onsdag 31 december 2014

Tack för 2014.

 

Det är nu nästan exakt tre år sedan "Mannen utan ryggrad" kom ut på Norlén & Slottner. Jag skrev den boken på några vintermånader, historien var färdig, den behövde bara skrivas ner. Även om historien inte handlar om Mazarine Street så kunde jag låna massor från åren med bandet, och konflikterna som ofta uppstår när man lever så tätt inpå varandra som vi gjorde under så lång tid.

"Mannen utan ryggrad" blev klar på våren 2012. Jag skickade den till tjugo stycken förlag och fick nitton nej. Kontraktet blev klart i maj 2012 och sedan släppte vi romanen i september samma år. Det gick alltså rasande fort, alltsammans. Jag var överväldigad - för att det gick.

Redan sensommaren 2012 började jag skriva på det som skulle bli "Kärleken passerade här en gång", den svåra andra romanen som jag ville skriva som en käftsmäll. En av mina närmaste vänner genomled en svår operation precis samtidigt, han var tvungen att byta sitt trasiga hjärta mot ett nytt, han låg på sjukhus och väntade på att ett hjärta skulle bli tillgängligt. Det påverkade mig starkt, jag var rädd att mista honom och ett tag var jag säker på att det skulle bli så också. Jag skrev in honom i berättelsen, det var inte min plan från början (jag vet sällan hur mina böcker ska sluta förrän jag skriver dem) men skilsmässan som är huvudtemat för boken fick en parallell historia med vänskapen och det trasiga hjärtat.

Damm Förlag hörde av sig, de hade läst "Mannen utan ryggrad" och frågade om jag skrev på något nytt. Nytt kontrakt skrevs med dem i början på 2013 och så i september 2013 kom "Kärleken passerade här en gång" ut i bokhandeln. Återigen överväldigad - för att det gick.

Ni som kikar in här på bloggen vet hur det har gått sedan: Jag skrev en tredje roman, "Så länge du är min syster", som släpptes nu i oktober 2014. Tre romaner på tre år. Jag är ödmjukt tacksam för att det har gått så här långt, att jag har en förstående omgivning som ger mig utrymmet, att jag nu brukar allvar med skrivandet och tänker avsätta än mer tid för att skriva färdigt något som jag hoppas kan bli en berättelse. Jag har svårt att tro att jag hinner med att släppa en roman till under hösten 2015, vi får vänta och se hur det går med den berättelsen. Om min förläggare vill, om min redaktör börjar arbeta med texten, då kan det bli så. Annars kommer den våren 2016.

Resan har bara börjat med "Så länge du är min syster." Det finns överraskningar kvar till läsarna som kommer presenteras under våren 2015. Det är en bok som ligger mig varmt om hjärtat, jag kämpade hårt med den för att få till rätt ton, att blanda det svåra ämnet med humor.

Jag har fått ett antal recensioner för romanen, alla har varit positiva. Den som publicerades på Dagens bok för ett tag sedan gjorde mig verkligen glad. Därför saxar jag in den här nedan.

/Peo

 

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson

Utgiven2014
ISBN9789187783081
Sidor398

Om författaren

Peo Bengtsson press
Foto: Press
Peo Bengtsson är bosatt i Stockholm och har en bakgrund som musiker i bandet Mazarine Street. Han driver den litterära bloggen Stockholm under ytan
Av Bengtsson har tidigare utgivits: Stockholm under ytan (2012), Mannen utan ryggrad (2012), Kärleken passerade här en gång (2013).

Sök efter boken


Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp.
Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?
Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.
Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:
Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.
Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.
Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:
”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”
Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.
 
Josefine Lindén 

måndag 29 december 2014

Mofibo, nya böcker.

Du kan prova Mofibo gratis under en period. Mofibo är en ny tjänst för E-böcker. Läs mer och registrera dig här:

E-böcker hos Mofibo.


söndag 14 december 2014

Life on Tellus.

När slutade soluppgången att vara hjärtskärande? Minns du? Sträcker sig din tidsuppfattning så långt tillbaka? Du ringer och säger att det inte kan fortsätta så här. Inte längre. Du kan inte fortsätta att vara så stum i bröstet. Som om det inte finns någonting där, inga rester av något bättre, ingenting.

"Jag har varit hos läkaren fyra gånger senaste månaden. Det strålar ut i armen från hjärtat. Det sticker och gör ont. Jag åker in akut och de tar EKG och gör sina tester på mig och varje gång är det samma sak."

"Vadå?"

"Det är inte hjärtinfarkt. Det är ingenting."

"Ångest? Oro?"

"Det är bara ord. Det är ingenting."

Jag har svårt att förstå det, men du verkar så säker så jag har inget att sätta emot. Det är du som sitter där och känner ingenting. Amatörpsykologen i mig vill bygga en historia, hitta en förklaring. Men det är kanske inte mitt jobb.

Och kanske upplever jag det själv, fast inte lika starkt. När jag bläddrar i morgontidningen känner jag ingenting. Det är ju liv, fast ändå inte. Kanske är det inte rätt ord ens. Kärleken känns som en ingress och allt det andra som en punchline.

"Jag funderar över att hitta ett sätt att ta betalt för soluppgången" säger du. "Tänk om jag kunde få två spänn för varje soluppgång som en människa vill uppleva."

"Du skulle bli rik fort."

"Och för pengarna skulle jag köpa ångestdämpande mediciner."

lördag 13 december 2014

Summering från Books & Dreams 2a december.




Jag var med i andra akten. Hoppas kunna lägga upp en hel intervju inom kort.

/Peo

onsdag 10 december 2014

Brudmagnet.

Vi fick alltså inget kontrakt med Dreamworks, men istället kontaktade ett japanskt skivbolag oss genom vårt svenska bolag och erbjöd oss ett licenskontrakt. De ville ge ut skivan i Japan och det kändes ju som plåster på såren.

”Inga showcase, inga gubbar som ska flyga över och sen vänta och se?” frågade Fredrik.

”Nej inget sånt”, sa Bianca. ”De ger ut skivan precis som den är. Ni får göra ett nytt skivomslag och spela in två bonusspår som inte finns på originalutgåvan.”

”Då så”, sa Fredrik. ”Även om vi inte tjänar en spänn så gör vi det så klart.”

”Vem har sagt nåt om att inte tjäna en spänn?” frågade Bianca. ”Ni får varsin klumpsumma i handen och procent på försäljningen och de kommer att flyga över er för en turné senare i år också.”

Tokyo jag tänker på dig nu, snart är jag på väg, aha”, sjöng Morgan och gjorde V-tecknet.

”Ni måste börja jobba med lite seriöst folk nu”, sa Bianca. ”Inga mer husets ljudtekniker. Ni måste repa in en riktig scenshow för japanerna är benhårda på tiderna. Ni måste spela sjuttio minuter varje kväll, minst.”

Sjuttio minuter kändes som en ocean av tid. Och det var det ju. I alla fall om man var ett band med en trettioniominuters skiva i bagaget och inget mer.

”Okej okej”, sa Morgan, ”jag går hem och skriver lite låtar. När åker vi?”

”Troligen i höst”, svarade Bianca. ”Vi måste skriva på kontraktet först, sen ska de släppa skivan.”

Så det var långt kvar till Japan. Först skulle vi göra en bunt spelningar runt om i Danmark med Teddybears och när sommaren kom hade vi festivalerna i Sverige. Men det skulle bli ett fint år, kändes det som. Bianca hade bokat upp en ljudkille till oss som hon tyckte vi skulle jobba med.

”Han heter Henrik och har sett det mesta”, sa Bianca.

Vi träffade honom på Café Soda en eftermiddag. Rynkorna i hans ansikte ljög inte; han måste ha sett en del bedrövelser för att kunna se så fårad ut. Vindpinad, med kritvitt hår och kritvitt skägg.

”Det här”, sa han och pekade på sitt hår, ”är bara grå tinningars charm.”

”Jag ser inte tinningarna för allt det gråa”, sa Morgan.

”En sak ska du veta”, fortsatte Henrik, ”jag är en riktig brudmagnet.”

”Okej. No offence.”

”Jag har åtta barn med tio kvinnor”, sa han sedan.

Jag har fortfarande inte lyckats räkna ut hur det där hänger ihop.

måndag 8 december 2014

Först lönen, sedan bönen.

Det är trashankarnas sammansvärjning på tunnelbanan när jag åker hemåt i gryningen. Han mitt emot mig har rödvin över hela skjortan, fast jag tror inte han har märkt det själv.

Klockan halv sex på morgonen är det skapelsens krona som har månadsmöte i vagn tre av sex, på väg mot Hässelby. En ledsen tomburk rullar fram och tillbaka över golvet i vagnen i takt med tågets rörelse. Vi är flera som sitter och tittar på den för att slippa titta på varandra.

”Jag tänker så här” säger en kille till en annan som sitter ett säte bort. ”Jag vill göra en film som handlar om ett skenande tåg som inte går att stoppa på väg mot Hässelby.”

”Det låter bra” säger den andre.

”En agent måste stoppa tåget innan det rusar rakt in i slutstationen ute i Hässelby, det går fort som fan, inget verkar kunna stoppa tåget.”

”Var börjar tåget köra någonstans då?”

”Jamen jag vet inte. I Rågsved kanske.”

”Rågsved. Det är bra. Det är skitbra.”

Sen säger de inget mer. Manuset till filmen är klart. Tåget stannar på Rådmansgatan och dörrarna öppnas. Ingen går av, ingen går på. Någons mobiltelefon ringer oavbrutet men det är aldrig någon som svarar. Jag vågar inte vända mig om för att se efter vems telefon det är som ringer. Det kan bara sluta med problem.

”Gud hoppar över sommaren i år. 2012 blir det höst direkt” hör jag en tjej säga.

Hon säger det rätt ut i luften. Hon pratar inte med någon särskild. Jag kliver av på S:t Eriksplan och lämnar underjorden. Utanför grillen festar måsarna på en överbliven hamburgare. På Rörstrandsgatan ligger en plånbok på trottoaren som jag plockar upp. Den innehåller några skrynkliga sedlar, inget mer.

”Påminn mig om en sak” säger en man i Samhalloverall som står och sopar ihop skräp med en liten skyffel när jag går förbi honom.

”Vadå?”

”Att sjukskriva mig nästa gång det är lönehelg.”

”Du är en hjälte, verkligen” säger jag och går in i min port.

Sedan står jag i köksfönstret och tittar på honom med en kopp kaffe i handen. Går inte och lägger mig. Undrar om tjejen på tunnelbanan får rätt; att Gud hoppar över oss i år. Det känns ju onekligen så.

lördag 6 december 2014

For your eyes, only.

Kroppen börjar lukta så illa med åren. Det märks tydligt om kvällarna. Om morgonen också för den delen; man lyfter på täcket för att kliva ur sängen och slås av sin egen stank, sömnångor, ledan, tröttheten, gammalt sex, urinläckage, mardrömmar som har tagit sig ut genom porerna, kvalster som har kalasat på kroppen, fått sig ett skrovmål, ätit av huden. Jag har vant mig vid min egen lukt, men åka tunnelbana gör jag aldrig mer; folk luktar ju som jag fast på sitt eget vis. Det finns ingen Chanel i hela världen som kan dölja det, inte om man är det minsta uppmärksam på dofter.

Tyvärr har lukterna inget med ålderdom att göra. Inte så mycket som vi skulle önska i alla fall. Jag tror att det är åren som sätter sig i själen, alla misstag och framgångar, alla kyssar i lönndom, alla löften vi har delat ut, all ost vi har ätit till efterrätt, vinglasen efter arbetet, samlagen, maratonloppen, böckerna vi har läst, konserterna vi har sett, alla lördagar i soffan framför tv:n, söndagarna i parkerna med våra barn, nattvaken när tonåringarna inte kommer hem, spriten vi har druckit, cheferna vi har haft, de uteblivna löneförhöjningarna, kaffetårarna, bilresorna, flygresorna, vitlöken i våra grytor, kärlekarna, ömheten, tomheten, längtan, sorgerna, skratten. Det fastnar på insidan, i själen, blir till årsringar inne i oss. Och en del av det måste pysa ut.

Bodil, det är inte kroppens förfall som har tagit oss hit, det är själens. Bodil, jag har aldrig älskat en människa på det viset som jag älskar dig. Kommer aldrig mer att göra det heller, det är omöjligt, det finns bara plats för en sådan kärlek var tusende år i världsrymden, i den själ jag bär i kropp efter kropp. Det tar generationer av kärlek för att komma hit, jag vet att det är så. Kom hit, jag vill stryka bort ditt hår från ansiktet och kyssa bort den där bekymmersrynkan. Jag ser hur mina texter, min berättelse ibland plågar dig. Du vet lika väl som jag att den måste ut, annars börjar den lukta som allt annat som fastnat i själen, för oss, för att det är vi, därför ska det ut. Jag skriver mig helare, jag berättar för dig hur det var, du lär känna mig på kuppen, min tunga kan inte säga det som fingrarna gör, tro mig, den här berättelsen är för dig och barnen.

Jag har suttit likt en krokimodell i alla jobbmöten för länge, år ut och år in, väntat på något annat men inget kommer, förstår att jag måste själv skapa det jag vill, ingen, inte ens du, kan göra det åt mig. Benen känns stela, jag har undrat om jag har styltor innanför byxorna, när jag har varit som mest vansinnig har jag tittat efter men inte hittat något. Det går inte, vi ska ut härifrån, jag ska skriva ner allt det där som betyder. Det är så mycket som flyter samman i huvudet, jag glömmer, lägger till, drar ifrån, vågar, vågar inte, tänker att du ska få se hela skiten. Hela skiten, Bodil.

I morgon fortsätter berättelsen. I morgon fortsätter vårt liv. Du är den enda människan på jorden som har knäckt koden. Innan jag fortsätter var jag tvungen att ta ett andetag och berätta det för dig.

Gone fishing.

onsdag 3 december 2014

Musikaliska, 2014-12-02


Tack, Stockholm.

Nu är det gjort. Fem städer avklarade, tillsammans med Books & Dreams. Otroligt roligt och lärorikt, jag önskar vi kunde fortsätta ett tag till. Men nu har jag en ny bok att skriva färdigt. Jag måste göra plats för den, vill inte vänta längre. Kära läsare, vänner, tack för fina läsarbrev och allt ni skriver på sociala medier. Det är fantastiskt att ni verkar tycka om "Så länge du är min syster" så mycket. Det gör mig stolt och glad. Tar en andningspaus nu, låter Stockholm Under Ytan vila ett slag. Bloggen har varit min första textverkstad, där saker blev verklighet. Det är svårt att greppa hur mycket som har hänt sedan jag startade den. Och jag återkommer hit, när det finns mer att säga igen om kommande böcker och andra idéer som måste genomföras. Du hittar mig som vanligt på 



sthlmunderytan@gmail.com (Hat- och fanmail. Hit me.)

tisdag 2 december 2014

Recension i HN, 2014-12-02

Roman som engagerar och väcker frågor

04:02 Nöje & Kultur
 
William och hans lillasyster Betty har haft en tuff uppväxt. Redan i tonåren lämnades de åt sig själva när föräldrarna skiljdes och ingen längre verkade orka med dem. Samtidigt eskalerade mammans alkoholmissbruk, medan pappan blev allt mer okontaktbar. Sådant sätter förstås sina spår och även som vuxna står syskonen varandra mycket nära.

Samtidigt har de båda svårt att få till fungerande relationer med andra, eftersom ingen av dem vet hur en familj är tänkt att fungera. Allt de har att jämföra med är sin egen dysfunktionella barndom.
William agerar älskare åt en gift kvinna, helt och hållet på hennes villkor, och Betty träffar en man som styr och tar över allt mer av hennes liv. Men stunden då de behöver varandra som mest är också stunden då syskonlojaliteten på allvar sätts på prov.

”Så länge du är min syster” är Peo Bengtssons tredje roman. Författaren har rötter i Halmstad, men i romanen är det Stockholm som är den dominerande miljön. Men huvudrollen i romanen har ändå relationerna. Det är de som utgör själva berättelsen och för handlingen framåt.
På så sätt blir ”Så länge du är min syster” en ganska introvert roman, trots mycket dramatik och elände. Det är William som är berättaren och hans skildringar är rika på detaljer och analyser.
Varför gör de egentligen som de gör, han och Betty? Hur har de hamnat där de är? Några självklara svar finns inte, och syskonen visar sig vara mer olika än de själva trott. Särskilt i sitt förhållningssätt till föräldrarna där William gjort tappra om än oregelbundna försök att hålla kontakten, medan Betty släppt allt.

Men går det verkligen att frigöra sig helt och hållet från sitt förflutna?
Romanen är full av frågor, men utan några raka svar. Och det är okej, det tvingar inte bara karaktärerna utan också läsaren att reflektera över varför vi väljer som vi gör – och i vilken utsträckning vi har rätt att påverka andras val.

En fråga som verkligen ställs på sin spets när William möter Bettys nya kärlek Christian och inte alls gillar det han ser. Men har han rätt att lägga sig i, om nu hans syster trots allt vill ha den relationen?
Trots de tunga ämnena är det här en mycket lättläst bok, skriven på ett enkelt och rättframt sätt som gör den lätt att komma in i och ta till sig. Jag engagerar mig snabbt i både William och Betty, de känns levande och intressanta och gör mig nyfiken på vad som komma skall i deras liv. Och efter 400 sidor finns det fortfarande saker kvar att fundera kring.
Men jag tycker om det. Det är så romaner börjar leva egna liv i läsarens huvud.