Kort vecka i Stockholm. Packar en liten väska. Beger mig ner till firmafesten för bokbranschen. Finns i förlagets monter flera timmar, alla fyra dagar. Kom förbi och säg hej om du är där.
Bokförlaget och min pressansvariga, når du enklast på press@bokforlaget.se
Twittrar från Bokmässan här.
Romanen köper du enklast på Adlibris.
Bokförlagets hemsida: Norlén & Slottner. Där kan du också länka dig vidare till de recensioner som Mannen utan ryggrad har fått.
Jag pratar om boken kl 12:00 i Värmlandsmontern, söndagen 30/9.
Mer info om Bokmässan hittar du här.
Jag har satt ihop ett soundtrack till Mannen utan ryggrad.
/Peo B.
söndag 23 september 2012
Det här som började så bra
Du var älskare till en gift kvinna. Hon kunde aldrig bli din och först kändes det tryggt att det var på det viset, men långsamt så blev längtan till saknad och allt det där. Det är ju så det blir efter ett tag. Omöjligt att hålla alla känslor i schack. Saker förflyttar sig och befinner sig plötsligt inte där du trodde de skulle göra. Det är spelets tjusning.
"Och förbannelse" måste du tillägga.
Fast jag vet det. Du behöver inte berätta det för mig. Men jag ser i dina ögon att den insikten precis har sjunkit in. Hon kommer aldrig att släppa in dig hela vägen. Du får nöja dig med att besöka henne i lönndom när han är bortrest.
"Och nu får jag inte ens det längre" säger du.
Det är bra. Egentligen är det bara bra. Så du kan komma över henne någon gång. Gå vidare till nästa människa som kanske är beredd på dig på riktigt.
"Fast det vill jag inte."
I ett svagt ögonblick hoppades jag på att jag skulle få dig tillbaka. Att vi kunde börja ses igen. Bara dricka en kopp kaffe på Hornspuckeln. Ta en promenad längs Söder Mälarstrand. Prata som vi gjorde förr, innan du gav bort allt.
"Det blir duell. Som förr i tiden. Jag utmanar honom på duell."
Han är en mäktig fiende. Han har sina kreditkort. Processen blir kort. Om du - mot förmodan - skulle lyckas skada honom och röja honom ur vägen, får du bara en ännu mäktigare fiende i henne. Hon har ditt hjärta.
Du försvinner ner längs Hornsgatan. Jag känner mig som en moralkaka. Vågar inte tänka på vad du känner dig som.
"Och förbannelse" måste du tillägga.
Fast jag vet det. Du behöver inte berätta det för mig. Men jag ser i dina ögon att den insikten precis har sjunkit in. Hon kommer aldrig att släppa in dig hela vägen. Du får nöja dig med att besöka henne i lönndom när han är bortrest.
"Och nu får jag inte ens det längre" säger du.
Det är bra. Egentligen är det bara bra. Så du kan komma över henne någon gång. Gå vidare till nästa människa som kanske är beredd på dig på riktigt.
"Fast det vill jag inte."
I ett svagt ögonblick hoppades jag på att jag skulle få dig tillbaka. Att vi kunde börja ses igen. Bara dricka en kopp kaffe på Hornspuckeln. Ta en promenad längs Söder Mälarstrand. Prata som vi gjorde förr, innan du gav bort allt.
"Det blir duell. Som förr i tiden. Jag utmanar honom på duell."
Han är en mäktig fiende. Han har sina kreditkort. Processen blir kort. Om du - mot förmodan - skulle lyckas skada honom och röja honom ur vägen, får du bara en ännu mäktigare fiende i henne. Hon har ditt hjärta.
Du försvinner ner längs Hornsgatan. Jag känner mig som en moralkaka. Vågar inte tänka på vad du känner dig som.
lördag 22 september 2012
Lagkänslan, teamet, glädjen.
Vi tänker oss ett kontor. Det går omkring människor där. Om du frågar någon eller några av dem varför de befinner sig där så kommer de alla att svara olika. Det ser ut som liv på avstånd, det gör det, med rörelse mellan skrivborden och mätbara mål uppsatta på väggarna. Det händer att folk går på lunch tillsammans.
Det finns en småaktighet vid kopiatormaskinen. Fast det är egentligen fel beskrivning. Småaktigheten är bara ett ointresse. Det är mänskligt. Naturligt. Frågan är hur det skulle kunna vara på något annat vis. Åren som går. Semestrarna som aldrig, och alltid, kommer tillbaka med sin egna punktlighet. Det finns ingen att klandra.
"Och amorteringarna går bra?" säger lustigkurren och är överlycklig för att han bytt ut "bilen" mot "amorteringarna".
Det är i alla fall något. Det är okej. Vi kan skratta åt det, visst. Vi kan göra allt som står i vår makt för att få tiden att gå, passera så obemärkt som det bara är möjligt.
"Det finns andra saker här i livet än amorteringar" säger nästa stolle.
"Som vadå?" säger lustigkurren.
Och då finner sig inte stolle nummer två tillräckligt fort. Skämtet - eller allvaret - uteblir. Ögonblicket finns inte längre. Allt syre har lämnat rummet. Kopiatorn är det enda som låter. Någon tänker att det bara är trettio år kvar tills hen får gå hem för gott.
"Vad ska bli det bästa med att få gå i pension?"
"Det måste vara att få göra sina bankärenden mitt på dagen."
"Men dina bankärenden gör du väl via datorn nu för tiden?"
"Jo. Men jag kan fortfarande göra dem mitt på dagen om jag vill, när jag är pensionär."
Det finns en småaktighet vid kopiatormaskinen. Fast det är egentligen fel beskrivning. Småaktigheten är bara ett ointresse. Det är mänskligt. Naturligt. Frågan är hur det skulle kunna vara på något annat vis. Åren som går. Semestrarna som aldrig, och alltid, kommer tillbaka med sin egna punktlighet. Det finns ingen att klandra.
"Och amorteringarna går bra?" säger lustigkurren och är överlycklig för att han bytt ut "bilen" mot "amorteringarna".
Det är i alla fall något. Det är okej. Vi kan skratta åt det, visst. Vi kan göra allt som står i vår makt för att få tiden att gå, passera så obemärkt som det bara är möjligt.
"Det finns andra saker här i livet än amorteringar" säger nästa stolle.
"Som vadå?" säger lustigkurren.
Och då finner sig inte stolle nummer två tillräckligt fort. Skämtet - eller allvaret - uteblir. Ögonblicket finns inte längre. Allt syre har lämnat rummet. Kopiatorn är det enda som låter. Någon tänker att det bara är trettio år kvar tills hen får gå hem för gott.
"Vad ska bli det bästa med att få gå i pension?"
"Det måste vara att få göra sina bankärenden mitt på dagen."
"Men dina bankärenden gör du väl via datorn nu för tiden?"
"Jo. Men jag kan fortfarande göra dem mitt på dagen om jag vill, när jag är pensionär."
fredag 21 september 2012
Svensk långfilm när den är som bäst
Jag vet inte om man kan säga att tiderna förändras. Finns ens tid? Är inte allt bara en summa av händelser du måste igenom innan det tar slut? Warum all this black stuff och allt det där.
”Det var enklare att vara man förr” säger du. ”Numera är vi reducerade till gnällspikar.”
”Med all rätt” svarar jag.
”Hur kan du säga så? Du sprider förtal om 50 % av mänskligheten.”
”Är vi verkligen så många? Fy fan.”
”Så vad vill du då?” frågar du mig.
”Jag drömmer om en planet fylld med kvinnor. Inget annat.”
”Det där kan man göra en film på.”
Så gick det till när vårt första manus blev verklighet.
”Det var enklare att vara man förr” säger du. ”Numera är vi reducerade till gnällspikar.”
”Med all rätt” svarar jag.
”Hur kan du säga så? Du sprider förtal om 50 % av mänskligheten.”
”Är vi verkligen så många? Fy fan.”
”Så vad vill du då?” frågar du mig.
”Jag drömmer om en planet fylld med kvinnor. Inget annat.”
”Det där kan man göra en film på.”
Så gick det till när vårt första manus blev verklighet.
torsdag 20 september 2012
Booze versus Sex
Du hade hela tiden lurat dig själv. Eller så var det kanske inte; du visste inte bättre. Du trodde verkligen att du hade blivit frisk. I själva verket bytte du bara ett missbruk mot ett annat.
”Det är ganska vanligt att man gör så” sa jag när vi sågs på Sturehof en kväll efter arbetet.
”Hur?”
”Man slutar dricka sprit. Håller upp i flera månader. Suget släpper. Man börjar tänka sammanhängande tankar. Och friskförklarar sig själv.”
”Fast jag har ju slutat dricka. Det är sant.”
”Jag tror dig och det är bra. Men du har börjat missbruka sex i stället.”
”Jag kan inte rå för att jag träffar alla dessa pojkar som begär mig.”
”Tro mig. Det kan du.”
Du tittade på mig. Log inte. Petade bland dina ostron. Jag kände mig ledsen för att ta ha tagit drömmen ifrån dig. Men jag visste inte vad jag skulle göra annars; jag såg ju att ditt missbruk bara hade bytt skepnad.
”Så vad är lösningen på alltsammans? Att flytta ut i en stuga i skogen?”
”Vet du, jag tror du skulle hitta något att missbruka där också. Grankottar, om inte annat.”
”Du är verkligen till stor hjälp.”
”Hur går det i terapin?”
”Jag har lagt av. Vi inledde ett förhållande på hans soffa och sedan var jag tvungen att sluta gå hos honom.”
”Det är ganska vanligt att man gör så” sa jag när vi sågs på Sturehof en kväll efter arbetet.
”Hur?”
”Man slutar dricka sprit. Håller upp i flera månader. Suget släpper. Man börjar tänka sammanhängande tankar. Och friskförklarar sig själv.”
”Fast jag har ju slutat dricka. Det är sant.”
”Jag tror dig och det är bra. Men du har börjat missbruka sex i stället.”
”Jag kan inte rå för att jag träffar alla dessa pojkar som begär mig.”
”Tro mig. Det kan du.”
Du tittade på mig. Log inte. Petade bland dina ostron. Jag kände mig ledsen för att ta ha tagit drömmen ifrån dig. Men jag visste inte vad jag skulle göra annars; jag såg ju att ditt missbruk bara hade bytt skepnad.
”Så vad är lösningen på alltsammans? Att flytta ut i en stuga i skogen?”
”Vet du, jag tror du skulle hitta något att missbruka där också. Grankottar, om inte annat.”
”Du är verkligen till stor hjälp.”
”Hur går det i terapin?”
”Jag har lagt av. Vi inledde ett förhållande på hans soffa och sedan var jag tvungen att sluta gå hos honom.”
onsdag 19 september 2012
tisdag 18 september 2012
För gammal vänskaps skull
En efter en försvinner vännerna. Går in i sina nyinköpta hus och låser dörren från insidan. Byter telefoner när de byter företag att arbeta på, glömmer att skicka sina nya nummer, låter tiden passera, hoppas att det inte märks, att det inte känns, följer tvserier, amorterar, fostrar barn, träffar sin släkt, bråkar med sina syskon, köper in sig i vingårdar i Provence, får lådor med vin skickat hem till sina hus, avnjuter flaskorna under kökslampan vid köksbordet, skriver inlägg på twitter om hur gott allting var, kanske till och med lägger ut en bild på middagen.
Går från att läsa Charles Bukowski till Läckberg. Gömmer undan sina Spiritualizedskivor. Säljer dem på loppis för en femma styck. Funderar på att börja köpa konst. Lära sig lite i taget. Ser färdigt Tin cup när den går på Fyran; lovar sin äkta hälft att inte avslöja det för någon, men berättar det ändå på måndagsfikan på kontoret. Köper trisslotter. Handlar skor på postorder. Fem par. Skickar tillbaka tre. Bokar in after works men ställer in i sista stund. Funderar på att köpa en motionscykel. Äger Nokia-aktier. Befruktar den de älskar. Får friska barn. Har videofilmat minst en solnedgång.
Det värsta är att vi lurar varandra på sms. Säger att allt kommer tillbaka en vacker dag. Senare, när vi är klara med allt. Då. Åker vi till London en weekend. Äter middagar. Går i skivaffärer.
På väg till jobbet kan jag inte hålla mig längre. Jag går fram till busschauffören.
"Hur många år har du kört mig mellan dessa två hållplatser?"
"Jag vet inte" svarar han. "Minst sju."
Minst sju. Som att hålla andan och lyckas med det. Som att måla ögon på ögonlocken och lyckas lura alla att vi är vakna. Som att ge upp i onödan, trots att ingen kräver det.
"Jag har ingen ursäkt" säger busschauffören. "Jag bara gör det."
"Samma här" svarar jag. "Jag bara gör."
"Någon måste ju."
Går från att läsa Charles Bukowski till Läckberg. Gömmer undan sina Spiritualizedskivor. Säljer dem på loppis för en femma styck. Funderar på att börja köpa konst. Lära sig lite i taget. Ser färdigt Tin cup när den går på Fyran; lovar sin äkta hälft att inte avslöja det för någon, men berättar det ändå på måndagsfikan på kontoret. Köper trisslotter. Handlar skor på postorder. Fem par. Skickar tillbaka tre. Bokar in after works men ställer in i sista stund. Funderar på att köpa en motionscykel. Äger Nokia-aktier. Befruktar den de älskar. Får friska barn. Har videofilmat minst en solnedgång.
Det värsta är att vi lurar varandra på sms. Säger att allt kommer tillbaka en vacker dag. Senare, när vi är klara med allt. Då. Åker vi till London en weekend. Äter middagar. Går i skivaffärer.
På väg till jobbet kan jag inte hålla mig längre. Jag går fram till busschauffören.
"Hur många år har du kört mig mellan dessa två hållplatser?"
"Jag vet inte" svarar han. "Minst sju."
Minst sju. Som att hålla andan och lyckas med det. Som att måla ögon på ögonlocken och lyckas lura alla att vi är vakna. Som att ge upp i onödan, trots att ingen kräver det.
"Jag har ingen ursäkt" säger busschauffören. "Jag bara gör det."
"Samma här" svarar jag. "Jag bara gör."
"Någon måste ju."
måndag 17 september 2012
Aptit på livet
Erik väntar på Tranan. Jag är tio minuter försenad.
”Det är säkert två år sedan vi var här senast” säger han. ”Och så är du sen.”
”Har du beställt?”
Erik nickar. Vi får in sallad och vin. Han ser trött ut. Jag kommenterar det.
”Jag har alltid varit en missbrukare. Har det i mig. Genom åren har jag missbrukat en mängd olika saker:
Sprit. Mat. Kvinnor. Kläder. Så självklart är jag trött.”
”Okej. Jag vet det. Jag förstår det, nu när du säger det. Du har genen. Så vad missbrukar du just nu då?”
”Sport.”
”Du menar att du sitter uppe hela nätterna och glor på sport?”
”Nej. Jag utövar sport. Springer. Klättar. Lyfter skrot.”
”Det låter ju ändå rätt sunt.”
”Ja tack och lov använder jag missbrukargenen på rätt sätt för tillfället. Jag är glad för varje dag som det är på det viset.”
”Runt hörnet väntar säkert tyngre saker.”
”Det gör det alltid” säger Erik.
Vi sitter tysta en stund. Sedan kommer maten. Jag får Moules och Erik får Biff Rydberg, råraka, sex ostron, en ny karaff rödvin, extra pommes frites och en stor sallad.
”Jag bad om att få in allt samtidigt” säger han. ”Älskar när det är mycket mat på bordet.”
”Missbrukargenen, säger du. Du har den under kontroll alltså.”
”Det är bara för att jag tränar så hårt som jag kan äta så här. Det förstår du väl?”
”Det är säkert två år sedan vi var här senast” säger han. ”Och så är du sen.”
”Har du beställt?”
Erik nickar. Vi får in sallad och vin. Han ser trött ut. Jag kommenterar det.
”Jag har alltid varit en missbrukare. Har det i mig. Genom åren har jag missbrukat en mängd olika saker:
Sprit. Mat. Kvinnor. Kläder. Så självklart är jag trött.”
”Okej. Jag vet det. Jag förstår det, nu när du säger det. Du har genen. Så vad missbrukar du just nu då?”
”Sport.”
”Du menar att du sitter uppe hela nätterna och glor på sport?”
”Nej. Jag utövar sport. Springer. Klättar. Lyfter skrot.”
”Det låter ju ändå rätt sunt.”
”Ja tack och lov använder jag missbrukargenen på rätt sätt för tillfället. Jag är glad för varje dag som det är på det viset.”
”Runt hörnet väntar säkert tyngre saker.”
”Det gör det alltid” säger Erik.
Vi sitter tysta en stund. Sedan kommer maten. Jag får Moules och Erik får Biff Rydberg, råraka, sex ostron, en ny karaff rödvin, extra pommes frites och en stor sallad.
”Jag bad om att få in allt samtidigt” säger han. ”Älskar när det är mycket mat på bordet.”
”Missbrukargenen, säger du. Du har den under kontroll alltså.”
”Det är bara för att jag tränar så hårt som jag kan äta så här. Det förstår du väl?”
söndag 16 september 2012
Bikt 1
Egentligen struntar jag både i rockmusik och litteratur och resor och allt det där som jag brunnit för i hela mitt liv. När jag var barn och för första gången kunde formulera en tanke om vad jag ville bli, så var det faktiskt dansare jag drömde om att leva som när jag blev äldre. Jag vet att man inte kan tro det, om man någonsin drabbas av olyckan att tvingas se mig på ett dansgolv. Men det är min egentliga dröm.
"Lägg av" säger Patrik. "Du vill helst spela final i Öppna franska om du får välja."
Nej Patrik. Jag vill dansa. Svälta mig, träna tio timmar om dagen, somna i min egen svett. Det är nog Fame som ställde till det för mig. Jag såg den serien och älskade den. Det kan inte bli mer banalt.
Därför lyssnar jag på en massa musik som det egentligen inte går att erkänna att jag lyssnar på. Jag gör det bara i lurarna när jag är ute och springer - förutom just idag när jag skriver den här texten, för då sprang jag en mil och lyssnade på Refused - där och då, när jag springer och är ensam i mina tankar så lyssnar jag på all den där hitlistemusiken som är så bra att dansa till.
Om man är dansare, alltså.
"Lägg av" säger Patrik. "Du vill helst spela final i Öppna franska om du får välja."
Nej Patrik. Jag vill dansa. Svälta mig, träna tio timmar om dagen, somna i min egen svett. Det är nog Fame som ställde till det för mig. Jag såg den serien och älskade den. Det kan inte bli mer banalt.
Därför lyssnar jag på en massa musik som det egentligen inte går att erkänna att jag lyssnar på. Jag gör det bara i lurarna när jag är ute och springer - förutom just idag när jag skriver den här texten, för då sprang jag en mil och lyssnade på Refused - där och då, när jag springer och är ensam i mina tankar så lyssnar jag på all den där hitlistemusiken som är så bra att dansa till.
Om man är dansare, alltså.
lördag 15 september 2012
Recension
Här kommer en recension på Mannen utan ryggrad.
http://www.djungeltrumman.se/rebecca/tag/Mannen%20utan%20ryggrad
http://www.djungeltrumman.se/rebecca/tag/Mannen%20utan%20ryggrad
En perfekt storm
Jag tänker inte ljuga: Det fanns en tid när din kärlek var alla smärtlindringars moder. En perfekt storm, med oss i mitten, och Stockholm som rasade runt omkring oss. Jag behövde ingenting av det där längre. Jag behövde dig.
Visst var det klantigt av mig att bli full på en kräftskiva och ringa upp mina bandmedlemmar under rusets gång och avsluta alltsammans. Det hade vi alla kunnat klara oss utan. Men det var mitt sätt att äntligen ta i botten. Du var min nya sanning och jag tänkte byta bort allt jag tidigare kände till mot dina kyssar. Då ingick det i konceptet att bränna de sista trasiga broarna.
Vi är äldre nu och på något vis har inte andra sidan av stormen träffat oss ännu. Vi befinner oss fortfarande mitt i ögat. Jag ser hur de vi älskar drabbas av sorg och sjukdomar och håller ihop trots allt, men även det är ju bara en tidsfråga. Livet måste väl ha sin beskärda delar av allt, så vi får se vem som inte längre orkar. Jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.
Din kärlek är inte längre alla smärtlindringars moder. Den är större än så. Den är själva smärtan, fast givetvis allt annat också. Så självklart går du vid min sida även om du befinner dig i Paris eller Oslo. Jag pratar med dig ofta, nästan mer än vad jag gör i verkligheten. Orden stannar i mitt huvud, men jag säger dem till skuggan bredvid mig. Det kanske är fel, jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.
Mannen utan ryggrad var historien. Nästa berättelse måste bli framtiden. Eller nuet.
Visst var det klantigt av mig att bli full på en kräftskiva och ringa upp mina bandmedlemmar under rusets gång och avsluta alltsammans. Det hade vi alla kunnat klara oss utan. Men det var mitt sätt att äntligen ta i botten. Du var min nya sanning och jag tänkte byta bort allt jag tidigare kände till mot dina kyssar. Då ingick det i konceptet att bränna de sista trasiga broarna.
Vi är äldre nu och på något vis har inte andra sidan av stormen träffat oss ännu. Vi befinner oss fortfarande mitt i ögat. Jag ser hur de vi älskar drabbas av sorg och sjukdomar och håller ihop trots allt, men även det är ju bara en tidsfråga. Livet måste väl ha sin beskärda delar av allt, så vi får se vem som inte längre orkar. Jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.
Din kärlek är inte längre alla smärtlindringars moder. Den är större än så. Den är själva smärtan, fast givetvis allt annat också. Så självklart går du vid min sida även om du befinner dig i Paris eller Oslo. Jag pratar med dig ofta, nästan mer än vad jag gör i verkligheten. Orden stannar i mitt huvud, men jag säger dem till skuggan bredvid mig. Det kanske är fel, jag vet inte. Det är som vanligt. Jag vet inte.
Mannen utan ryggrad var historien. Nästa berättelse måste bli framtiden. Eller nuet.
fredag 14 september 2012
Du dör inte den här gången heller
"Det är cancer" säger läkaren.
"Cancer?"
"Ja? Men det är inget att bekymra sig för."
Jag har suttit i ett väntrum. Känt hur fläcken på ryggen kliar. Hon har undersökt ryggen. Det tar exakt trettio sekunder. Sedan säger hon att det är cancer.
"Du får en tid om en månad. Du kommer hit. Vi skär bort det och lägger dig under en lampa i tio minuter. Sen är cancern borta."
"Ja det låter ju inte så farligt."
"Du kommer klara dig. Däremot ska du önska dig liknande somrar som den vi precis haft i fortsättningen. Återfallsrisken för såna som dig är hög."
"Såna som mig."
"Sjuttiotalister med svaga nerver som har rest runt i Asien med era ryggsäckar i flera år och aldrig smörjt in er. Jag kan typen."
"Ta fram kniven bara. Skär bort fläcken på ryggen."
"Vi ses om en månad. Du kommer inte att dö."
"Cancer?"
"Ja? Men det är inget att bekymra sig för."
Jag har suttit i ett väntrum. Känt hur fläcken på ryggen kliar. Hon har undersökt ryggen. Det tar exakt trettio sekunder. Sedan säger hon att det är cancer.
"Du får en tid om en månad. Du kommer hit. Vi skär bort det och lägger dig under en lampa i tio minuter. Sen är cancern borta."
"Ja det låter ju inte så farligt."
"Du kommer klara dig. Däremot ska du önska dig liknande somrar som den vi precis haft i fortsättningen. Återfallsrisken för såna som dig är hög."
"Såna som mig."
"Sjuttiotalister med svaga nerver som har rest runt i Asien med era ryggsäckar i flera år och aldrig smörjt in er. Jag kan typen."
"Ta fram kniven bara. Skär bort fläcken på ryggen."
"Vi ses om en månad. Du kommer inte att dö."
torsdag 13 september 2012
Tystnaden i september
Hon skrev en bok om oss. Varken mer eller mindre. Ingen förstod riktigt varför; våra liv var inte särskilt intressanta. Inte mer än någon annans, i ett annat uppdiktat land. Men hon gjorde det i alla fall; skrev en roman på fyrahundra sidor och hängde ut oss alla. Med våra riktiga namn och personligheter.
”Ta inte illa upp” sa hon. ”Hade inte jag gjort det, så hade du gjort det själv.”
Men jag hade inte sittfläsket för att klara av det. Eller disciplinen. Eller ens viljan. Jag ville mest sitta i ett hörn och dricka kaffe och låtsas vara svårmodig författare. Jag fick kärlek den vägen. Folk ville bli lurade.
Hon försvann ut på bokturné och plötsligt såg jag henne hos Babel. Hon fick frågor av Jessika Gedin. Det såg trevligt ut. Men jag förstod inte vad de pratade om. Jag kände inte igen mig i svaren.
”Finns de här människorna på riktigt?” frågade Jessika Gedin.
”Ja” svarade hon.
Men det fick stå för henne. Jag var inte arg, även om hon beskrev mig som ett känslokallt as som bara brydde mig om Amaronevin och William Faulkner. Hur man nu kan vara ett känslokallt as om man bryr sig om just det. I vilket fall som helst så fanns boken där ute, levde sitt liv, och hon följde bara med vågen. Jag klandrade inte henne för det. Jag hade gjort samma sak själv.
”Där ser du” sa hon.
”Okej då. Jag är mest sur för att jag inte hann först.”
”Du kan skriva uppföljaren.”
”Nej jag sitter nog kvar i mitt hörn.”
Tryggheten i att aldrig göra något. Att inte agera. Jag hade inte mycket, men jag hade i alla fall det. Jag borde ha tyckt att det var sorgligt, men inte ens det kunde jag känna.
”Ta inte illa upp” sa hon. ”Hade inte jag gjort det, så hade du gjort det själv.”
Men jag hade inte sittfläsket för att klara av det. Eller disciplinen. Eller ens viljan. Jag ville mest sitta i ett hörn och dricka kaffe och låtsas vara svårmodig författare. Jag fick kärlek den vägen. Folk ville bli lurade.
Hon försvann ut på bokturné och plötsligt såg jag henne hos Babel. Hon fick frågor av Jessika Gedin. Det såg trevligt ut. Men jag förstod inte vad de pratade om. Jag kände inte igen mig i svaren.
”Finns de här människorna på riktigt?” frågade Jessika Gedin.
”Ja” svarade hon.
Men det fick stå för henne. Jag var inte arg, även om hon beskrev mig som ett känslokallt as som bara brydde mig om Amaronevin och William Faulkner. Hur man nu kan vara ett känslokallt as om man bryr sig om just det. I vilket fall som helst så fanns boken där ute, levde sitt liv, och hon följde bara med vågen. Jag klandrade inte henne för det. Jag hade gjort samma sak själv.
”Där ser du” sa hon.
”Okej då. Jag är mest sur för att jag inte hann först.”
”Du kan skriva uppföljaren.”
”Nej jag sitter nog kvar i mitt hörn.”
Tryggheten i att aldrig göra något. Att inte agera. Jag hade inte mycket, men jag hade i alla fall det. Jag borde ha tyckt att det var sorgligt, men inte ens det kunde jag känna.
onsdag 12 september 2012
tisdag 11 september 2012
Kyrkogården på Norrmalm
Jag undrar om man kan säga att det tillhör allmänbildningen att ha genomgått en hjärttransplantation. I så fall känner jag en person som är allmänbildad.
Det är väl precis så här det är att åldras. Människorna runtomkring går sönder, gör fel saker, gör sina närmaste ont, slutar prata, slutar lyssna, begraver sina kroppar under lager av kläder och gör sig redo för vintern. Och vintern känns alltid som en livstid på Kumla-anstalten.
Fast att bli av med hjärtat och få ett annat - inte ett nytt - men ett annat, tillhör kanske ändå överkursen på allmänbildningen. Då är det vanligare med hudsprickor av kylan. Eller istappar som faller från taken och borrar sig in i fontanellen på dagpendlarna. Eller bara att tåget är försenat och att människorna missar sina middagar med sina familjer.
Jag vet inte.
Det var helt sjukt i augusti, i Falkenberg. Jag satt ensam i den där stugan och gjorde mitt jobb, tog mig an texten i mitt huvud, försakade mina barn för att skriva, cyklade någon mil bland fälten och de vattensjuka ängarna. För så var det, varje äng var vattensjuk efter allt regnande. Och då såg jag flyttfåglarna. De var redan på väg. Jag tänkte men det är ju bara augusti, fast fåglarna visste något som inte jag gjorde.
Det har ingenting att göra med någonting. Allt smälter samman. Jag letar fortfarande efter en bestående inriktning, men jag har inte någon ungdom att skylla på. Blir kanske aldrig färdig.
"Blir du färdig tror du?" frågar jag min vän med sitt nya hjärta.
"Innan jag fick hjärtat så var jag färdig. Men inte nu längre. Allt börjar om."
Allt börjar om. Med stelare leder. Men allt börjar om. Det är som på löpbandet. Du står där dag ut och dag in och sedan är din mage platt och du går ut och firar med en god middag och vin. Den bakfyllan du upplever dagen efter, gör att du bara måste ha lunch på Mc Donalds. Ja, sen dröjer det två veckor innan du börjar springa igen. Du kom liksom av dig. Allt börjar om.
"Jag är inte folkskygg" säger min kollega när vi sitter på Sosta och dricker espresso. "Jag är folkilsk."
"Flytta ut på landsbygden" svarar jag. "Där får du vara ifred."
"Jo. Fast den jag är mest arg på är mig själv" svarar kollegan.
Och då kanske det är bättre att stanna bland folk. Vad vet jag.
Det är väl precis så här det är att åldras. Människorna runtomkring går sönder, gör fel saker, gör sina närmaste ont, slutar prata, slutar lyssna, begraver sina kroppar under lager av kläder och gör sig redo för vintern. Och vintern känns alltid som en livstid på Kumla-anstalten.
Fast att bli av med hjärtat och få ett annat - inte ett nytt - men ett annat, tillhör kanske ändå överkursen på allmänbildningen. Då är det vanligare med hudsprickor av kylan. Eller istappar som faller från taken och borrar sig in i fontanellen på dagpendlarna. Eller bara att tåget är försenat och att människorna missar sina middagar med sina familjer.
Jag vet inte.
Det var helt sjukt i augusti, i Falkenberg. Jag satt ensam i den där stugan och gjorde mitt jobb, tog mig an texten i mitt huvud, försakade mina barn för att skriva, cyklade någon mil bland fälten och de vattensjuka ängarna. För så var det, varje äng var vattensjuk efter allt regnande. Och då såg jag flyttfåglarna. De var redan på väg. Jag tänkte men det är ju bara augusti, fast fåglarna visste något som inte jag gjorde.
Det har ingenting att göra med någonting. Allt smälter samman. Jag letar fortfarande efter en bestående inriktning, men jag har inte någon ungdom att skylla på. Blir kanske aldrig färdig.
"Blir du färdig tror du?" frågar jag min vän med sitt nya hjärta.
"Innan jag fick hjärtat så var jag färdig. Men inte nu längre. Allt börjar om."
Allt börjar om. Med stelare leder. Men allt börjar om. Det är som på löpbandet. Du står där dag ut och dag in och sedan är din mage platt och du går ut och firar med en god middag och vin. Den bakfyllan du upplever dagen efter, gör att du bara måste ha lunch på Mc Donalds. Ja, sen dröjer det två veckor innan du börjar springa igen. Du kom liksom av dig. Allt börjar om.
"Jag är inte folkskygg" säger min kollega när vi sitter på Sosta och dricker espresso. "Jag är folkilsk."
"Flytta ut på landsbygden" svarar jag. "Där får du vara ifred."
"Jo. Fast den jag är mest arg på är mig själv" svarar kollegan.
Och då kanske det är bättre att stanna bland folk. Vad vet jag.
måndag 10 september 2012
Hantverkarsex
Jag kommer hem en timme för tidigt från jobbet och hittar Z i säng med två snickare. Det känns sådär, för det är jag som har hittat snickarna på offerta för att de ska platsbygga en ny bokhylla åt mig.
"Där du kan få plats med alla dina fiiiiina böcker" säger Z. "Så att folk som kommer hem till dig ser hur många fiiiiiiina böcker du har läst."
Jag fattar inte varför Z måste ligga med dem i min säng. Hon kunde väl ha ställt upp sig i badkaret bara. Nu blir det jag som måste tvätta rent, jag vet det.
Snickarna får bråttom därifrån och jag beklagar att Z inte känner likadant. Hon borde också vara borta på två röda. Men hon hittar inte sin AC/DC-tisha.
"Jag kan inte gå utan den" säger hon. "Den är original från turnén 1980."
"Back in black är en frukstansvärt bra skiva, det måste jag ge dig" säger jag.
"Deras bästa" svarar Z.
"Kanske det. Fast synd på sångaren."
Z går från rum till rum och letar efter sin tisha. Jag kan inte förstå att hon inte hittar den. Vad har de sysslat med i min lägenhet egentligen? Till sist är hon ute ur lägenheten. Jag går in i rummet där den platsbyggda bokhyllan är lämnad i all hast. Det blev en halv hylla. Inte mer. Jag loggar in på offerta och lägger ut ett nytt sökuppdrag, efter nya hantverkare.
"Där du kan få plats med alla dina fiiiiina böcker" säger Z. "Så att folk som kommer hem till dig ser hur många fiiiiiiina böcker du har läst."
Jag fattar inte varför Z måste ligga med dem i min säng. Hon kunde väl ha ställt upp sig i badkaret bara. Nu blir det jag som måste tvätta rent, jag vet det.
Snickarna får bråttom därifrån och jag beklagar att Z inte känner likadant. Hon borde också vara borta på två röda. Men hon hittar inte sin AC/DC-tisha.
"Jag kan inte gå utan den" säger hon. "Den är original från turnén 1980."
"Back in black är en frukstansvärt bra skiva, det måste jag ge dig" säger jag.
"Deras bästa" svarar Z.
"Kanske det. Fast synd på sångaren."
Z går från rum till rum och letar efter sin tisha. Jag kan inte förstå att hon inte hittar den. Vad har de sysslat med i min lägenhet egentligen? Till sist är hon ute ur lägenheten. Jag går in i rummet där den platsbyggda bokhyllan är lämnad i all hast. Det blev en halv hylla. Inte mer. Jag loggar in på offerta och lägger ut ett nytt sökuppdrag, efter nya hantverkare.
söndag 9 september 2012
Öppet brev till Hjältarna
Bokförlaget kom hem till mig igår med tre kartonger av romanen.
"Här. Skriv nu."
Jag ska inte göra det onödigt stort, men jag fick faktiskt ont i handleden av att signera dem. Det är otroligt roligt att ni har valt att köpa boken via bokförlagets hemsida. Jag vet inte hur jag ska tacka er. Boken kommer på måndag eller tisdag i era brevlådor. Sjukskriv er, dra ner persiennerna, stäng av telefonerna och så vidare. Sträckläs. Sedan skickar ni in era reklamationer till mig på sthlmunderytan@gmail.com
På onsdag finns den på Adlibris och Bokus etc. Vill ändå på detta enkla vis säga att jag såg er alla, igår i mitt kök, ni fanns där i kartongerna och jag var så glad. Önskar jag kunde åka hem till er en och en och överlämna boken personligen.
/Peo
"Här. Skriv nu."
Jag ska inte göra det onödigt stort, men jag fick faktiskt ont i handleden av att signera dem. Det är otroligt roligt att ni har valt att köpa boken via bokförlagets hemsida. Jag vet inte hur jag ska tacka er. Boken kommer på måndag eller tisdag i era brevlådor. Sjukskriv er, dra ner persiennerna, stäng av telefonerna och så vidare. Sträckläs. Sedan skickar ni in era reklamationer till mig på sthlmunderytan@gmail.com
På onsdag finns den på Adlibris och Bokus etc. Vill ändå på detta enkla vis säga att jag såg er alla, igår i mitt kök, ni fanns där i kartongerna och jag var så glad. Önskar jag kunde åka hem till er en och en och överlämna boken personligen.
/Peo
lördag 8 september 2012
Cat Stevens överlever oss alla
Det börjar med Cat Power men slutar alltid med Cat Stevens. Jag tänker att jag måste gå vidare, men ända sedan den gången i öknen utanför kibbutz Grofit, så är Cat Stevens min. Han passade perfekt i lurarna där ute.
Två färger: Röd sand. Blå himmel.
Vi bodde fyra och fyra i rummen på kibbutzen. Om man hade sällskap, fick man gå rätt ut i öknen för att knulla. Annars fick man inte vara ifred. Och där ute, i öknen, fanns flugorna. Så det var rätt mödosamt att få till det. Men givetvis värt det.
Nu känns det som att Cat Power har gjort en bra skiva igen i alla fall. Men jag ramlade över på Cat Stevens den här morgonen också. Håller mig ifrån hitsen. Går på de där tidiga skivorna som ingen har hört. De gillar jag.
Googlade kibbutzen härom dagen. Fick upp bilder på folk som är där nu. De sitter nere i volontärbaren och pratar om samma saker som jag en gång gjorde. Det ser jag. Så visst, jag erkänner, det blir lite av en melankolisk morgon som jag plågar er med. Låt oss hoppas att det inte upprepas. Men när Cat Stevens väl har fått fäste, kan det vara svårt att ta sig ur.
Om det kommer fler sådana här texter, vänligen ring Indie-polisen.
Två färger: Röd sand. Blå himmel.
Vi bodde fyra och fyra i rummen på kibbutzen. Om man hade sällskap, fick man gå rätt ut i öknen för att knulla. Annars fick man inte vara ifred. Och där ute, i öknen, fanns flugorna. Så det var rätt mödosamt att få till det. Men givetvis värt det.
Nu känns det som att Cat Power har gjort en bra skiva igen i alla fall. Men jag ramlade över på Cat Stevens den här morgonen också. Håller mig ifrån hitsen. Går på de där tidiga skivorna som ingen har hört. De gillar jag.
Googlade kibbutzen härom dagen. Fick upp bilder på folk som är där nu. De sitter nere i volontärbaren och pratar om samma saker som jag en gång gjorde. Det ser jag. Så visst, jag erkänner, det blir lite av en melankolisk morgon som jag plågar er med. Låt oss hoppas att det inte upprepas. Men när Cat Stevens väl har fått fäste, kan det vara svårt att ta sig ur.
Om det kommer fler sådana här texter, vänligen ring Indie-polisen.
fredag 7 september 2012
Mon amour
Det gick en dag. Det gick två. Men ingenting hände. Tack och lov hade september bestämt sig för att bli varm. Det var alltid något. Tyckte jag i alla fall.
”Snart är det lika mörkt utomhus som inuti” sa du.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag visste ju att sjukdomen åt dig, men jag hade inga verktyg för att förhindra den processen. Varför dröjde läkarna med att återkomma? Vad var det som var så svårt att hitta? Dina armar, dina armveck, de var rödprickiga efter alla nålstick. Det borde räcka för att kunna hitta något.
”Hur många liter av ditt blod har de tagit?”
”Jag vet inte” svarade du. ”De kommer hit och öppnar kranen ibland och hämtar så mycket som de ska bara.”
”Det spelar ju ingen roll. Bara de kan göra dig frisk.”
”Men det kan de nog inte. Jag ser det i deras ögon.”
Jag tog bussen hem. Lämnade dig där som vanligt. Kopplade på tunnelseendet. Köpte mjölk till kaffet. Z gav mig inte en lugn stund. Hon kom över och klädde av sig.
”Sluta” sa jag. ”Det är fredag.”
Så hon klädde på sig igen. Sedan satt vi på balkongen och tittade på sotarna som jobbade på taket på andra sidan gården. Svarta siluetter. Z satt i skuggan, jag kunde inte se hennes ansikte. Men jag anade hennes sammanbitna ansiktsdrag. Som skuggor, de också. Vet inte hur länge vi satt så. Tysta. Plötsligt ringde mobiltelefonen. Jag såg på displayen att det var från sjukhuset.
”Snart är det lika mörkt utomhus som inuti” sa du.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag visste ju att sjukdomen åt dig, men jag hade inga verktyg för att förhindra den processen. Varför dröjde läkarna med att återkomma? Vad var det som var så svårt att hitta? Dina armar, dina armveck, de var rödprickiga efter alla nålstick. Det borde räcka för att kunna hitta något.
”Hur många liter av ditt blod har de tagit?”
”Jag vet inte” svarade du. ”De kommer hit och öppnar kranen ibland och hämtar så mycket som de ska bara.”
”Det spelar ju ingen roll. Bara de kan göra dig frisk.”
”Men det kan de nog inte. Jag ser det i deras ögon.”
Jag tog bussen hem. Lämnade dig där som vanligt. Kopplade på tunnelseendet. Köpte mjölk till kaffet. Z gav mig inte en lugn stund. Hon kom över och klädde av sig.
”Sluta” sa jag. ”Det är fredag.”
Så hon klädde på sig igen. Sedan satt vi på balkongen och tittade på sotarna som jobbade på taket på andra sidan gården. Svarta siluetter. Z satt i skuggan, jag kunde inte se hennes ansikte. Men jag anade hennes sammanbitna ansiktsdrag. Som skuggor, de också. Vet inte hur länge vi satt så. Tysta. Plötsligt ringde mobiltelefonen. Jag såg på displayen att det var från sjukhuset.
torsdag 6 september 2012
Bokrecension
Här finns en recension på Mannen utan ryggrad.
http://booksri.wordpress.com/2012/09/05/mannen-utan-ryggrad-peo-bengtsson-2/
http://booksri.wordpress.com/2012/09/05/mannen-utan-ryggrad-peo-bengtsson-2/
onsdag 5 september 2012
Camus Främlingen
Främlingen var den första boken som fullständigt golvade mig. Jag räknar inte in mina Charles Bukowski-excesser, mina somrar som femtonåring i Ulf Lundells sällskap vid havet i Falkenberg, eller ens Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien (som tog mig hårt och som jag vet att jag måste läsa om snart). Alla de där böckerna, eskapismen hos John Fante, svärtan hos Faulkner osv osv, ingenting var i närheten av Främlingen av Camus.
Simon och jag läste den sida vid sida uppe i bergen i Nepal. Vi låg på femtusen meters höjd och läste högt för varandra på kvällarna, utmattade efter en hel dags vandring.
"Är det språket eller är det bara höjdsjuka jag känner?" frågade jag honom.
"Det är nog den där jävla boken" svarade Simon. "Den är ju som en slägga rakt i ansiktet."
Resten av den resan gick ut på att förklara för Simon varför det inte var lönt att ens någonsin försöka skriva egna böcker. Främlingen var ju redan skriven. Och så kan man ju tänka om man vill. Eller så låter man det vara.
Sedan gick jag en kurs i skrivande och gick fullständigt vilse i en massa onödig poesi och dramatik och det tog mig flera år att skaka av mig den skiten, som inte gav mig ett smack. Återigen var det Maz som räddade mig och drog mig upp ur omskrivningsträsket, där ingen mening är längre än fyra ord och ingenting betyder vad man tror att det ska göra. Jag blev satt på rock-rehab och det tackar jag Malte för idag.
Från ingenstans börjar jag nu tänka på en kille i Halmstad som jag har glömt namnet på. Hans högsta önskan var att starta ett speedmetal-band med dubbla baskaggar.
"Varför dubbla baskaggar?" frågade jag.
"Det känns som att allt bara går snabbare då. Och jag behöver snabbare. Den här stan är för långsam."
Han skrev av fraser från sina skivkonvolut med Anthrax och Slayer och blandade bara runt orden och satte ihop dem till nya meningar som han kunde sjunga med sitt band. Ingen hörde ändå ett ord och även om vi hade gjort det; jag vet inte. Det var okej. Det var dubbla baskaggar.
Om jag någonsin träffar honom igen, ska jag tipsa honom om Främlingen, om han inte redan har läst den. Jag fick rock-rehab. Han kan få litteratur-rehab.
Simon och jag läste den sida vid sida uppe i bergen i Nepal. Vi låg på femtusen meters höjd och läste högt för varandra på kvällarna, utmattade efter en hel dags vandring.
"Är det språket eller är det bara höjdsjuka jag känner?" frågade jag honom.
"Det är nog den där jävla boken" svarade Simon. "Den är ju som en slägga rakt i ansiktet."
Resten av den resan gick ut på att förklara för Simon varför det inte var lönt att ens någonsin försöka skriva egna böcker. Främlingen var ju redan skriven. Och så kan man ju tänka om man vill. Eller så låter man det vara.
Sedan gick jag en kurs i skrivande och gick fullständigt vilse i en massa onödig poesi och dramatik och det tog mig flera år att skaka av mig den skiten, som inte gav mig ett smack. Återigen var det Maz som räddade mig och drog mig upp ur omskrivningsträsket, där ingen mening är längre än fyra ord och ingenting betyder vad man tror att det ska göra. Jag blev satt på rock-rehab och det tackar jag Malte för idag.
Från ingenstans börjar jag nu tänka på en kille i Halmstad som jag har glömt namnet på. Hans högsta önskan var att starta ett speedmetal-band med dubbla baskaggar.
"Varför dubbla baskaggar?" frågade jag.
"Det känns som att allt bara går snabbare då. Och jag behöver snabbare. Den här stan är för långsam."
Han skrev av fraser från sina skivkonvolut med Anthrax och Slayer och blandade bara runt orden och satte ihop dem till nya meningar som han kunde sjunga med sitt band. Ingen hörde ändå ett ord och även om vi hade gjort det; jag vet inte. Det var okej. Det var dubbla baskaggar.
Om jag någonsin träffar honom igen, ska jag tipsa honom om Främlingen, om han inte redan har läst den. Jag fick rock-rehab. Han kan få litteratur-rehab.
tisdag 4 september 2012
Bret Easton Ellis
Jag fick American Psycho av Andreas, som hade hittat den i en bokhög nere i trappen. Någon som flyttade ställde ut en kartong med pocketböcker som grannarna fick ta och där låg den.
"Jag vet inte om den är bra eller dålig" sa han. "Men kan inte du läsa den och berätta det för mig?"
Jag fasade lite för våldsscenerna som var så omtalade. Minns hur helt fel människor på min gymnasieskola läste den boken och gottade ner sig i blodet och ondskan. Jag vågade inte sitta brevid Reneé i skolmatsalen, när han var klar med boken. Det var något med hans ögon som var förändrat och jag ville inte ta reda på vad det var. Men han gick efter mig i korridoren, skrek efter mig.
"Fattar du? Det är helt sjukt! Du måste höra vad som hände."
Fast det ville jag inte. Inte då. Men nu, femton år senare kändes det ok. Jag var redo att läsa boken, sist på bollen och så vidare. Men ändå.
Det har skrivits så mycket om den boken. Jag behöver inte göra det. Egentligen vill jag bara säga att jag läste den och förstod hur jobbig, genial, iskall och ibland rolig den boken är. Den kastade mig ut i ett läsande igen, efter några års tystnad, när jag inte orkade gå in i en bokhandel. Jag kunde inte begripa vad en uppdiktad historia skulle kunna ge mig. Jag var trött på det, på samma sätt som jag ibland blev trött på musik när vi spelade i Maz. (Det kunde gå veckor utan att jag somnade till Pavement, vilket jag på den tiden var tvungen att hålla tyst om inför de andra, om jag inte ville få sparken från bandet.)
Långt senare, efter American Psycho, startade jag Stockholm Under Ytan. Och efter några dagar fick jag mitt första hatmejl.
Vilken skit du skriver. Du tror väl för fan inte att du är Bret Easton Ellis?
Det är nog det finaste hatmejl jag någonsin fått. Ingen hatare har ens varit i närheten av sådant smicker efteråt.
"Jag vet inte om den är bra eller dålig" sa han. "Men kan inte du läsa den och berätta det för mig?"
Jag fasade lite för våldsscenerna som var så omtalade. Minns hur helt fel människor på min gymnasieskola läste den boken och gottade ner sig i blodet och ondskan. Jag vågade inte sitta brevid Reneé i skolmatsalen, när han var klar med boken. Det var något med hans ögon som var förändrat och jag ville inte ta reda på vad det var. Men han gick efter mig i korridoren, skrek efter mig.
"Fattar du? Det är helt sjukt! Du måste höra vad som hände."
Fast det ville jag inte. Inte då. Men nu, femton år senare kändes det ok. Jag var redo att läsa boken, sist på bollen och så vidare. Men ändå.
Det har skrivits så mycket om den boken. Jag behöver inte göra det. Egentligen vill jag bara säga att jag läste den och förstod hur jobbig, genial, iskall och ibland rolig den boken är. Den kastade mig ut i ett läsande igen, efter några års tystnad, när jag inte orkade gå in i en bokhandel. Jag kunde inte begripa vad en uppdiktad historia skulle kunna ge mig. Jag var trött på det, på samma sätt som jag ibland blev trött på musik när vi spelade i Maz. (Det kunde gå veckor utan att jag somnade till Pavement, vilket jag på den tiden var tvungen att hålla tyst om inför de andra, om jag inte ville få sparken från bandet.)
Långt senare, efter American Psycho, startade jag Stockholm Under Ytan. Och efter några dagar fick jag mitt första hatmejl.
Vilken skit du skriver. Du tror väl för fan inte att du är Bret Easton Ellis?
Det är nog det finaste hatmejl jag någonsin fått. Ingen hatare har ens varit i närheten av sådant smicker efteråt.
måndag 3 september 2012
Debutroman
Det är alltid svårt med den första boken. Debutromanen. Som vi har suttit och pratat om den genom åren. Många har varit kallade, till och med utvalda, men det har stannat därvid.
”Jag tror inte jag känner som någon som har fullföljt ett romanprojekt hela vägen” säger Lisa när vi sitter på Ritorno och fikar.
”Jag känner en kille som har skrivit sju ofullständiga böcker” svarar jag.
”Vadå ofullständiga?”
”Han har kommit halvvägs på dem. Sedan tröttnat.”
”Hur gjorde du?” frågar hon mig.
”För att skriva färdigt menar du?”
Lisa nickar.
”Jag önskar att det fanns en formel för debutromaner. Det gör det kanske. Men jag stängde bara av allt annat i ett par veckor eller månader. Och så skrev jag den.”
”Vad händer nu?”
”Efter den första boken måste det komma en andra. Vi får se.”
”Vad hände med de där ofullbordade böckerna som din kompis skrev?”
”Det är det enda vi pratar om när vi ses. Hur han ska skriva färdigt någon av dem. Vilken som helst.”
”Du kanske kan skriva en bok om att skriva böcker?”
”Fy fan. Såna finns det redan massor av. Vet inte om någon hjälper.”
Lisa ser lite ledsen ut. Hon önskar nog att det fanns en formel, en väg att följa. På ett sätt önskar jag det också. Även om jag har fått lära mig att man ska vara försiktig med vad man önskar, för önskningar kan bli verklighet.
”Jag tror inte jag känner som någon som har fullföljt ett romanprojekt hela vägen” säger Lisa när vi sitter på Ritorno och fikar.
”Jag känner en kille som har skrivit sju ofullständiga böcker” svarar jag.
”Vadå ofullständiga?”
”Han har kommit halvvägs på dem. Sedan tröttnat.”
”Hur gjorde du?” frågar hon mig.
”För att skriva färdigt menar du?”
Lisa nickar.
”Jag önskar att det fanns en formel för debutromaner. Det gör det kanske. Men jag stängde bara av allt annat i ett par veckor eller månader. Och så skrev jag den.”
”Vad händer nu?”
”Efter den första boken måste det komma en andra. Vi får se.”
”Vad hände med de där ofullbordade böckerna som din kompis skrev?”
”Det är det enda vi pratar om när vi ses. Hur han ska skriva färdigt någon av dem. Vilken som helst.”
”Du kanske kan skriva en bok om att skriva böcker?”
”Fy fan. Såna finns det redan massor av. Vet inte om någon hjälper.”
Lisa ser lite ledsen ut. Hon önskar nog att det fanns en formel, en väg att följa. På ett sätt önskar jag det också. Även om jag har fått lära mig att man ska vara försiktig med vad man önskar, för önskningar kan bli verklighet.
Idag är snart långt borta
En kvinna i min ålder kommer in på Seven Eleven. Hennes ögon. Så trötta. Jag förstår att hon har sovit utomhus i natt. Det sitter löv och kvistar klistrade mot hennes rygg och hon luktar illa, mögel, förmultning.
Han bakom kassan häller upp en kaffe åt henne. Hon tar den och ställer sig bredvid mig. Vi står där, stirrar ut genom glasrutan, på Sveavägen. Jag skäms för min Pradakostym. Varför valde jag den just idag?
Mitt största problem i går, var om jag skulle börja läsa Patricia Highsmith eller Bret Easton Ellis, nu när jag börjar bli sugen på en bok igen. Jag sköt upp det beslutet och somnade istället. Det är september nu. Hon har ingen jacka. Även om de andra uteliggarna lämnar henne ifred så kommer inte kylan att göra det.
Z skickar ett mess. The Hold Steady kommer till Stockholm!
Jag avslutar min kaffe och hoppar upp på cykeln. Bilarna. Caféerna som precis ska öppna. Hundägarna som gör morgonpromenad. Den sista kroggästen som försöker hitta en taxi. Allt är som vanligt. Så här är det varje morgon.
Svarar henne när jag står vid ett rödlyse. Jag vill inte gå. Hold Steady känns länge sedan.
Det mesta känns länge sedan. Det blir fort länge sedan, vad jag än gör.
Han bakom kassan häller upp en kaffe åt henne. Hon tar den och ställer sig bredvid mig. Vi står där, stirrar ut genom glasrutan, på Sveavägen. Jag skäms för min Pradakostym. Varför valde jag den just idag?
Mitt största problem i går, var om jag skulle börja läsa Patricia Highsmith eller Bret Easton Ellis, nu när jag börjar bli sugen på en bok igen. Jag sköt upp det beslutet och somnade istället. Det är september nu. Hon har ingen jacka. Även om de andra uteliggarna lämnar henne ifred så kommer inte kylan att göra det.
Z skickar ett mess. The Hold Steady kommer till Stockholm!
Jag avslutar min kaffe och hoppar upp på cykeln. Bilarna. Caféerna som precis ska öppna. Hundägarna som gör morgonpromenad. Den sista kroggästen som försöker hitta en taxi. Allt är som vanligt. Så här är det varje morgon.
Svarar henne när jag står vid ett rödlyse. Jag vill inte gå. Hold Steady känns länge sedan.
Det mesta känns länge sedan. Det blir fort länge sedan, vad jag än gör.
söndag 2 september 2012
Kackerlacka
Pengarna är slut. Det är söndag morgon och jag har ingen frukost. I skafferiet har jag cornflakes, mjöl och inte så mycket mer. I kylen; filmjölk.
Jag skickar ett mess till min förläggare. Nu svälter jag. Precis som du vill ha det.
Går ut på balkongen och synar kastanjeträdet som står utanför. Funderar på att klättra upp i det och plocka ner de taggiga gröna bollarna. Steka dem i stekpannan till frukost. Telefonen piper till.
Det är ditt eget fel. Du kunde ha skrivit en kioskvältare. Men du skrev en bok om ett rockband på nittiotalet, där du hänger ut en massa människor som finns på rikigt och så kryddade du det hela med en trasig kärlekshistoria. Herregud.
Jag inser att Pamela, min förläggare, inte kommer hjälpa mig med födan. Det låter från skafferiet. Det rör på sig därinne. Jag öppnar dörren. Ett par kackerlackor rasslar iväg och gömmer sig i skuggorna. Jag hade hoppats på att slippa det här.
Stänger försiktigt dörren. Det blir lugnt. Kackerlackorna vågar sig fram igen. Jag har ett durkslag i handen. Sliter snabbt upp dörren och kackerlackorna hinner inte undan. Jag lägger durkslaget över dem. Fångst.
Plockar fram en stavmixer. Tar det sista av filmjölken och häller upp i en plastbytta. Sedan en tidning in mellan skafferihyllan och durkslaget, så att kackerlackorna inte kan smita. Lyfter ut alltihop till diskbänken. Lyfter på durkslaget och krossar kackerlackorna. Slänger ner de döda kropparna i filmjölken och mixar allt med stavmixern. Dricker smoothie. Skickar ett mess till min förläggare.
Nu äter jag limboorganismer.
Pamela svarar mig.
Jag vet inte vad det betyder. Men jag sätter in femhundra i morgon.
Jag skickar ett mess till min förläggare. Nu svälter jag. Precis som du vill ha det.
Går ut på balkongen och synar kastanjeträdet som står utanför. Funderar på att klättra upp i det och plocka ner de taggiga gröna bollarna. Steka dem i stekpannan till frukost. Telefonen piper till.
Det är ditt eget fel. Du kunde ha skrivit en kioskvältare. Men du skrev en bok om ett rockband på nittiotalet, där du hänger ut en massa människor som finns på rikigt och så kryddade du det hela med en trasig kärlekshistoria. Herregud.
Jag inser att Pamela, min förläggare, inte kommer hjälpa mig med födan. Det låter från skafferiet. Det rör på sig därinne. Jag öppnar dörren. Ett par kackerlackor rasslar iväg och gömmer sig i skuggorna. Jag hade hoppats på att slippa det här.
Stänger försiktigt dörren. Det blir lugnt. Kackerlackorna vågar sig fram igen. Jag har ett durkslag i handen. Sliter snabbt upp dörren och kackerlackorna hinner inte undan. Jag lägger durkslaget över dem. Fångst.
Plockar fram en stavmixer. Tar det sista av filmjölken och häller upp i en plastbytta. Sedan en tidning in mellan skafferihyllan och durkslaget, så att kackerlackorna inte kan smita. Lyfter ut alltihop till diskbänken. Lyfter på durkslaget och krossar kackerlackorna. Slänger ner de döda kropparna i filmjölken och mixar allt med stavmixern. Dricker smoothie. Skickar ett mess till min förläggare.
Nu äter jag limboorganismer.
Pamela svarar mig.
Jag vet inte vad det betyder. Men jag sätter in femhundra i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)