lördag 22 december 2018

Inredningsporr.

Hittade lampan som jag letat efter så länge, gigantisk golvlampa, designad av H Fillekes under perioden 1954-59.  Med den här lampan vakande över mig så kan jag säkert skriva en bok igen. 

tisdag 11 december 2018

Anteckningar.

Det är den tiden på året när dagarna är som kortast. Du hinner nästan inte blinka, då riskerar du att missa ljuset. Regnet slår mot trottoaren, trots att vi borde ha Disneysnöflingor yrande runt våra huvuden vid det här laget. Klimatförnekarna kör på, shoppar tretton julklappar på dussinet och planerar för pensionen som bör inträffa innan hjärtinfarkten. Men fan vet. Kanske är en hjärtinfarkt att föredra framför att hela Odenplan försvinner i ett slukhål och tar oss alla med sig. Det spelar ingen roll, det är bara att fortsätta och så får vi se vad som finns bakom nästa gathörn. Jag minns när de här gatorna var en lugnare plats. Numera har stressen bosatt sig i varje andetag.

Har försökt erbjuda min arm som stöd, du får lägga huvudet där om du vill. Men sova, det får du antagligen göra senare, så mycket trygghet finns tyvärr inte här är jag rädd. Har tusen klumpar i halsen allt som oftast, på bussen, i tunnelbanan, när jag går runt vattnet om kvällen och allt är svart förutom löpspåret som ligger elektriskt upplyst, dunkelt, men ändå bättre än ingenting. Kvinnorna springer alltid med hundar där och jag förstår dem, det ska till en hel del dödsförakt för att springa ensam i buskaget och hoppas på det bästa. Det är en djävulsk upptäckt att rädslan kommer sprungen ur verkligheten, inser jag. Alltså kan jag bara ge dig begränsad trygghet, min vän.

Hon satt bredvid mig i baren igår kväll, det var en slö afton som riskerade att självdö och jag hade absolut ingenting att säga till någon, hon lutade sig åt mitt håll och sa jag har sett dig här några gånger och jag svarade ja, men det fanns ingen anledning att konversera, har svårt att förstå vad ett samtal skulle handla om. De spelade The Fall bakom bardisken och det var knappt så att högtalarna orkade med diskanten, men eftersom det bara var vi som satt där och vi räknas tydligen inte så gjorde bartendern processen kort med våra eventuella invändningar, han hade lust till rock och rock fick det bli. Jag hade en fråga på tungan: Är det bara jag som tycker att Stockholm har slutat kännas som en storstad? Istället gick jag bakom baren själv när bartendern var på övervåningen och hämtade glas och tappade upp en ny åt både henne och mig. Mer hämnd än så har jag inte i mig.


torsdag 22 november 2018

Prata som förr.

Köpte Chelsea girls för att folk jag litar på säger att det är en briljant roman och egentligen har året varit alldeles för kaosartat för att hålla på att läsa om andra människors elände, men för Eileen Myles gör jag ett undantag.

På temat att bygga sitt eget fort, så är det verkligen det jag pysslar med. Det är lampor som ska skruvas upp i taket, köksstolar som jag måste dividera med mig själv om huruvida jag behöver dem (det gör jag - men har jag råd?) eller inte, sen är det glas och porslin och konst som måste upp på väggarna och jag kan inte, kan inte, kan inte vänta, jag behöver det här så hårt, jag har varit förtvivlat ledsen alldeles för länge nu och det har gått ut över vänner och skrivande och barn och allt möjligt. Om jag får sova i fyra dygn när det här är över så är jag nog redo att bli människa igen.

Så jag tänker lägga mig på soffan och läsa den där boken och stänga av sociala medier och äta grönt och inte ha något vin hemma och världen får snurra hur fort den vill utanför fönstret, men jag hoppar av, just nu hoppar jag av, ring mig om ett kvartal och kolla att jag lever, haha.

A kom hit härom kvällen med blommor och vin. Jag satte liljorna i min karaff och så drack vi upp vinet och pratade som förr. Jag kan bli gråtfärdig när jag tänker på det - att vännerna kanske förändras eller åldras men att de stannar kvar innanför cirkeln, år efter år, vi tappar inte bort varandra trots att världen gör vad den kan för att vi ska göra det. Jag har varit så usel, började jag, men A tystade mig och sa, sluta nu, vi pratar om något annat, alla kan tappa fotfästet ett tag.


/Peo

onsdag 21 november 2018

Inget mer kaos, tack.

Det handlar om att bygga en plats åt sig själv. Jag har negligerat det, tänkt att jag klarar mig utan, att jag är friare och mer oberoende än andra. Men. Det handlar om att bygga en plats åt sig själv.

"Jag förstår att det kan verka konstigt att jag är så noga med skrivbordet", säger jag till P som är på tillfälligt besök, "speciellt när det var ett tag sedan jag på allvar kunde säga att jag skriver."

"Ja?"

"Men det symboliserar allt jag har saknat senaste året. Både orden som inte fastnar på det vita arket, det är det mest uppenbara, men också möbeln i sig, styrkan och tyngden i bordsskivan där gryningssolen kan lägga sig till rätta när den slår in sina strålar genom fönstret."

"Mycket poetiskt."

"Fan, jag behöver en lugn plats, så är det bara. Och nu ordnar jag det. Och sen kan du få komma över hur mycket du vill och dricka kaffe och byta spellista på Spotify när musiken inte passar."

"Tack."

Ett nytt skrivbord, hittat på antikaffär, dansk stram design, jakaranda, ett träslag som är förbjudet att göra möbler på nuförtiden (upplyste ägaren av butiken mig), jag såg direkt att det var mitt bord, att det var där jag ville sitta, vid det förbjudna träslaget och sprida ut mina ägodelar över bordsskivan och se vart orden kan ta mig den här gången, nästa gång, och gången efter det. Jag fick betala hutlöst för bordet, men herregud, det handlar om att bygga en plats åt sig själv, det har jag ju redan berättat.

P tycker jag skulle ha lånat honom pengarna istället, han behöver dem, säger han. Men jag är benhård när det kommer till skrivbord. Endast det bästa är gott nog, etcetera. P frågar mig vad nästa bok ska handla om och jag svarar att den som det visste, eller, om jag visste det, då behövde jag nog inte skriva den.