tisdag 11 december 2018

Anteckningar.

Det är den tiden på året när dagarna är som kortast. Du hinner nästan inte blinka, då riskerar du att missa ljuset. Regnet slår mot trottoaren, trots att vi borde ha Disneysnöflingor yrande runt våra huvuden vid det här laget. Klimatförnekarna kör på, shoppar tretton julklappar på dussinet och planerar för pensionen som bör inträffa innan hjärtinfarkten. Men fan vet. Kanske är en hjärtinfarkt att föredra framför att hela Odenplan försvinner i ett slukhål och tar oss alla med sig. Det spelar ingen roll, det är bara att fortsätta och så får vi se vad som finns bakom nästa gathörn. Jag minns när de här gatorna var en lugnare plats. Numera har stressen bosatt sig i varje andetag.

Har försökt erbjuda min arm som stöd, du får lägga huvudet där om du vill. Men sova, det får du antagligen göra senare, så mycket trygghet finns tyvärr inte här är jag rädd. Har tusen klumpar i halsen allt som oftast, på bussen, i tunnelbanan, när jag går runt vattnet om kvällen och allt är svart förutom löpspåret som ligger elektriskt upplyst, dunkelt, men ändå bättre än ingenting. Kvinnorna springer alltid med hundar där och jag förstår dem, det ska till en hel del dödsförakt för att springa ensam i buskaget och hoppas på det bästa. Det är en djävulsk upptäckt att rädslan kommer sprungen ur verkligheten, inser jag. Alltså kan jag bara ge dig begränsad trygghet, min vän.

Hon satt bredvid mig i baren igår kväll, det var en slö afton som riskerade att självdö och jag hade absolut ingenting att säga till någon, hon lutade sig åt mitt håll och sa jag har sett dig här några gånger och jag svarade ja, men det fanns ingen anledning att konversera, har svårt att förstå vad ett samtal skulle handla om. De spelade The Fall bakom bardisken och det var knappt så att högtalarna orkade med diskanten, men eftersom det bara var vi som satt där och vi räknas tydligen inte så gjorde bartendern processen kort med våra eventuella invändningar, han hade lust till rock och rock fick det bli. Jag hade en fråga på tungan: Är det bara jag som tycker att Stockholm har slutat kännas som en storstad? Istället gick jag bakom baren själv när bartendern var på övervåningen och hämtade glas och tappade upp en ny åt både henne och mig. Mer hämnd än så har jag inte i mig.


torsdag 22 november 2018

Prata som förr.

Köpte Chelsea girls för att folk jag litar på säger att det är en briljant roman och egentligen har året varit alldeles för kaosartat för att hålla på att läsa om andra människors elände, men för Eileen Myles gör jag ett undantag.

På temat att bygga sitt eget fort, så är det verkligen det jag pysslar med. Det är lampor som ska skruvas upp i taket, köksstolar som jag måste dividera med mig själv om huruvida jag behöver dem (det gör jag - men har jag råd?) eller inte, sen är det glas och porslin och konst som måste upp på väggarna och jag kan inte, kan inte, kan inte vänta, jag behöver det här så hårt, jag har varit förtvivlat ledsen alldeles för länge nu och det har gått ut över vänner och skrivande och barn och allt möjligt. Om jag får sova i fyra dygn när det här är över så är jag nog redo att bli människa igen.

Så jag tänker lägga mig på soffan och läsa den där boken och stänga av sociala medier och äta grönt och inte ha något vin hemma och världen får snurra hur fort den vill utanför fönstret, men jag hoppar av, just nu hoppar jag av, ring mig om ett kvartal och kolla att jag lever, haha.

A kom hit härom kvällen med blommor och vin. Jag satte liljorna i min karaff och så drack vi upp vinet och pratade som förr. Jag kan bli gråtfärdig när jag tänker på det - att vännerna kanske förändras eller åldras men att de stannar kvar innanför cirkeln, år efter år, vi tappar inte bort varandra trots att världen gör vad den kan för att vi ska göra det. Jag har varit så usel, började jag, men A tystade mig och sa, sluta nu, vi pratar om något annat, alla kan tappa fotfästet ett tag.


/Peo

onsdag 21 november 2018

Inget mer kaos, tack.

Det handlar om att bygga en plats åt sig själv. Jag har negligerat det, tänkt att jag klarar mig utan, att jag är friare och mer oberoende än andra. Men. Det handlar om att bygga en plats åt sig själv.

"Jag förstår att det kan verka konstigt att jag är så noga med skrivbordet", säger jag till P som är på tillfälligt besök, "speciellt när det var ett tag sedan jag på allvar kunde säga att jag skriver."

"Ja?"

"Men det symboliserar allt jag har saknat senaste året. Både orden som inte fastnar på det vita arket, det är det mest uppenbara, men också möbeln i sig, styrkan och tyngden i bordsskivan där gryningssolen kan lägga sig till rätta när den slår in sina strålar genom fönstret."

"Mycket poetiskt."

"Fan, jag behöver en lugn plats, så är det bara. Och nu ordnar jag det. Och sen kan du få komma över hur mycket du vill och dricka kaffe och byta spellista på Spotify när musiken inte passar."

"Tack."

Ett nytt skrivbord, hittat på antikaffär, dansk stram design, jakaranda, ett träslag som är förbjudet att göra möbler på nuförtiden (upplyste ägaren av butiken mig), jag såg direkt att det var mitt bord, att det var där jag ville sitta, vid det förbjudna träslaget och sprida ut mina ägodelar över bordsskivan och se vart orden kan ta mig den här gången, nästa gång, och gången efter det. Jag fick betala hutlöst för bordet, men herregud, det handlar om att bygga en plats åt sig själv, det har jag ju redan berättat.

P tycker jag skulle ha lånat honom pengarna istället, han behöver dem, säger han. Men jag är benhård när det kommer till skrivbord. Endast det bästa är gott nog, etcetera. P frågar mig vad nästa bok ska handla om och jag svarar att den som det visste, eller, om jag visste det, då behövde jag nog inte skriva den.


lördag 10 november 2018

Allt är åt helvete och värre ska det bli.

Kalifornien brinner och bilderna på tv liknar apokalypsen, så som jag föreställer mig att den ser ut när den når ända hit, eller var vi nu än befinner oss. Det är stadiet innan tillståndet som Cormac McCharthy beskriver i Vägen, gissningsvis den bästa bok som någonsin skrivits om jordens sista suck. I den boken är allting kallt, men man fattar ju att innan den kylan tog över landskapet så var det hett som fan.

"Jag har slutat flyga, äta kött, dricka sprit, köra SUV, köpa jeans och använda sköljmedel när jag tvättar", säger Bodil en eftermiddag i november när vi träffas vid en bardisk i Vasastan.

"Okej", svarar jag. "Det är bra, det kan kanske förlänga pinan för mänskligheten en smula. Jag menar, vi ska ju ändå dö, eller hur? Det kommer inte ditt flygvägrande att ändra på."

"Nej, det förstås", svarar hon. "Dessutom är det så att resten av mänskligheten fortsätter att flyga, äta kött, dricka sprit, köra SUV, köpa jeans och använda sköljmedel när de tvättar. Så vad bryr sig jorden om vad jag hittar på?"

"Det sjuka är att amerikanerna som flyr från elden nu lägger inte ihop ett och ett. Det är bara ovanligt torrt i Kalifornien, säger de. Bränderna har absolut inget emot att de har huggit ner all växtlighet för att få plats med sina mansions och kört bensinslukande bilar och konsumerat bärs och kött och naturresurser i sådan utsträckning så att ingenting längre kan leva där ute."

"Och samtidigt låter du så beskäftig när du säger det", fyller Bodil på. "Som om vi skulle vara bättre i Sverige?"

"Det är sant. Vi bara skiter i alltsammans, kollektivt. Det är en mänsklig rättighet att flyga till Thailand och äga tolv par jeans och dricka latte ur mugg flera gånger om dagen. Inga jävla miljöpartister ska få komma och säga åt oss vad vi ska göra."

"Vi vill dö", ryter Bodil med dallrande stämma. "Vi vill dö."

Just då går bartendern förbi oss och hör det sista som hon säger. Han stannar upp i steget och ser förskräckt ut.

"Kan ni vara så vänliga att dö nån annanstans?" säger han och ser ut att mena det. "Antingen det, eller så får ni fanimej beställa varsin vodka tonic omedelbums och hålla käften. Ni skrämmer de andra gästerna."

Så jag beställer två vodka tonic. Bartendern kommer med drinkarna.

"Bodil, jag vet att du sa att du har slutat dricka sprit, så jag tar väl båda två, då?"

Hon rycker på axlarna och rycker åt sig det ena glaset.

"Jag har börjat igen", säger hon.




söndag 4 november 2018

Cineasm & cynism.

Nu finns det tid att kolla ikapp på tv-serier och filmer som jag aldrig hann med på den tiden. Att ligga lågt en längre period, vänta ut mörkret, bara kryssa av dagarna tills det blir vår igen och caféägarna ställer ut stolarna på uteserveringarna, det är en lämplig tid för Sex and the city-boxen, alla säsonger, som jag aldrig såg när den var som hetast. Och fördomar är till för att slå sig själv i huvudet med, tänker jag nu, gud vad tråkigt att alltid vara finkultur och snipig och helt objussig på att det kan finnas fler historier än just den som du själv vill berätta. Så därför kapitulerar jag och ser alla säsonger och gillar det mycket mer än vad jag trodde var möjligt eftersom det som vanligt är en story om relationer och hur det är att leva och bli vuxen och så vidare och nu måste jag rota vidare i floran av filmer som jag aldrig hann med när jag var upptagen med att skriva mitt eget, eller om det var barnen som tog all tid och kraft, eller om det var mitt ego, eller om det var karriären, eller om det var drömmarna om alla resor som skulle bli av. Eller vad det nu var. Lloyd Cole sjunger som vanligt Are you ready to be heartbroken? och nej, fan heller, jag är inte redo för mer värk i hjärtat men det är ju knappast som att jag får välja det själv, eller?

Det här kommer aldrig att bli en filmblogg, men just nu så upptar en massa filmer mitt medvetande, okej? För ett tag sedan såg jag Call me by your name och jag måste säga att den filmen var underbar med sin helt egna vinkel på hur det kan vara att komma ut. De två sista scenerna golvade mig fullständigt och vem som än har skrivit manus är ett: *trumvirvel* geni. Kanske ska jag ägna den här söndagen åt att se om den, bara för att suga i mig replikerna, kanske till och med lära mig något om hur det går till att skriva filmmanus. Det är yrkesskadan, att det är så svårt att bara koppla av och se något för att det är bra och står på egna ben, utan att just försöka förstå hur det är uppbyggt, etc. Men Call me by your name var en film som det gick bra att slappna av till. Den hade sin egen nerv och jag var nyfiken som åskådare på hur det skulle gå och när The Big Bang skulle inträffa. Vissa konstverk lever kvar länge. Så filmblogg eller ej, det är en otrolig film. Se den.

Gå på bio, det är väl en sån sak som ensamma människor gör när det är som mest ensamt? Eller har jag bara läst det i romanerna? Helvete, jag har bara frågor nu för tiden och alldeles för få svar. Jag skummar annonserna för alla filmer som går på salongerna nu och har inte en aning om vad jag borde gå och se. Skräckfilmer pallar jag inte, jag är ett nervvrak ändå och nu verkar 25 % av alla filmer som går upp vara just skräck. Vad är det med oss människor? Det är väl nog med den helvetiska skräcken inför framtiden, tänker jag. Fortsätt flyga till Asien, det är troligen det sista du gör. Fortsätt äta kött som är hitfluget från Nya Zeeland. Vi ska ändå alla dö. Äsch, säger du uppgivet, livet är fyllt av dolkstötslegender och alla får tro vad de själva vill och vem är stor nog för att kunna moralisera över andra människors val. Yes, det är korrekt. Det är därför jag heller inte längre vet vad böckerna ska handla om - eller ens om de behöver skrivas. För om hållningen plötsligt är att jag inte ska bry mig eller tycka så himla mycket, då måste jag upptäcka ett helt nytt sätt att skriva på, vinkeln vinkeln vinkeln, alltid vinkeln, dear friends. Min skådespelare till vän säger att det aldrig kan vara en mänsklig rättighet att få vara yrkesverksam som skådespelare. Kanske slutar det med att hen arbetar som kostymör, scripta eller sufflör. Så jag slutar kanske som översättare eller copy istället, vem vet. Det är samma logik.

Minns det tydliga vägskälet som fanns för många år sedan: jag fick ett jobb på Malta, jag hade sökt tjänsten och blev sållad bland andra, jobbet var mitt om jag ville ha det. Samtidigt hade vi precis startat bandet och jag var nyss hemkommen från en lång resa utomlands och tyckte Stockholm var spännande igen. Men jag stod där och vägde. Vad hade hänt om jag tackat ja till Malta? Då hade Mazarine Street spelat in skivor med nån annan gitarrist och jag hade kanske försörjt mig på att sälja solglasögon och glaspärlor i Barcelona vid det här laget. Inget vet. Men nu finns det tid att älta och tänka och gotta mig i ömkan och så gör jag det en stund till jag tröttnar på mig själv och då gör jag nåt annat. Och samtidigt kollar jag ikapp filmhistorien som försvann utom räckhåll när allt annat skulle fixas med. Sex and the City och Call me by your name är bara början.