lördag 18 februari 2017

Skriver en thriller.

Idag vågar jag berätta om samarbetet jag har med författaren Felicia Welander. Tillsammans skriver vi en följetong åt Storytel Original, en spänningsroman i tio stycken entimmesavsnitt, direkt för audio.
Felicia Welander har tidigare skrivit relationsromanen "Kanske imorgon", och kommer nu i mars ut med uppföljaren.
Vi planerar att ha följetongen klar till sommaren. Vem som kommer att läsa in romanen är ännu hemligt, precis som titel och handling. Men du kan lita på att vi kommer att ha ihjäl folk.
Släpps på Storytel senare i år, alltså.
/Peo


fredag 27 januari 2017

Det är dyrt att driva bokhandel. Men det är ännu dyrare att låta bli.


I morse tänkte jag på fritidsgården som låg i kvarteret där jag växte upp. Vi var ett gäng som hängde där efter skolan och det var nog bra det, för alternativet var att göra ingenting och i brist på ingenting – att göra något sämre. Vi trimmade mopeder och drack folköl och allt det där som måste göras, men inte bara: Frank som var den coolaste vuxna person jag visste, han lärde mig att fotografera och jobba i mörkrummet med mina bilder. Det fanns en långhårig hårdrockare som hette Möller, han lärde kidsen att spela gitarr och bas. Ja ni fattar, vi var under uppsyn, fast på våra egna villkor.
Jag har många gånger velat tacka för de där åren. Ringa någon på kommunen. Mejla och säga hur bra det var med en fritidsgård.
Sedan brann fritidsgården ner till grunden. Någon anlade en brand. Det var förfärligt. Jag hade slutat gå där då, jag hade blivit sjutton och hade manchesterkavaj och skrev poesi, men jag led med de yngre som plötsligt inte hade någonstans att vara. Kommunen byggde upp fritidsgården igen. Det tycker jag var bra.
”Ungdomarna måste få kosta”, sa politikern.
Sedan stängdes den i alla fall, när kommunen behövde spara. Först hade man råd och sedan hade man inte råd längre.
Igår stod jag inne på Hedengrens och bläddrade bland böckerna. Hedengrens är min nya fritidsgård. Där hittar jag till böcker som jag inte visste fanns. Vi är ett gäng entusiaster som flockas där nere i källaren, det är som det är, personalen kör inte bort oss trots att vi bara är kufar som nästan aldrig handlar. Vi är en del av inventarierna. (Och här vill jag försvara mig själv: jag lägger tio procent av min disponibla inkomst på böcker varje månad. Mer än så kan man faktiskt inte begära.)
”Det är så dyrt att driva bokhandel”, säger en god vän till mig. Som driver en bokhandel.
”Jo”, svarar jag. ”Men det är väl dyrare att låta bli?”
Vi är tysta en stund tillsammans. Sen säger min vän:
”Ja, vad svarar man på det?”
shakespeareco




Texten hämtad från B&D:s blogg som jag drev under en tid. Fler texter från den bloggen finns samlade här:

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/ 

tisdag 24 januari 2017

California dreamin´

Fortsätter djupdyka i Kaliforniens historia. Har rört mig från Los Angeles till San Francisco och cirka 50 år tillbaka i tiden, till Ashbury heights och till the summer of love, denna helt vansinniga korta period som koncentrerades till just San Fran och stadsdelen Asbury, dit rockstjärnor och hippies och lycksökare kom i horder för att leva loppan.

Jag kommer aldrig över Joan Didion. Det var nog hon som satte fart på den här vurmen för Kalifornien som jag aldrig lyckas ruska av mig. Hon skrev ett helt lysande reportage som ni hittar i textsamlingen Slouching towards Bethlehem, där hon lever med knarkarna och uppgivna hippies en sommar och skriver ner vad hon upplever.

Nuförtiden anordnas bussresor som skickar runt turisterna i tre timmar till olika gathörn där Hendrix en gång i tiden urinerade, eller till en husfasad som döljer ett rum där det sägs att Janis Joplin bodde, osv osv. Det finns nog inget autentiskt kvar från den tiden, men det kommer inte att hindra att nästa resa går till Kalifornien.

Just nu pågår läsning i stora lass. Detta är mitt senaste kap:


Ska tydligen vara den fullständiga genomgången av de där förvirrade åren med musik och droger och sex och drömmar om en värld utanför ekorrhjulet. Jag har stora förhoppningar på den här boken. Fiskade upp den på Amason för sex dollar. 


För övrigt har jag lämnat sista genomskrivningen av Min bästa väns fru till förläggaren. 
Och så har jag investerat i en ny rock. Det är ett vårtecken. 
Och snart hoppas jag kunna berätta om ett nytt roligt projekt. 


Självklart är det så att jag planerar en resa till Kalifornien, för att sedan skriva om det. I vilken form har jag ingen aning om. Det skulle vara fint att få till en reseberättelse, om jag kan hitta en personlig vinkel på det som känns intressant, för mig (och för dig). Om jag mäktar det återstår att se. 

/P



söndag 22 januari 2017

This is what a feminist looks like.

Det har legat en hinna av uppgivenhet över stora delar av mänskligheten de senaste åren, det är min upplevelse. Som om vi inte orkar. Jag har själv känt det, tomheten och tröttheten. Men i och med installationen av USA:s nya president undrar jag om det håller på att hända något nytt. Kalla det uppvaknande eller motstånd eller en känsla av att få nog. Det finns inga enkla lösningar, en ism som ersätter en annan kan aldrig lösa alla problem, det gäller både vänster och höger. Det. Finns. Inga. Enkla. Lösningar. 
Men vi kan iallafall vara bra mot varandra och vi måste inte gå med på vad som helst. Den här bilden är tagen i Washington under gårdagen, 2017-01-21. Fotograf okänd. Sexismen och intoleransen är fel väg att gå.