torsdag 29 december 2016

Tre starka





Det är ingen hemlighet att jag har snöat in fullständigt på Kalifornien de senaste åren. Även om det inte har tagit sig i uttryck i mina egna romaner, så har en del böcker satt sig djupt i ryggraden och det känns mer och mer som en resa längs kusten, mellan Los Angeles och San Fran, är oundviklig. Det är något med det dramatiska landskapet som får det att klicka till i huvudet. Och kanske sextio- och sjuttiotalsromantiken som jag inbillar mig finns kvar där ute på vägarna (fast jag säkert har helt fel om den saken.)



Här kommer i vart fall ett par tips på böcker som betyder mycket för mig. Alla utspelar sig faktiskt inte i Kalifornien, tack och lov. Men jag har säkert plöjt 20 böcker de två senaste åren som gör det...


Klassiker. Det viktigaste att läsa av Joan Didion om man inte vet var man ska börja. Kalifornien, Nevadaöknen, tomhet (och i viss mån frihet). En sorgsen betraktelse av livet på under tvåhundra sidor. Kom ut i en snyggare utgåva på svenska innan den du ser på bild här, men den är riktigt svår att få tag i. Pocketen hittar du överallt under femtiolappen.



Visst, det är drogromantik och vansinne. Men också skrivet på en flytande prosa som är helt oemotståndlig. Hunter var en fantastisk författare, en vildhjärna, och de flesta som själv skriver bör läsa honom, men inte låta sig influeras alltför mycket eftersom hans språk är så signifikant för honom och allt annat riskerar att bli trötta kopior. Återigen: Kalifornien!




Civilisationskritik. Skriven i en stil som får det att krypa i kroppen. Överlevnadsstrategin, ångesten, ledan, kampen för att försöka förstå vad som har hänt. Det är en mycket allvarlig bok, helt lysande, den stannar kvar långt efteråt. Den är inte "svår", var inte orolig. Tror helt allvarligt att det här är bland det bästa jag någonsin läst. Kalifornien är långt borta i den här berättelsen, om jag så säger.




Slut på föreläsningen.


/Peo





onsdag 28 december 2016

Vad ska allt det här leda till?

Trehundratusen tecken in i nytt manus, skriver och skriver och skriver och gör research på de platser där handlingen utspelas. Inser att jag borde resa mer, det har varit för lite flygplatser och otydliga horisonter de senaste åren. Herregud vad författare är tråkiga, tro inget annat, vi sitter på en stol och stirrar in i väggar mest hela tiden och tycker att folksamlingar är jobbiga.


"Sälj lägenheten och köp ett torp", säger R. "Du kan odla din trädgård och lyssna på radio och så länge posten finns kvar så kan du köpa allt på internet."


"Nej", svarar jag. "Inte ännu, i alla fall. Däremot tänker jag ta en lång paus från skrivandet när jag har gått i mål med den här nya manuset. Jag vill se Buenos Aires och Påskön och Anderna och Big Sur och så skulle jag vilja åka skidor ännu en gång i Whistler."


"Du vet, det finns folksamlingar i Whistler också."


Sant. Men även om jag ibland (främst när jag skriver) tycker att folksamlingar kan vara jobbiga att vistas i, så gör jag det ändå, eftersom det är där som nya idéer till historier uppstår. Allt handlar om människor, relationer och tillkortakommanden och förrådet behöver hela tiden fyllas på med nytt material.


"Är det för sent för mig att bli skibum en säsong?" 


"Fortsätt drömma, Peo", säger R. "Bryt inte lårbenshalsen när du gör det bara."


Äsch. Ljuset på väg tillbaka. Dom säger det på nyheterna. Än har jag inte märkt av det. November var ett hån mot livet. Men okej, mörkret gjorde det lättare att skriva, det fanns ändå inget annat att syssla med.


Läser om det mesta med Bruno K Öijer. Drabbas varje gång. Varvar med Joan Didions "Kalifornien - min historia" och Delphine de Vigans senaste roman. Det var länge sedan jag läste en svensk författare, slår det mig. En samtida. Var börjar jag? Kvinnan bakom disken på stadsbiblioteket skiner upp när jag frågar. Så föreslår hon "vad som helst med Selma Lagerlöf." Hon kan inte ha uppfattat att jag frågade efter samtida. Men för all del, Selma har jag aldrig läst något dåligt av. Så då får det bli henne igen.


Jag kommer att tjata rätt mycket om Anne Sexton i "Min bästa väns fru." Hon har följt mig hela det här året det har tagit att skriva färdigt romanen. Otrolig poet, sylvass. Det är ingen spoiler, jag säger inget mer om det eller vilken roll Sexton spelar i texten. Men det finns en samling översatt till svenska, utgiven av Ellerströms förlag, den rekommenderar jag dig att läsa.


"Vad ska allt det här leda till?" frågar jag R.


"Hur menar du?"


"Blir jag färdig nån gång? Kan man skriva och läsa klart, tror du?"


"Jag har ju redan sagt att du ska sälja din lägenhet och börja odla tomater istället. Och så kan du sticka mellan med en resa till Buenos Aires om du måste. Är det så att du inte orkar läsa och skriva nåt mer när du kommer tillbaka, ja då är du nog klar."


"Jag blir tvungen att läsa böcker om trädgårdsskötsel, har du tänkt på det?"


/Peo







onsdag 21 december 2016

Årets......


2016:
Årets läsning: Vägen, Cormac McCarthy (gavs ut 2008…)

Årets låt: Thrown down, Fleetwood Mac (kom ut 2003…)

Årets skiva: Love & Devotion, Jonathan Johansson

Årets film: Nocturnal Animals

Årets kap: Burberry Prorsum trenchcoat på Ebay

Årets druva: Pinot noir (som alltid…)

Årets sämsta: ryggen tar stryk av allt skrivande

Årets bästa: Samarbetet med Lavender Lit

Årets resa: Ven, den lilla ön mellan Sverige och Danmark

 

2017:
”Min bästa väns fru” kommer ut i april,
”Så länge du är min syster” släpps som ljudbok i mars.
/Peo 

tisdag 6 december 2016

Jag säger som PB Shelley...

If Winter comes, can Spring be far behind?


 (Boken släpps i april, 2017)


Jag älskar henne.

En del av mig kan inte be om ursäkt för det.

Vi får undersöka hur mycket vänskapen tål.

Du är min bästa vän.

Men jag älskar henne också.