Det känns som om vi måste prata.

Bodil kommer hem med två par boxhandskar som hon har köpt på Teknikmagasinet.

"På Teknikmagasinet?"

"Det var rea", säger hon. "Två par för fyrahundra."

Så vi drar på oss boxhandskarna i vardagsrummet under kristallkronan eftersom Bodil säger att "hon inte kan vänta" och sedan är vi igång.

"Vi kanske skulle ta undan mattan också, så att den inte blir veckad och förstörd?" säger jag.

Då får jag en smäll över näsan som gör så jävla ont. Rummet snurrar och jag ser blixtar inuti huvudet som försöker ta sig ut genom varje kroppsöppning. Det är fruktansvärt.

"Varför gjorde du så där?" säger jag.

Bodil vevar med armarna för allt hon har i världen, som en väderkvarn, med slutna ögon, hon ser inte vad hon håller på med. Jag tar ett steg åt sidan, dels för att jag fortfarande är yr, men mest för att jag har så ont i näsan. Bodil gör ett utfall åt mitt håll, där hon tror att jag befinner mig, men slår ner två blomkrukor i fönstret istället. Krukorna splittras mot golvet och det är jord överallt. Då kommer hon ur sin trans.

"Vafan flyttar du på dig för? Nu får du sopa upp den här röran."

Hon sliter av sig boxhandskarna och slänger dem på soffan och lämnar rummet. En dörr slår igen, gissningsvis låser Bodil in sig på toaletten. Jag står kvar, kvicknar långsamt till, får av mig handskarna och går och hämtar en sopskyffel.

"Det känns som om vi behöver prata", försöker jag säga en timme senare, när allt känns lite lugnare.

"Vi måste åka ner på stan och köpa nya blommor", svarar Bodil.

"Ska vi se om vi kan få pengarna tillbaka för boxhandskarna? Har du kvar kvittot?"

"Vilka boxhandskar?" frågar Bodil.