lördag 30 maj 2015

Det blir bra till slut, det måste man våga tro.

 

Maj var alltså månaden när våren haltade sig fram, utan att få riktigt fotfäste, åtminstone här i Stockholm. Jag hängde in rockarna på vinterförvaring och plockade fram mina kavajer och sedan fick jag hänga undan kavajerna igen och fortsätta gå omkring i rock ännu ett slag. (Bitter och butter över detta, givetvis.)
 
Maj var också månaden när svenska folket blev kallade cykloper av en rabiat författare, vars främsta kännetecken är att han måste använda tolvtusen ord för att säga det vi andra fixar på två meningar.

Maj är själva porten till sommaren. Det är nu vi ska börja gå barfota och odla örter på balkongen. Kaféägaren på hörnet knäpper upp en extra knapp på skjortan och glömmer att ta betalt när tjejerna kommer in och beställer latte. De flesta allergiker är igenom den värsta snyftarfasen och livet kan börja.

Jag har suttit i grottan och skrivit långt på ett manus. Så på ett sätt gjorde det inte så mycket att maj försvann bort i människoföraktande kyla. Vi hade en duva utanför fönstret, två våningar ner, som låg och ruvade i sitt bo. Jag såg henne genom mitt köksfönster och varje gång jag behövde resa mig från skrivbordet så tittade jag till henne. Det såg fruktansvärt tråkigt ut att ligga där och göra absolut ingenting.

”Du skulle göra samma sak om du hade ett ägg att ruva”, säger min fru.

”Absolut”, svarade jag. ”Men det skulle fortfarande vara tråkigt.”

Och ingen duvhanne kom med mat heller. Hon låg bara där, jag gick dit varje timme på slutet, orolig, undrade om jag borde göra något. Till sist flög hon, övergav boet. Jag såg inget ägg. Vet inte vad som hände. Bara en av naturens tragedier.

Det var fint att vara en sväng i Barcelona, och Kim Gordon-biografin var härlig. Leif Panduro läste jag också en tredje roman av, han är en liten pärla som ni absolut kan läsa något av. Som vanligt brände jag stålar på Ebay också, det ingår liksom i konceptet våren.

Maj var också månaden när en läsare mejlade och gav mig kritik för att ”Mannen utan ryggrad” är för kompromisslös. ”Det finns för lite hopp i den”, skrev han. ”Du har ett ansvar att lämna kvar lite hopp.”

Nja. Livet var ju rätt svart och vitt på den tiden. Det tycker jag måste framgå. Vi mognar, blir bättre med åren, har möjlighet att se fler nyanser hos varje människa när våra egna självbilder vittrar sönder. Allt har sin tid: Den svartvita tiden har sin, det är då de karaktärsdanande misstagen ska göras. Det går inte att ha ogjort, tror jag.

Ser man det på det viset, ja då finns det rätt mycket hopp i ”Mannen utan ryggrad.”

/Peo
Peo tfn 3738

onsdag 27 maj 2015

Noterat.

Ska bara skriva färdigt en bok.
Göra det jag föresatt mig att göra.
Tror fortfarande att böcker kan förändra liv.
Det måste jag tro, annars vore det ingen mening att skriva dem.

Ser en tydlig trend i texterna, en dekonstruktion av språk.
Där jag tidigare ville skriva vackert, är jag numera mer intresserad av berättelsen.
Vill inte skriva fult, men heller inte omständligt.

Det var först när jag tog berättelsen på allvar och slutade formulera, som jag kunde
skriva min första bok. På den vägen har det fortsatt.

Manuset jag håller på med nu är annorlunda på alla sätt och vis mot de tidigare,
det ligger i sakens natur. Att vända sig bort från det tidigare, inte för att det är dåligt,
utan för att intresset söker sig någon annanstans.

Så min story är om möjligt ännu rakare än allt som jag tidigare skrivit, vilket jag
är tacksam för. Den tar längre tid på sig att bli klar än de förra böckerna också,
den här gången har jag inte åkt ut till stugan vid havet och skrivit dag och natt för
mig själv. Det är inte för sent, men tror inte jag behöver det.

Varje textprojekt är kamikaze. Ändå fortsätter det. 

/Peo


sthlmunderytan@gmail.com

https://instagram.com/peobengtsson/

https://twitter.com/SthlmUnderYtan

tisdag 26 maj 2015

Brev i exil.

Vissa sidoprojekt är mer lustfyllda än andra.

The short story: Jag har varit ett fan av Bagatellerna (på Instagram) en längre tid - ett konto som publicerar korta, kärnfulla texter som talar till mig genom Instagrambruset. Kontot var länge anonymt, så är inte fallet längre, men jag skickade ett mejl när Bagatellerna fortfarande höll på sin identitet och föreslog ett möte.

"Du skriver tillräckligt bra för att jag ska bli taggad", mejlade jag. "Skulle du vilja träffas och diskutera ett samarbete?"

Så blev det. Vi sågs på blinddate på ett café och kom fram till att vi skulle skriva den första Instagramromanen tillsammans. En publicerad brevväxling, med en tydlig handling och ett tydligt avslut. Det har vi gjort nu, med varsitt brev till varandra varannan dag. Där vi inte visste hur den andre skulle svara längs vägen, men där vi hade dragit upp riktlinjerna och slutet så att vi visste vart vi var på väg. Otroligt roligt och inspirerande.

Jag håller ju på att färdigställa ett nytt manus till en fjärde roman, så jag måste vara selektiv med min tid, men det här projektet kunde jag inte låta bli. Det gav mer än det tog, vilket är nödvändigt.

Så nu vill jag tipsa er om Brev i exil. Om du vill läsa den första Instagramromanen, då rekommenderar jag dig att börja från början. Det vill säga, scrolla till första bilden och läs därifrån och snegla inte på de sista bilderna i förväg. Det är precis som med deckaren du läser: Om du läser sista kapitlet så går spänningen förlorad.

BREV I EXIL

Allt väl.

/Peo
IMG_0436
 

lördag 16 maj 2015

På andra sidan ligger Afrika.

Er man i Barcelona ligger på hotellrummet efter en lång dag under solen. Det är första gången jag är här, alla säger att Barcelona är en fantastisk stad och efter några dagar håller jag med. Den är lagom stor och promenadvänlig, det serveras tapas i varje gathörn, vinden från Medelhavet svalkar och jag är här med en gammal vän. Vi pratar ikapp ett par förlorade år.
Vi står nere vid havet och blickar ut i horisonten.
”På andra sidan ligger Afrika”, säger jag.
Slut på geografilektionen.
”Ta med det i nästa roman”, svarar min vän.
Jag har faktiskt fått ro att arbeta några timmar på texten idag. Att sitta i skuggan på någon uteservering och skriva på en bok kan jag rekommendera. Jag behöver nog inget mer, tänker jag. Om jag får sitta här och skriva i resten av mitt liv så är jag nöjd.
Drömma kan man väl få göra?
Igår kväll hängde vi på Federico Garcia Lorcas favoritbar i Barcelona. Ett riktigt fint ställe med inredning i original från trettiotalet. Så ni ser, jag har gjort min litteraturläxa och går i  mästarnas fotspår. Carlos Ruiz Zafón är också härifrån, tydligen.
Slut på litteraturlektionen.
unnamed

tisdag 12 maj 2015

Bli aldrig kompis med en författare. Och ta inte emot hens signerade böcker.

Man kan ju tycka att Evelina skulle ha lugnat ner sig en smula med åren. Inte bli lika upprörd över saker och ting, speciellt eftersom det nu går så bra för henne i Europa. Men nej.

”Men det måste du väl förstå att jag blev sårad?” säger hon.

”Det är klart jag förstår”, svarar jag. ”Men ändå.”

”Jag kommer in på Rönnells antikvariat, för att jag fick nys om att de hade Startpistolen av Claes Holmström i fint skick till salu. Och vad får jag se?”

”Evelina. Du berättade nyss det här. Jag satt mitt emot dig för två minuter sedan också.”

”Min egen bok! Som jag har gett bort till Jossan! Jag dedikerade den till henne. Och hon har kastat bort den.”

”Jag fattar. Det sårar dig. Men Jossan kanske inte hade pengar till hyran? Vem vet?”

”Med såna vänner behöver jag inga fiender”, säger Evelina.

Först kunde hon inte tro att det var sant. Men det var verkligen hennes dedikation till Jossan på försättsbladet.

”Jag köpte boken”, säger Evelina.

”Du menar Startpistolen?

”Nej, jag menar min egen bok. Och vet du vad jag ska göra?”

”Nej.”

”Nu tänker jag åka hem till Jossan och lägga boken i hennes brevlåda. Så att den ligger på hallgolvet när hon kommer hem från jobbet.”

”Fy fan. Du är ond”, säger jag.

”Det står ett, ett i matchen”, fortsätter hon och ser lömsk ut.

/Peo

måndag 11 maj 2015

Loppisar och Sangria

https://youtu.be/AFFqG8dY3-A

I det senaste klippet går vi igenom helgen som varit och hur folk är funtade.

/Peo