fredag 29 april 2011

Uteliggare

Jag är slipsgossen som söker alla människors blick på trottoaren. En skithög, en nolla, en människa som går från punkt A till punkt B fem dagar i veckan och får betalt för att sitta framför en dator och plocka fram power point presentationer som ingen vill läsa. Varför en skithög? Varför en nolla? Varför inte? Ekorrehjulet gjorde mig till en sån där. Försöker att inte tänka för mycket på det egentligen. Ignorerar ledan, skojar till det, går på lunch, rättar till slipsen, hämtar en kopp förskräckligt kaffe, registrerar tiden på klockan. Ger upp. Lite till. Men amorteringar byggde detta liv. Fasaden är intakt. Inga sprickor. Kostymen skyddar, är mitt skal. Men mitt i natten när jag vaknar upp i mitt eget svett så klämmer jag på fettbubblan på magen och vet att den långsamt växer till sig och blir permanent. Tiden är snart förbi när jag kunde få bort den genom att inte dricka vin på två veckor. Jag vet, för jag har testat. Nu tar det fyra veckor för att få bort den. Dubbelt så lång tid. Kroppen orkar inte reparera sig längre. Inte lika snabbt.

Jag går och lyssnar på Veronica Maggios nya. På Sveavägen. Högt i lurarna. I min egen värld. Mellan punkt A och B. Solen i ansiktet. Det är ganska fint. Jag möter folks blickar. De tror att jag är nån mer framgångsrik människa än vad som är sant på grund av min kostym. Så plötsligt slår min blick in i ögonen på en trasig man som kommer gående på trottoaren. Trasigt ansikte. Trasiga kläder. En slokhatt med en blomma i. Vad fan är det med folk, tänker jag. Han håller fast min blick och när vi går förbi varandra så lyfter han på hatten och hälsar. Hans ögon säger att vi är av samma sort. Ingen skillnad. Jag är bara inte där. Ännu. Han tittar innanför ögonen rakt in i kroppen och han vet att jag är på väg med stormsteg till hans plats. Jag vet det också. Går snabbt vidare, skakar av mig den olustiga känslan. Plötsligt betyder inte Maggios ord ett dugg.

När jag kommer till kontoret så ber Lena mig att komma bort till henne. Hon pekar på ett dokument på sin datorskärm och jag lutar mig framåt för att kunna läsa vad det står. Efter att ha skummat igenom innehållet så kommenterar jag hur jag tycker att hon kan göra några enkla förändringar för att göra texten bättre. Hon ryggar tillbaka. Gör en min.

"Vet du" säger hon. "Det här är inte roligt att säga till en kollega men du luktar fis ur munnen."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar