fredag 10 juli 2015

Min tredje roman.

Nu finns "Så länge du är min syster" som pocket.

Formgiven av Emma Graves.

Förord av Pamela Andersson.



 







Recension från Dagens bok:

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson






Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp. 

Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.

Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:
Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.
Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.

Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:
”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”
Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.

/Josefine Lindén, Dagens bok.

LÄNK: Så länge du är min syster













tisdag 7 juli 2015

Som gjort för ett skräckfilmsmanus - fast på riktigt.

Det slumpade sig så att jag vågade mig ner i katakomberna under Danderyds sjukhus en gång förra året, eftersom läkaren på Anestesi tipsade mig om två killar som jobbade på Patologen.

”Vet inte hur snacksaliga dom är”, sa hon. ”Du vet, de haltar omkring där nere i mörkret och ser sällan ljuset. Och ännu mer sällan en levande människa.”

Jag gjorde research inför en bok jag ville skriva, en roman i sjukhusmiljö. Allt började med ett samtal runt ett bord på en fikarast, när en läkare berättade en hemlighet för oss alla. Av hänsyn till mänskligheten så hoppar vi över den hemligheten i den här texten, men det var alltså så jag fick min idé och insåg att jag behövde göra research på Patologen.

Man kan vara hur modig som helst när man står i dagsljuset på markplan och är omgiven av läkarrockar som fladdrar förbi, men tro mig, det är en helt annan sak att ta hissen ner till avgrunden och öppna dörrarna till katakomberna under sjukhuset. Lysrören flämtar där nere, korridorerna vilar i mörker en bit bort och verkar fortsätta i all oändlighet. Det är lätt att gå vilse, trots att det är skyltat och då vet vi alla hur det slutar (i skräckfilmerna.)

Men nu var det så att jag behövde kontrollera hur en normal dag såg ut på Patologen och hon på Anestesi sa att det var värt ett försök med Jalle och Anton, som hade jobbat på sjukhuset i evigheter. Ryktet gick att killarna kunde vara stingsliga, men att alla var tvungna att förhålla sig till dem och helst hålla sig på god fot med dem.

”Du vill inte hamna i onåd hos Patologen”, berättade ögonläkaren på femman. ”Då hamnar dina prover längst ner i att-göra-högen och det blir omöjligt att utföra sitt arbete. Jag skickar ner en tårta i kvartalet för att visa min goda vilja.”

Så jag kliver ur hissen med en påse bullar från 7-eleven i näven och börjar leta efter Jalle och Anton. Mitt hjärta bultar i kroppen, jag vet att det är fånigt, men jag är rädd för mörker och kanske får jag för mig att liken ska ligga på rad längs väggarna, med uppsprättade bröstkorgar, i väntan på att Jalle eller Anton ska plocka ut något bakom revbenen och kanske placera tumörer i glasburkar för framtida studier. Det är lätt att fantasin sticker i väg när man befinner sig tjugo meter under asfalten i ett blålila elektriskt sken. Doften av formalin stack i näsan.

”Vem är du?”

”Jag söker Jalle eller Anton.”

”Det är jag.”

Än idag är det oklart vem av dem det var som jag pratade med där nere. Jag vågade inte fråga. Men jag stammade fram mitt ärende, att jag försökte skriva en bok och behövde få ställa några frågor kring rutinerna på Patologen. Mannen stirrade på min bullpåse och nickade sedan. Det var okej att ställa frågor i tio minuter, sa han.

”Sen har jag sex par hornhinnor att ta hand om.”

Jaha. Sex par hornhinnor, bara så där. En vanlig dag på jobbet. Vi tog varsin kaffe i en automat och sedan satte vi oss i ett provisoriskt fikarum och jag satte igång. Berätta hur ett arbetspass ser ut. Vilka är de vanligaste arbetsuppgifterna? Hur länge har du jobbat på Patologen? Är det ett kreativt yrke? 

Obs. Den sista frågan var inte ironisk.

”Vår arbetssituation har ju blivit sämre med åren”, sa Jalle eller Anton. ”Fler döingar kommer hit, när andra sjukhus lägger ner sina avdelningar. Allt ska centraliseras. Men vi är fortfarande bara två som jobbar.”

”Det är ingen här på natten, alltså?”

”Jo, en av oss jobbar nattskiftet.”

Kan ni tänka er att ensam jobba nattskiftet på Patologen? Får man risktillägg för det? Eller åtminstone mardrömstillägg. Det borde jag ha frågat. Hur som helst så fick jag svar på mina frågor. Jag blev erbjuden att hänga med och kolla när hornhinnorna skulle avlägsnas från ögonen, men jag tackade ödmjukt (eller snarare skräckslaget) nej. Vi åt varsin bulle, jag lämnade kvar resten. Vi tog i hand och sedan hittade jag tillbaka till hissen och överlevde besöket.

Vad hände sedan? Jo, det ska jag berätta för er. Jag kom på andra tankar. Jag skrev en annan sorts bok, där ett sjukhus inte fick plats i handlingen. Den boken kommer ut 2016. Så var då besöket i katakomberna bortkastat? Givetvis inte. Jag har kvar erfarenheten och kanske skriver jag något om det senare. Eller så får vi nöja oss med den här texten, det får framtiden utvisa.

/Peo