatet”.

Välgörenhet med en twist

Erik och jag har hamnat på Panini på Sveavägen för en snabb lunch. Vi jobbar båda i området och möts mellan två möten. Det är vinter och mycket att göra.

”Har du tänkt på det här med välgörenhet” säger Erik. ”Man vet ju inte hur mycket av pengarna som verkligen kommer fram”.

”Skänker du pengar över huvud taget?” undrar jag.

”Nej i och för sig, men rent teoretiskt skulle jag kunna göra det”.

En liten bit räka guppar i mungipan på Erik när han pratar. Jag säger inget om det. Känner att den platsar där på något sätt.

”Röda Korset till exempel”. Han suckar. ”Jag menar, kom igen”.

Jag nickar. Vet vad han pratar om. Han fortsätter.

”Eller här på Panini. Här kör de också välgörenhet och jag känner mig som en tjuv”.

”Vad menar du?”

”Kolla här på servetten” säger Erik och ger mig en. ”Läs innantill”.

Jag läser: ”Det som inte säljs under dagen budar våra kollegor på Bring till Stadsmissionen. På så sätt kommer våra måltider fler till godo”. Jag tittar upp på Erik: ”Men det är väl jättebra?” säger jag.

”Klart det är bra” säger Erik. ”Men fattar du inte? Varje gång du går hit och äter en måltid så blir det mindre käk över till de hemlösa som besöker Stadsmissionen! När du sitter här och äter Thaisallad så snor du maten från nån hungrig Bosse som sover under Slussen”.

”Man borde inte gå hit alltså?”

”Precis. Att inte äta på Panini är att hjälpa uteliggarna” fortsätter Erik.

”Det är nåt som inte stämmer i den ekvationen men jag vet inte vad” säger jag och öppnar en burk Ramlösa.

”Nästa gång blir det Sibyllagrillen istället kompis. Bra för oss och bra för dom”.

bara lite stressad.

”Jag är mycket orolig” säger jag till Kim när hon äntligen ringer tillbaka efter mina fyra samtal som alla har blivit kopplade till telefonsvararen.

”Jag har bara suttit i möte. Men hur är det fatt?” frågar hon.

”Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte var jag ska börja”. Jag sväljer djupt. Orden stockar sig i strupen.

”Dante, lugna dig. Berätta bara”.

”Jag loggade in på min blogg i eftermiddags och såg att den hade fått ett nytt utseende”.

”Va?” säger Kim. ”Vad menar du?”

”Den ser helt annorlunda ut. Någon har förändrat layouten helt och hållet. Det är inte jag”.

”Men varför skulle någon ändra utseendet på den?”

”Kim jag vet inte. Och det var inte det enda. Någon hade lagt dit en mejladress också som jag inte känner igen”.

”Hade någon skrivit saker på din sida?”

”Allvarligt. Det är vansinne. Någon har kapat sidan. Gjort om utseendet och lagt ut en mejladress. Någon har lagt ut sthlmunderytan@gmail.com och jag vågar inte ens tänka på vad som händer om folk börjar mejla dit. Folk kanske tror att de mejlar till mig”.

”Vad gjorde du när du upptäckte det här?”

”Jag mejlade till den där adressen. Och jag fick svar”.

”Men det är ju sjukt, Dante. Vad skrev du och vad fick du för svar?”

”Jag skrev: vem är du som gör så här? Varför har du tagit över min sida? Och svaret som kom tillbaka var: jag har inte tagit över din sida. Det är jag som är Stockholm Under Ytan. Det var det enda. Och jag blev livrädd”.

”Men du måste väl bara kunna återställa sidan som du vill ha den och ändra lösenord så att ingen obehörig kan komma in igen?” frågar Kim.

”Jag vet ju inte hur personen tog sig in sist. Han eller hon kan kanske göra det igen”. Vi tystnar båda två. Sitter och lyssnar på varandras andetag i telefonen. ”Kim, jag tror att det är lika bra att jag låter det vara”.

”Vad menar du?”

”Det är säkert bara någon som vill skämta. Det ordnar sig”.

”Ska du inte ringa polisen?”

”För att en finnig datahacker har lag till en mejladress och utger sig för att vara mig? Skulle inte tro det”.

”Har du kollat så att personen inte har varit inne i dina texter och ändrat också?”

”Det var det som var det märkliga” säger jag, ”när jag skummade de kommande inläggen så var det ett par rubriker som jag inte riktigt mindes att jag hade satt dit”.

”Det känns inte bra” säger Kim. ”Någon annan skriver dina texter också”.

”Något är fel. Jag vet bara inte vad. Jag kanske inbillar mig alltihop”.

”Låt oss hoppas att du har rätt” säger Kim.

Tobias

Ditt sätt att rädda mig kommer jag aldrig att glömma.

Jag låg under täcket och skakade och ville riva bort den gamla huden och ersätta den med ny. Behövde bli någon annan än mig själv för att stå ut. Jag kunde inte se mig själv i spegeln, gardinerna var fördragna för att undvika reflektionen när jag klev upp för att gå på toaletten. Och jag minns att jag blev rädd när jag inte kunde gråta längre. Jag hade inte druckit vatten på två dagar och det fanns ingen vätska kvar i kroppen. Först då släpade jag mig ut i köket och drack en liter och kräktes direkt. Drack igen och den gången fick det stanna. Sen ringde jag dig.

Du hämtade mig i din skraltiga Volvo och körde ut mig till ditt lantställe som du hyrde av gubben som ägde alla fälten runt omkring. Hela himlen var grå och molnen hängde tunga av sin egen vikt. Du körde upp framför huset och gick runt bilen och öppnade på min sida. Tog in mig till en fåtölj och tände en brasa. Gav mig kaffe och vin och te och chokladkakor och lagade en indisk gryta som brände och gjorde ont i strupen. Och så lyssnade du på hur illa jag gjort mig själv. Hur jag gick emot allt som var menat mellan mig och henne och körde över det vackra som hade växt sig stort i själen. Utan att kunna förklara. Varken för henne eller för mig själv. Kanske bara för att se om det gick att förstöra alltsammans på så kort tid som möjligt. Jag var naiv när jag trodde att jag hade kontrollen över det onda.  

Jag tror vi satt uppe nästan hela natten och pratade där och då. Sedan somnade vi och det var iskallt under filtarna. Du ville att jag skulle låna fem filtar och det gjorde jag men inte ens det var tillräckligt. Jag klev upp tidigt och stirrade ut på det gröna och gråa. Lät dig sova ut medan jag lånade dina stövlar och tog en promenad i gryningen över fälten. Trampade i en komocka och tänkte att det där får du ta bort. Gick hem igen och hittade en ostämd gitarr i ett hörn. Sen väckte jag dig när jag spelade de där sångerna jag skrev precis innan sorgen blev till. Och du tyckte om dem och ville höra dem en gång till.

Och sedan grävde vi ett land till dig där du skulle odla grönsaker. Jag fick gräva hårdare än du, jag hade mer som behövde komma ut. Jag stod kvar och högg i jorden när du gick in och satte vatten på spisen. Armarna värkte men detta var viktigt, det förstod jag. Du visste vad du gjorde med mig. Och efter den koriandersoppan på eftermiddagen var min kropp lugnare och du sa att nu kan jag nog köra hem dig igen och så gjorde du det. Och jag öppnade fönstren och diskade upp och tvättade mina kläder. Och sedan skrev jag ett brev till henne.

Jag har aldrig kunnat tacka dig ordentligt eller säga det så att vi båda förstår vad du gjorde. Men du får den här texten av mig. Den är bara din. Om du någonsin läser det här så vet du vad det betyder.

du är en ädel sten

"Det finns inga dåliga kläder" säger du och sparkar i en vattenpöl. "Det finns bara fruktansvärt pissigt väder".

Jag går fyra steg bakom och vaktar min tunga. Du envisas med att bära dina italienska loafers i spöregnet och du anser att det är vädergudarnas fel - inte ditt - att skorna blir förstörda. Så har det alltid varit så länge jag har känt dig. Du ligger i krig med vädret i Stockholm. Du tänker inte böja dig för något så fånigt som temperatur, vind eller regn.

"Det är min förbannade rätt att få bära en trench mitt i vintern" brukar du säga och mena det. Men vad är det egentligen du menar? Att du älskar att hata att frysa?

"Men kolla hur folk ser ut på vintern" säger du och slår ut med armen i en gest när vi går på Drottninggatan en lördag eftermiddag. "Stora täckjackar och snowjoggers. Som michelingubbar".

"Är inte det en rätt sliten metafor?" svarar jag. "Folk gillar inte att frysa. Men du njuter av det på nåt konstigt vis".

"Det gör jag inte alls. Jag hatar det. Jag önskar att det vore sommar jämt".

"Tänker du emigrera nån gång? Som du jämt säger."

Du räcker långfinger mot himlen.

"Fuck you mister! Eller missis om du nu är kvinna!"

"Kompis, du kommer att hamna i helvetet för det där"

"Jag är redan i helvetet".

Vi går förbi Bistro Boheme, som lockar med imma mot fönstren och tända kandelabrar.

"Kom vi går in" säger jag. "Idag ordinerar doktorn riktigt styv toddy".

Vi sjunker ner på varsin stol och gör våra beställningar till servitrisen. Du tar av dig dina loafers och börjar gnida tårna för att värma upp dem. Du grinar illa för att det värker av köld när hon kommer tillbaka med två glas på en bricka.

"Är inte det där för tunna skor?" frågar hon.

"Börja inte du också" säger du.

"Ska jag ställa in dina skor i vårt värmeskåp en stund?" frågar hon. "Vi har ett här bakom".

Så plötsligt sitter du i strumplästen på krogen och dricker Toddy. Hon går iväg med dina loafers.

"Märker du att hon är tokig i mig? Jag har den effekten på kvinnor. Spelar ingen roll att jag är på lite visset humör."

"Ja du är verkligen en oslipad diamant" säger jag.

"Kul att du också har märkt det" fortsätter du.

Sen säger vi inget mer.

Non Solo Bar; en mötesplats som alla andra.

Jag sitter med Torsten på Non Solo på Odengatan och hela uteserveringen kokar av höstvärme, stickade koftor och innerliga samtal. Tjejerna och killarna runt omkring oss görs egentligen inte längre; de måste vara utklippta från en annons gjord för mycket länge sedan. Det är framgångsrikt så det förslår. Alla är på språng. Och den nästan omärkbara dyra doften av espresso och parfym ligger som en ostkupa över oss. Det är omöjligt att inte tycka om, i alla fall lite grann. En homosexuell man med minimal mustasch i sjuttioårsåldern, sitter i elegant kostym och läser en dagstidning. Han flirtar med mig.

Torsten är lite äldre och jobbar på marknadsavdelningen på mitt jobb. Han säger själv att han räknar gem och jag tror honom. Alla gillar honom utom hans chef. Det är givetvis ett problem.

Han har en dotter som köper högklackade skor för hela sin månadspeng den första i månaden. Som hon inte kan gå i. Som möjligen kan funka i juli men inte i november, fast det är då hon köper dem. Som är i hop med Hasse, som också är lite äldre. Fast inte på samma sätt som Torsten. Hon tuggar tuggummi och pratar i telefon när hon söker jobb, vilket gör att hon aldrig får jobbet. Vilket hon verkar rätt nöjd med. Hon är nitton år och gillar att Torsten betalar hyran så att hon själv slipper. Allt detta har han berättat för mig.

"Hon vill åka på kibbutz" säger Torsten.

"Gör man fortfarande det?" undrar jag. "Det var ju sånt som vi sysslade med".

Torsten nickar.

"Hon kommer hem med klamydia och en massa idéer" fortsätter han.

"Idéerna har hon redan" svarar jag.

"Tycker du att jag ska låta henne åka?"

"Hon är nitton. Hon gör vad hon vill".

"Hon bor under mitt tak!"

"Du är så provinsiell" säger jag. "Hon håller på att bli vuxen".

Och där ger han mig rätt så klart. Torsten är inte dum. Bara en blödig pappa som önskar att hans dotter stannar i Stockholm och struntar i sanddynerna.

"Jag smygläste på hennes mobiltelefon igår" säger han plötsligt.

"Va? Om kibbutzen?"

"Nej nej, det där får vi se om hon menar allvar med. Nej, det här var ett meddelande som hon hade skickat mitt i natten till sin kille, Hasse".

"Du kan väl inte hålla på och läsa vad din dotter skriver till honom?"

"Det var bara en enda mening. Lyssna nu, hon skrev: Är du välhängd, lille vän?"

"Kom igen, du kan inte smygläsa så där. Det är inte okej".

"ÄR DU VÄLHÄNGD, LILLE VÄN?!" upprepar han frågande alldeles för högt och stirrar på mig.

Hela uteserveringen tystnar och tittar på oss.

"Nu blev det pinsamt" säger jag och reser mig upp för att gå. Då blir jag hejdad av den eleganta bögen.

"Nej men allvarligt" säger han, "svara på frågan innan du går".

Varför skapa något nytt när man kan sälja samma sak om och om igen?

”Jag tycker verkligen att det har blivit tuffare med åren” säger Erik och ser helt bedrövlig ut när han säger det. Som ett skadeskjutet djur som helst vill gå och gömma sig och dö. Han vill ha mitt medlidande men det kommer jag inte att ge honom.

”Vad har blivit tuffare med åren, Erik?”

”Fan, tjejerna ställer så höga krav tycker jag. Det har blivit jobbigare att tillfredsställa dem. Som med oljeborrning ungefär. Man får borra djupare nu för tiden för att hitta oljan”.

”Du är sjuk, vet du det?”

”Nej men allvarligt. När man var femton så var man först med allt. Hela livet var ett arbetsfält. Nu för tiden har alla varit med om allt, så du upprepar bara något som någon annan redan har gjort. Och du kanske inte ens kan göra det bättre. Det är för sorgligt”.

”Erik, den här grejen med ett inövat schema som du kör på dina dejter känns inte så fräscht. Du kan bättre än så”.

”Lägg av. Varför ändra på en vinnande formel?”

”Bortsett från att den inte är vinnande då”.

”Okej okej jag har tagit tre tjejer på raken till Porto Fino och råkat hamna vid samma bord alla tre gångerna och blivit serverad av samma servitör varje gång också. Jag fattar. Servitören verkar vara rätt road i alla fall”.

”Och som du själv säger; att du sitter och pratar om samma saker med alla tre. Om hur sorgligt det var när din hund dog. Och om matteläraren som gav dig för lågt betyg och höll på att sabba hela din yrkeskarriär. Och om hur soluppgången ser ut från din takaltan. Kom igen!”

”Men tjejer gillar att höra på sånt där” säger Erik och verkar faktiskt vara övertygad om det själv. ”Måste jag verkligen återuppfinna mig själv bara för att träffa någon ny?”.

”Prova att fråga tjejerna någonting istället för att prata själv. De kanske har ett nytt samtalsämne?”

”Vet du, det är helt sinnesjukt med den sista tjejen, Amanda. Vi satt på Porto Fino och pilgrimsmusslorna hade precis kommit in. Så jag la ifrån mig besticken och stirrade henne djupt i ögonen och la fram en förlovningsring framför henne”.

”Väldigt effektfullt Erik”.

”Jag är en sån idiot alltså. Det var ju Veras gamla ring som hon slängde i soffan när hon bröt förlovningen. Jag märkte aldrig att det stod datum i den. Flera år gammalt. När Amanda såg det blev hon ju vansinnig”.

”Erik, lyssna på mig. Det känns som om du bryter mot alla sju dödssynderna när du håller på så här. Samtidigt!”

Erik nickar.

”Undrar om frälsning är räddningen?” säger han. ”Jag kanske kan bli katolik och bikta mig”.

Jag gör korstecknet framför honom och ber en stilla bön att Erik ska slippa hamna i helvetet när han dör.

tro inte att du kommer undan

"Är det verkligen rimligt att en grill ska kosta arton tusen?" undrar Henrik och får en bekymmersrynka i pannan.

"Tiderna förändras" säger jag. "När vi var i Indien så bråkade du med chaiförsäljarna om de försökte lura dig på en rupie". Jag härmar Henrik. "I know it’s only two rupees for a chai! Get off my back"

"Jag ska nog bråka med grillförsäljaren också".

"Fortfarande ung och arg" säger jag, "men nu handlar det om att vara förbannad över att behöva smälta in i Täby grillförsamling. Lägg av Henrik, du hade inte behövt köpa en villa här om du hatar kostymen så mycket".

"Vad är det för fel på en klotgrill från Statoil?" undrar Henrik. "Det går väl lika bra".

"Uppenbarligen inte" svarar jag. "Du vill vara din granne. Och din granne jobbar inte med Statoil".

"Det är Cecilia som tvunget skulle hit" fortsätter Henrik. Jag säger ingenting och han fortsätter. "Du vet den förra ägaren har ljudisolerat sovrummet. Extra tjocka väggar. Madrasserad dörr. Inga ljud kan hitta ut".

Jag förstår inte vad han menar.

"Det var en konstig prick. När han lämnade över nycklarna så visade han oss runt en sista gång i sitt hus. Gick och knackade i väggarna. Och han var extra stolt över sitt sovrum".

"Varför då?"

"Han kallade det för skrikrummet".

Jag slår ut med händerna. Henrik fortsätter.

"Han garvade och sa att han använde skrikrummet både i nöd och lust".

"Sjukt" svarar jag.

"När jag har ångest går jag in i skrikrummet. Och lika ofta med frugan" härmar Henrik mannen som han har köpt kåken av. "Det handlar om att bli av med sina aggressioner!"

"Herregud vilken dåre. Du har väl renoverat?" frågar jag.

"Nej jag har kvar skiten. Jag tänkte verkligen slita ut alltihop". Vi är tysta tillsammans. Henrik känner att han måste plocka upp tråden:

"Men sen det här med grillen så undrar man ju. Kanske lika bra att ha kvar rummet som det är”.

så mycket mer än bara svartmäklare

Det är desperat läge för Lena som har blivit dumpad av sin kille som hon har varit ihop med i sju år. Hon gav honom en förverkliga-dig-själv-kurs i julklapp senast och han tackade henne genom att materialisera sin dröm om en älskarinna som också gick på kursen. Nu har de flyttat ihop och det är jag och Lenas andra nära vänner som får försöka skrapa ihop resterna av henne.

Några av oss vädrar ju morgonluft. Alla har ju i smyg varit intresserade av Lena men det har varit förbjuden mark. Nu gäller det att smida järnet. Innan någon annan gör det.

"Du måste ha en ny lägenhet" säger jag. "Du kan inte bo kvar i era ruiner".

"Det kan jag inte ändå" svarar hon, "det var hans lägenhet och han säljer den".

"Jag har ett nummer till en mäklare".

Sagt och gjort så ringer vi min gamla kontakt som jag inte har hört av på många år. Han svarar på första signalen.

"Patrik" säger han.

"Ja, det är jag" svarar jag.

"Vad förskaffar mig den äran?"

Jag förklarar att min vän Lena behöver en etta på Söder eller Kungsholmen och det är brådis och bla bla bla hon kan betala två hundra tusen för ett förstahandskontrakt.

"Jag slutade egentligen för ett år sedan" säger min svartmäklare. "Jag gick in i väggen".

"Jaha vad gör du nu då?"

"Äh, jag kränger en lägenhet eller två ibland. Måste ju se om mitt hus trots allt eftersom jag snart blir utförsäkrad".

Och det kan ju vem som helst förstå. Så vi stämmer träff på Krukmakargatan dagen efter. Lena orkar knappt gå ur sängen, men jag släpar upp henne och lockar med en finfin lägenhet där hon kan bygga bo och börja om.

Mäklaren är där när vi kommer och han ser allt annat än utbränd ut. Han ser utvilad ut. Solariebrunbränd, vågigt tjockt hår och Prada genomgående. Lena går runt i lägenheten och hon verkar gilla den. Vi dividerar lite fram och tillbaka och Lena får veta att hon kan flytta in på två dagar om hon ger honom tvåhundrafemtio tusen i handen. Det är inte prutbart och hon accepterar.

"Local Guccitime är twelve o´clock" säger mäklaren och viftar med sin imposanta klocka. "Om två dagar ses vi här och då får du nycklar".

Sen står vi på gatan igen och Lena gråter. Hon har precis köpt ett nytt hem mot sin vilja.

"Jag saknar honom så förbannat mycket" kvider hon och jag kramar henne på trottoaren och säger såja såja.

En vecka senare bär jag flyttkartonger ihop med ett gäng andra människor. Lena pekar var kartongerna ska stå och sen bjuder hon oss alla på pastasallad och vin. Det går faktiskt att skratta åt eländet.

"Jag lånade allt på Handelsbanken" säger Lena. "Tvåhundra tusen" säger hon.

"Hade du femtio?" undrar jag.

"Nej" svarar hon.

"Men han ville ju ha tvåhundrafemtio?" fortsätter jag.

"Jag gav honom tvåhundra. Och så får jag göra delbetalningar när jag kan på resten" svarar hon och börjar skratta.

Någonting har gått mig förbi men jag vet inte vad.

poste restante

Du lånade en bil av din farmor som hade sett sina bästa dagar. Bilen alltså. Din farmor gillade att jag sa så. Och hon sa åt mig att hoppa in och ta väl hand om dig. Jag fick inte köra för det var vänstertrafik. Och för att det var ett år senast som jag hade kört bil. I högertrafik.

När du körde iväg med oss så skämtade jag och sa att du skulle passa dig för din farmor var ett kap och jag kanske skulle åka på semester med henne istället. Dina läppar var underbara men helt slutna. Vad var det med dig? Du sa ju att jag fick komma och hälsa på.

Allting var tvärtom. Mot vad det borde. Jag hörde mig säga fel saker hela tiden. Jag såg dig tröttna. Inte ens orka. Vår första dag i bilen på det skotska höglandet borde ha blivit bättre. Men det var som vanligt; jag var fortfarande för ung och ville för mycket. Kunde inte hålla tyst och låta saker ske av sig själv.

Min räddning var solnedgången. När vi körde in i staden för att hitta rum för natten så låg solen på in genom rutan och gav mig en lyster som jag annars saknade. Jag kunde luta mig tillbaka och låta mina ögon, min hud och mitt hår färgas i solnedgången. Du såg det och kunde därför inte avfärda mig. Vi hittade ett bed and breakfast och packade upp och gav oss ut för att äta och hamnade i slang med en familj som gärna ville prata och dricka hela natten. Och de bjöd hem oss till sig och tonårsdottern stekte hamburgare och vi satt uppe i gryningen och såg ljuset återvända. Jag minns de sorgsna miljonkomplexen i förorten. Tänkte att till och med detta är vackert om jag får göra det med dig.

Vi körde bilen ut till kusten där landet tog slut och blåste nästan bort. Vi pratade om Camus fastän vi inte kunde. Och om att du behövde lära dig svenska. Fast du menade det inte och jag försökte att inte visa att det gjorde ont. Ibland höjde du musiken på bilstereon till smärtgränsen om det blev för tyst när vi körde. We did it all for love. Sjöng de. Vi kunde den låten utantill mot vår vilja.

Killarna på bensinmacken. De glodde på dig när vi tankade. Jag ville vara stolt men kunde inte. För vi var ju mitt emellan. Du var inte min heller.

Så gjorde vi några turistfällor, skickade ironiska vykort och såg samma saker. Fick samma språk. Det gick lättare och när du vände bilen tillbaka så undrade vi nog båda om vi ändå inte. Trots allt. Borde.

Jag hade en poste restante adress till ett kontor nära din lägenhet. När vi kom tillbaka från vår korta resa gick jag dit för att se om någon hade skrivit. Det var tomt. Och jag visste att jag höll på att ta det för långt. Mina vänner där hemma berättade något för mig genom att inte skriva till mig. Jag kunde stanna hos dig till ingen nytta eller åka hem och ta tag i allt jag flytt ifrån.

Jag kommer att sakna dig när du är borta. Du sa så samma kväll. Men jag har inte åkt ännu. Stoppa mig. Svarade jag. Jag hade en modig minut. Och sedan låg vi med varandra. Men du hindrade mig inte.

Det märkliga var att ingen människa i Sverige visste att jag befann mig i landet igen efter så lång tid. När planet tog mark var jag helt ensam. Jag kunde fortsätta att vara på resa. Eller ge mig till känna. Så jag stod och la i kronor i en mynttelefon på Odenplan och ringde. Ett år senare. Och en vän svarade och jag åkte dit och blev insläppt och berättade allt. Om olika länder och om dig.

En vecka senare ringde jag till dig för första gången. Jag var så stolt över mig själv. Jag ville visa dig att jag kunde. Att jag hade stegat upp på en redaktion och fått ett vikariat. Att jag redan hade flyttat till en etta på Marmorgatan i andra hand. Jag ville visa dig utsikten från den balkongen. Och att jag hade köpt en elgitarr och hade ett band. På en vecka.

”Jo jo” sa du och det ekade i telefonen när ljudet fortplantade sig i ledningarna, ”men vad ska du göra på riktigt?”

I den bästa av världar

Sabina och jag har bjudit hem Hans och Greta på middag.

Jag vet. Det är konstigt att de heter så. Men vad kan jag göra åt saken?

Sabina har stått och gjort fond på skaldjur och jag har vikt lakan inne i vår grandiosa klädkammare. Sabina har gjort en massa fler saker idag, men jag har bara vikt lakan.

"Du gör minst skada där" skämtar Sabina.

När Hans och Greta har fått av sig sina ytterkläder får de sätta sig i biblioteket. De frågar oss vad vi har gjort idag och jag svarar att jag har vikt lakan. Gått ut med hunden. Vikt lakan.

"Kommer du ihåg den där gången när du reste bort i tre dagar och jag skulle tvätta själv?" frågar jag, väl medveten om att vi har pratat om det här massor av gånger.

"Om jag gör" säger Sabina och räcker över varsitt glas vin till gästerna. Hon fortsätter. "Han tvättade sina skjortor alldeles för varmt och alla krympte och så fick han gå ut och köpa nya i väntan på att jag skulle komma hem igen".

Vi skrattar alla fyra. Det är inte lätt att inte kunna tvätta. Hur ska man kunna hålla reda på grader och sköljmedel?  Nej, bättre att den som är bra på att tvätta gör det. Men vika lakan, det fixar jag i alla fall.

Sen berättar Hans att han ska byta jobb. Och Greta har gått ner i tid. Och Sabina drömmer om en resa till Cap Verde. Och jag vill köpa en vespa. Och bostadspriserna är tokiga. Och trafiken på Essingeleden gör oss alla galna men att åka kollektivt skulle aldrig falla oss in. Och maten som Sabina har lagat är underbar. Vi skålar för Sabina. Min Sabina.

Efter maten kommer vi in på relationer. Hur svårt det är att älska. Att man måste respektera varandra. Att man är olika individer.

"Vi har vänt vår konflikträdsla till något positivt" säger Greta.

"Hur då?" undrar Sabina.

"Sen vi accepterade att vi båda är konflikträdda så grälar vi aldrig" fortsätter Greta. "Det är helt enkelt inte värt det".

"Då gratulerar jag er till ett långt och lyckligt äktenskap" säger jag och höjer mitt kristallglas i en förmodad skål.

Sabina fortsätter:

”Det är ju helt rätt. Man ska bara göra saker som man är bra på. Allt annat är det bäst att lämna över till någon som är bra på just det”.

min lillebror ska bli rockstjärna

Givetvis kommer min lillebror efter mig. Jag menar, hur skulle han kunna sitta kvar i den lilla staden när jag berättar så mycket roligt om den stora? Han har lessnat på att bara höra om Stockholm på julafton när jag är hemma och delar ut presenter till familjen. Jag brukar fyllna till på glögg bredvid julgranen i slitna soffan och dra skrönor från Riche. Mamma säger sätt inte griller i huvudet på lillebror nu. Men det gör jag.

Han vill också.

Så plötsligt ringer han och säger att nu går flyttlasset och en vecka senare så bor han i andra hand på Kungsholmen och sätter upp lappar i musikaffärer att han vill starta band och skaffar replokal och träffar andra musiker. Och skriver låtar hela nätterna när han inte är ute och snackar om sitt band på krogar över hela staden.

Från ingenstans så finns han plötsligt i vårt medvetande. Han är överallt och blir tjenis med alla mina kompisar och jag vet inte riktigt hur det där gick till. Är jag bara stolt och glad för hans skull? Tycker jag att hans låtar är bra? Hur skulle jag kunna svara på det? Det är min lillebror. Som tar över.

Och självklart är jag på plats när hans nya band spelar på Debaser några månader senare. Det är deras första riktiga gig, även om de har hunnit med ett par källare redan i olika delar av Stockholm. Dom är så små. Som låtsasfigurer; alldeles för stela och ovana i rollerna som sig själva. Men den skäggiga publiken gillar dem. Och de spelar högt. Och kort. Vi spelar bara bra låtar! skriker min bror till publiken, när vi har fler bra låtar så spelar vi dem också!

Efteråt åker vi ner på Riche tillsammans. Några av mina vänner och hela hans band. Vi står såklart i lilla baren och dunkar varandra i ryggen. En kille från England är med i sällskapet; ingen känner honom speciellt väl, det spelar ingen roll. Han står och pratar med min lillebror som går på om sitt band. Samlar en liten klunga runt sig.

"So what´s your next step?" frågar engelsmannen.

"I don´t know. I guess we wanna rule the world. But right now we are only big in södermalm"

vi checkar ut och tar stockholmsfredag

Jag möter upp Lena på Sturehof för en sen lunch och vi bestämmer oss för att bara sitta kvar och inte gå tillbaka till kontoret. Lena jobbar på bank och är rätt fyrkantig, men efter en skaldjursplatå och fruktansvärt mycket Chablis så funderar jag allvarligt på att lägga handen på hennes lår. För att liksom bara se vad som händer. Men hennes blick säger gör det inte. Och det är säkert lika bra. Bankmänniskor vet man aldrig var man har. Det kan bara sluta i tårar.

Så när eftermiddagen går över i tidig kväll bestämmer jag mig för att inte alls åka hem till mina dammråttor, utan i stället ta en taxi bort till restaurang Peppar. Miljöombyte, så att säga. Jag inser att jag borde ha tagit omvägen förbi hem trots allt och bytt bort kavajen och skjortan mot något enklare, men min tid är dyrbar när det kommer till stockholmsfredagar. Jag vill fan i mig fakturera folk som står före mig i kön till bankomaten, på ICA, i baren eller till muggen. Don’t you waste my time.

Jag kliver in på Peppar och får en Stella i handen. En liten rackare till den. Rolling Stones i högtalarna. Den skäggige bartendern är comapackad innan ens kvällen har kommit igång. Han ger ett rätt fumligt intryck när han har svårt att plocka fram glas och växel till gästerna. Och var tionde minut häller han i sig en fernet branca. Ni kan typen.

Lokalen är bara halvfull på folk och jag kan stå ostört i baren och bevittna skådespelet. Den där tjejen som jobbar där sen hundra år tillbaka går runt och är skitförbannad på honom för att han är tankad. Jag kan begripa varför, men herregud, gammal man gör så gott han kan tänker jag. Vi ska alla den vägen vandra. Det finns värre problem här i världen.

Plötsligt skriker hon åt honom. Han tappar ett glas i golvet som splittras runt omkring honom på insidan av baren.

"Nu går du och lägger dig!"

Och vad händer? Jo gubben lommar ut i köket och genom den lilla serveringsluckan där maten kommer ut, ser jag hur han rasar ihop på en brits och blir liggande. Utslagen. Nu blir jag orolig. Vem ska styra skutan liksom. Vi är alla ombord på ett skepp utan kapten. Jag bestämmer mig för att gå på toa och kan bara be en bön att vi är uppe och seglar för fulla segel när jag kommer tillbaka.

Väl inne på toaletten har någon klottrat drick gärna husets shot, men vidrör ej glaset med läpparna. Jag lägger det på minnet och går tillbaka till min plats efter avslutad sejour. Servitrisen har tagit över baren och min puls lägger sig. Inget att oroa sig för. De behöver inte stänga stället i kväll heller.

Hon ställer sig vid mig och vi nickar mot varandra.

"Det där skötte du bra" säger jag.

Hon häller upp en fernet till sig själv. Rycker på axlarna. Dricker ur.

"En syndabock är nästan lika välkommen som en lösning på problemet" fortsätter jag.

"Ska du ha spö?" undrar hon.

"Jag känner mig nyfiken och lite smickrad men måste dessvärre tacka nej".

Det ringer på min telefon. På displayen ser jag att det är bank-Lena. Och kvällen är fortfarande ung och lovande. Jag struntar i att ta samtalet och tänker att henne ringer jag på vägen hem om allt annat går åt helvete.

när du försvann så tog livet fart

Du slänger nycklarna från fönstret och de dunsar ner i gatan framför mina fötter med en smäll. Jag har stått och ropat ett tag och alla grannar har hört mig men inte du, för du har lyssnat på Chicks on Speed och dansat för dig själv. Jag har stått nere på gatan och hört halva plattan innan du märker mig. Det är en glasklar natt. Svart himmel med stjärnor. Elva minusgrader. Andedräkten är vit och fyllig när jag andas ut. Mina skor är inte ens gjorda för att gå inomhus med. Jag står och stampar och känner inte längre mina tår. Tidigare i kväll slickade jag på en lyktstolpe bara för att bevisa att jag vågade och nu värker det i hela munnen.

Du får av mig jackan i tamburen och sätter mig mot ett element i köket. Sen ger du mig varmt te med rom och vaniljstång i. Jag sitter och skakar men kommer långsamt upp ur isvaken som jag verkar ha ramlat i. Det är din sista natt. I morgon flyttar du.

”Och jag som inte riktigt förstår vad de säger” säger du. ”Man får verkligen anstränga sig”.

”Jag förstår att du reser men jag vill det inte”.

”Men du är glad för min skull?”

”Så klart jag är”. Och jag tror att jag menar det. ”Men jag kommer att…”

Du lägger ett finger över mina läppar. Så nära mig som du är de tre sekunderna har du aldrig varit. Jag skulle vilja röra dina läppar på samma sätt. Men du har inte försökt säga något som jag kan tysta. Snälla säg något nu. Säg att jag kan få ta tåget ner och hälsa på. Ha vägarna förbi. Sitta mot ett element i nästa hem också. Säg det.

”Du måste också ta dig härifrån. Res bort”.

”Vi har precis träffats och nu så försvinner du”.

”Det visste du hela tiden” säger du. ”Det har varit bestämt sedan länge”.

”Jag lovar att jag aldrig ska plocka svamp med någon annan än dig” säger jag och ler. Du skrattar.

”Men vi hittade ju ingen svamp. Vi fick ju gå och köpa på Konsum för att kunna göra grytan”.

”Det spelar ingen roll. Om jag ska plocka svamp någonsin igen så gör jag det med dig”.

Du nickar och förstår att det är något slags löfte. Vi kan ha det tillsammans.

”Lova mig också att hålla reda på Simon” säger du. Simon är din bror. ”Sist jag såg honom så somnade han i en myrstack”.

Jag vill aldrig att du ska resa dig upp. Jag vill sitta och frysa och jag vill att du ska prata med mig när jag gör det. Jag vill visa dig min såriga tunga och berätta vilken idiot jag var som lät mig luras till att slicka på stolpen. Men du kliver upp. Sätter på skivan igen. Diskar ett glas vid diskbänken. Du vill att jag ska gå nu. Inte för att du inte tycker om mig utan för att detta inte kan leda någonstans.

Det skall dröja sex år tills vi ses nästa gång. När jag ringer på din dörr i Köpenhamn så är det din son som öppnar.