lördag 21 september 2013

You can´t please them all.

Reglerna är mycket enkla: Vår dotter får bjuda lika många barn på sitt kalas som hon fyller år. Det blir med andra ord lite stökigare för varje år som går. Den här gången är de åtta barn som rusar runt i lägenheten, sockerstinna och övertända.

Jag är glad när det är över. Två timmar räcker. När tystnaden lägger sig i lägenheten och jag går runt och plockar skräp från golvet, så känner jag hur jag går ner i varv och kan börja andas normalt igen.

Jag vet att jag inte ligger på plus hos min fru för tillfället. Det har att göra med att jag kom hem halv fyra på morgonen härom dagen, riktigt kalasfull och illaluktande. Hon har inte sagt ett ord till mig sedan dess. Jag känner att det är dags att bryta isen.

"Du", säger jag. "Nästa vecka fyller ju jag år också. Då kan väl jag bjuda lika många människor som jag fyller?"

Det är ett skämt, givetvis. Så många människor ryms inte i lägenheten, det vet både hon och jag. Men det är mitt sätt att försöka röka fredspipa. Få igång ett samtal. Hon stannar upp mitt i en rörelse och tittar på mig.

"Då utgår jag från att du menar din mentala ålder, inte din fysiska", säger hon.

"Ja hur många skulle det bli då?" frågar jag.

"Jag skulle säga åtta. Precis som din dotter", blir svaret.

onsdag 18 september 2013

Hur många psykologer krävs det för att byta en glödlampa?

Det värsta var att jag skickade iväg henne till min pyskolog och ett halvår senare kom hon hem och sa att de var ett par, att hon ville ut ur vårt förhållande, att psykologen hade fått henne på andra tankar.

"Vänta här nu", sa jag. "Ska inte psykologen försöka lappa ihop vårt förhållande? Inte inleda ett själv?"

"Det får du fråga vetenskapen om", svarade hon. "Jag är bara mentalpatient och kan inte svara för mina handlingar."

Jag lämnade in en anmälan mot psykologen och strax därefter blev jag uppkallad till psykolghuvudkontoret, som ligger på Sveavägen i Stockholm. De har jättefina lokaler, jag var verkligen imponerad.

"Tråkig historia", sa psykologchefen. "Vill du ha kaffe?"

"Ja. Ingen mjölk. Två sockerbitar."

"Du har helt rätt i att en psykolog inte ska ligga med patienterna."

"Jag visste det!"

"Men nu har det hänt, så jag tycker vi gör så här. Vi skaffar dig en ny fru, vi kan säkert rota fram något ur gömmorna. Och så får du femtiotusen om du håller tyst."

"Deal."

Sedan gick jag hem och väntade. Psykologchefen sa att jag inte kunde göra något annat. Bara vänta. Och låta min gamla fru flytta ut givetvis. Jag passade på att söka jobb när jag ändå var där i de fina lokalerna på Sveavägen, men de hade inget just nu, sa psykologchefen. Jag sa att jag inte var knusslig. Jag kunde byta glödlampor om de ville, men tydligen så hade de redan någon som gjorde det.

Vem var han, egentligen?

fredag 13 september 2013

Bara barn:

Gör om, gör rätt.

Greger sitter i min soffa och ondgör sig över sitt förhållande.

"Hon säger att vi inte behöver uppfinna hjulet igen. Att allt redan är gjort och att det bara är att ta rygg på de generationer som har levat innan oss."

"Hur då?"

"Hon säger att vi inte måste göra samma misstag som våra föräldrar. Vi kan titta på vad de gjorde fel, när vi uppfostrar våra barn, och så kan vi göra rätt."

"Det låter så enkelt", svarar jag.

"Exakt. För enkelt, om du frågar mig. Jag vill uppfinna hjulet igen! Jag är uppfinnare! Jag uppfinner hjul."

Det är inte alltid så lätt att hänga med när Greger "tänker", men jag gör det jag alltid gjort, det vill säga ser ut som en idiot i ansiktet med nollställd blick, med huvudet på sned.

"Du vill göra samma misstag som dina föräldrar? Är det vad du säger?"

"Titta på mig", svarar Greger. "Titta på mig. Här ser du en välskapt man med huvudet på skaft. Du inser givetvis att mina föräldrar aldrig gjorde några misstag när de uppfostrade mig, eller hur?"

"Greger, jag vet inte."

"Säg inte emot. Det är riktigt att man inte behöver uppfinna hjulet om och om igen, det har min fru rätt i. Men det är ändå så fruktansvärt tråkigt att bara ta rygg på generationen innan. Min farsa bar damasker! Fattar du?"

"Damasker är poppis nere på Rörstrandsgatan igen", svarar jag.

Greger skakar på huvudet.

"Jävla mänsklighet. Trots att hjulet uppfanns för femtusen år sedan i Egypten, så har inget hänt. Det är Rörstrandsgatan ett bevis på."



 

torsdag 12 september 2013

Program för Bokmässan

Mitt program på Bokmässan, som det ser ut just idag:

27/9    14:00-15:00    Bok- och berättarscenen      Läspanel om PO Enquist "Liknelseboken."

27/9    18:00-21:30    Books & Dreams, Stora Teatern, mer info här: BOOKS&DREAMS

28/9    12:30-13:00    Damm Förlag, monterscen  Bokcirklar.se diskuterar "Kärleken passerade här en gång."

28/9    16:30-17:15    Damm Förlag, monterscen  Intervju, signering av "Kärleken passerade här en gång."

Behöver du mer info, kontakta Karolina på Damm:

Jag hoppas vi ses.

Bästa,
Peo

onsdag 11 september 2013

Stockholm, we have a problem

Text på Bokcirklar.se:

Länk.

Spellistan

Det har blivit dags.

Få se nu:

Bilen hyrd. Stugan bokad.
Ber en bön att datorn håller för en berättelse till.

Sist tog jag med mig Noréns dagbok. Tänkte jag skulle läsa på kvällarna.
Men jag föll ihop. Sov drömlöst.
Det var OS på tv. Jag såg kroppar röra sig över hinder, på tid.
Orkade inget annat.

Undrar om hästarna står kvar ute vid havet, vid fyren.
Undrar om jag har det i mig.

"Du är välkommen", säger mannen som hyr ut, "men allt är igenbommat."

Det är en möjlighet. Inte ett hot.

"Får jag låna cykeln igen?"

"Cykla? I oktober?"

Hans röst avslöjar honom: Han vet att han hyr ut till en dåre. Jag vet ingenting. Kan bara hoppas på att jag orkar, ännu en gång.

Hur ser havet ut i oktober? Jag minns det knappt.



 

tisdag 10 september 2013

Höstläsning

Nu går det att beställa Kärleken passerade här en gång, under en kortare period till ett rabatterat pris. Hade jag varit copywriter, så hade jag formulerat en slagkraftig mening om vilket bra erbjudande Bokus ger dig.

Klicka HÄR och ange kampanjkoden "kärleken" i kassan.

Nu tänker jag mest att det är ett lysande tillfälle att klicka hem en bok som jag hoppas du vill läsa.

Bästa,
Peo






 

Han med de gula ögonen.

"Döden börjar i ögonen, cirka tjugo år innan den faktiskt inträffar", säger Evelina.

"Vad är det?" frågar jag.

"Det är titeln på min kommande roman", svarar hon.

Vi sitter i en bil någonstans i Norrland och jag har lätt panik, för vi har åkt omkring här på landsbygden, i den mörka skogen, i dagar. Vi åker från bibliotek till bokhandel och Evelina läser ur sin senaste bok och jag fattar inte vad bokförlaget håller på med. Det som var lite lattjo till en början är nu bara en plåga. Alla cd-skivor är sönderspelade, inga spellistor på telefonerna hjälper mot ledan, det är inte roligt att stanna på bensinmackar och lätta på trycket och köpa Penthouse och Aftonbladet, jag är färdig med det. Jag är färdig med allt.

"Kan vi åka till en flygplats?" frågar jag. "Ni kan släppa av mig där och så tar jag mig hem själv."

"Nej du! Det här ska vi göra tillsammans."

Chauffören glor på mig i backspegeln, jag får onda ögat och allt det där. Varför tog han det här uppdraget? Att jag, som är kompis med Evelina sen tio år tillbaka gör det är ju en sak. Men varför han? Jag vet ju hur snål Evelina är med sina gager, det är inte som att vi kan leva på allmosorna vi får av henne.

"Kolla i mina ögon", säger chauffören och tittar på Evelina. "Håller jag på att dö, med tanke på vad nästa bok ska heta?"

Jesus Kristus. Han stöter på henne. Det är därför han kör tvåhundra obetalda mil. Nu förstår jag.

Evelina spänner ögonen i honom. Sedan nickar hon och säger att han har en gulaktig hinna över ögonen som gör henne bekymrad. Ja, han håller på att dö. Det erkänner hon. Så chauffören har ju hoppats på ett annat svar och kryper ihop bakom ratten, stukad och ledsen. Han trycker in en skiva i cd-spelaren.

"Rock´n´roll Damnation är en fantastisk låt", säger jag till Evelina i baksätet, när AC/DC riffar igång Powerage, "fast det räcker med att höra den tio gånger om dan."

"Kör oss till flygplatsen!" skriker Evelina för att överrösta musiken. "Du kan sätta av oss där och sen får du själv köra bilen till Stockholm."

"Vi kan lyssna på något annat om ni vill", försöker chauffören. "Det är bara tjugosju mil till nästa bibliotek."

måndag 9 september 2013

Gästarbetare hos Bokcirklar.se

Jag skriver text åt bokcirklar.se i två veckor, från och med idag. Här är den första:

Souvenir

lördag 7 september 2013

Soffkärlek.

Det knakar till i lederna när jag sträcker mig efter henne. Vi sitter i soffan och teven står på, men ingen av oss ägnar den någon uppmärksamhet. Det finns en möjlighet här, vi känner den båda, kanske kommer vi att kasta oss över varandra bland soffkuddarna. Men som sagt, det knakar i lederna.

"Jag har problem med finmotoriken", säger jag. "Det är åldern."

Hon ler på samma sätt som hon gjort i alla år och drar mig intill sig. Det är okej att bli gammal, om jag får bli det med henne.

"Så länge du inte har problem med fulmotoriken så gör det inget", säger hon.

fredag 6 september 2013

Det går bara runt, runt, runt.

"Någon dag säger jag upp mig och så köper jag en segelbåt för pengarna jag tjänar på bostadsrätten och så seglar jag till Karibien och struntar i det här."

"Okej, Greger. Det är bra."

"Jag står inte ut med ännu en vinter."

Men Greger har aldrig stått ut med ännu en vinter. Allt är precis som det alltid har varit. Vi kommer aldrig att förändras, vi har förstenats inombords. Jag är så trött på att höra honom tjata om den där segelbåten, trots att det är hans högsta dröm och drömmar är bra för människor, de håller oss levande, sägs det. Men just den här båten känns mindre och mindre som en dröm, och mer och mer som en kvarnsten runt Gregers hals. Den hotar att kväva honom, förminska honom åtminstone.

"Jag tycker du ska slå dig ihop med någon som kan något om båtar och sätta fart", svarar jag.

"Du tror inte att det kommer att hända va?"

"Ärligt talat så vet jag inte. Vet du?"

En trottarservering i september. Ljuset är vackert. Luften hög. Det ligger fortfarande värme i luften. Jag får ögonkontakt med kvinna som går förbi, som verkar ha sommaren i sig ännu en stund. Livet är fint.

"Jag ska visa dig", säger Greger. "Jag säljer lyan nu, det spelar ingen roll, jag kan bo på gatan."

"Bara för att bevisa nåt för mig? Det behöver du inte. Du duger ändå."

Men Greger blir sur.

"Gå hem till ditt småborgerliga liv", säger han. "Gräv dig längre ner i skiten bara."

"Du", svarar jag. "Jag har hört dig snacka om den båten i så många år nu. Du ska ha radar och klotgrill och stereoanläggning och diskmaskin ombord, säger du. Jag tycker det låter rätt småborgerligt också."

"Jag siktar på att bli Karibiens Air Force One", säger Greger. "Jag nöjer mig inte med mindre."

torsdag 5 september 2013

Blyga pojkar rör sig aldrig ur fläcken

Vi slänger oss ner i det mörka vattnet från bryggan och hela staden omringar oss med sina gränder och gatlyktor. Jag kan inte se mer än en halvmeter framför mig, så svart är natten ute på Långholmen fastän vi borde vila i varmt sommarljus. Men här under träden är det mörkt.

Jag har hållit mig tyst. Gått bredvid. Slumpen tog oss över Västerbron när vi lämnade festen åt de andra. Kanske skulle jag inte ens åt ditt håll. Men du protesterade inte och jag ville så gärna fortsätta. Bli sedd med dig. Fast klockan är fem på morgonen så vad tänkte jag med?

Vattnet är varmt och kallt på samma gång. Jag vet inte om jag blundar eller har ögonen öppna men det spelar ingen roll. Jag är rädd för djupet och tomheten en bit ut från bryggan. Men ljudet från dina simtag lugnar mig. Du är nära.

Någonting snuddar vid min mage när jag står still på stället och trampar. Det kan ha varit din hand. Jag är inte säker på någonting längre. Vill inte sträcka ut för att känna efter vad det var som rörde vid mig. Rädd för att göra fel. Rädd för att göra rätt.

Jag tänkte aldrig gå på festen. De sa att du inte skulle komma dit. Jag struntade i att sätta på mig den där skjortan som jag vet gör mig bättre. Du skulle ju ändå inte få se. Och sedan var det du som öppnade dörren för mig.

Efter att vi har badat så sitter vi stilla på bryggan. Jag är så fruktansvärt medveten om att vi är nakna men påklädda av mörkret. Det går inte att ens ana en kontur. Du råkar tappa dina cigaretter i vattnet när du ska ge mig en.

Vi skrattar elakt åt den självgoda dj:n på festen som stod vid stereon hela kvällen och bestämde musiken. Det var hans revir och vi andra fick gå och blanda våra drinkar och dansa men där tog det stopp. Du gick fram till honom efter ett par timmar och försökte prata med honom. Du sa: Om det här som du spelar ska föreställa bra musiksmak så undrar jag hur dålig musiksmak låter. Klart att jag ville fortsätta hela natten med dig efter det.

Och här kommer gryningen farande i hög hastighet. Det första solljuset är skoningslöst och vi klär snabbt på oss. Rafsar ihop våra tillhörigheter och promenerar till Hornstull. Staden kommer strax att vakna. Jag vet fortfarande inte vad jag gör om en timme.

Vi kommer ner på perrongen. Jag vet att jag måste säga något förlösande. Du ska åka till Aspudden och jag till Gamla Stan. Ditt tåg kommer om två minuter. Jag har hundratjugo sekunder på mig men förtrollningen från bryggan känns bruten. Det är inte samma sak här nere vid spåren. Jag kommer mig inte för. Ditt tåg rullar in. Dörrarna öppnas. Du säger att du hade roligt. Att det var värt det. Jag ser tåget försvinna in i tunneln. Sedan går jag över till den motsatta sidan. Alltid den motsatta sidan.

Jag sjunker ner mitt emot en indian med en öppen väska framför sig. Det ligger säkert ett dussin panflöjtar i den. Han ska in till stan och spela gissar jag. Han tittar på mig under lugg. Jag tittar ut genom fönstret. Stirrar in i väggarna som rusar förbi. Ser min spegelbild reflekteras. Skyller slutet på skjortan. Jag skulle ha tagit skjortan. När vi stannar vid Mariatorget så reser sig indianen för att kliva av. Våra blickar möts. Så ger han mig en klapp på axeln. Som att han förstår. Sedan är han borta.

Och när jag kliver av i Gamla Stan är det biljettkontroll och jag får en böteslapp eftersom jag har plankat. Vad är oddsen på det?

tisdag 3 september 2013

Pottfrisyr.

Jag satt alltså ute i en båt på sjön och draggade efter golfbollar. På botten låg ett finmaskigt nät som gick att hissa in, och så fyllde jag ekan med bollar som golfgubbarna hade slagit från utslagsplatsen. När jag inte kunde ta fler bollar i båten, släppte jag nätet mot botten igen och så rodde jag in till bryggan. Där stod en skottkärra och väntade på mig. Jag var tvungen att få upp varenda golfboll ur ekan och transportera dem i kärran till en golfbollsmaskin.

En golfbollsmaskin.

Vad som hände sedan, var att golfgubbarna uppsökte maskinen när de hade slut på golfbollar. De petade in sitt master card i en springa och slog koden. Strax fick de en ny hink med bollar. Hundra spänn kostade det. Sedan kunde de ställa sig på utslagsplatsen och slå bollar ut över vattnet och så började mitt jobb om igen.

"Du måste bära hjälm ute på sjön", sa chefen.

Fast en del av mig fantiserade om att bli träffad. Hårt. Jag hade lust att förlora medvetandet, för jobbet var långtråkigt och skulle pågå flera veckor till. Alternativt kunde jag kanske stämma en golfgubbe och få ut ett skadestånd och slippa jobba.

"Hela gräddan och finanseliten är här då och då", fortsatte chefen. "Här kan du knyta kontakter."

På luncherna låg jag under ett träd och läste. Sommaren gick långsamt. Klonkandet från när golfklubborna träffade bollarna upphörde aldrig. Jag minns det som en stilla panik i bröstet. Men Vendela jobbade där också, det var fint. Jag var kär i henne och hon var kär i chefen och chefen var kär i sin golfbollsmaskin.

"Den här maskinen gör så att jag sover gott om natten", sa han.

Vendela hade fantastiska ben och ett högt skratt och jag ville inget hellre än att få vara med henne. Men hon lirade i en annan liga, jag var inte värdig, det visste jag. Jag tror hon var ett år äldre också. Vendela åkte mest runt i en golfbil på gräsmattorna och småpratade med alla som spelade. Sjön var liksom min, så var arbetet fördelat.

"Vendela har jobbat här i tre år nu", sa chefen. "Du får också åka golfbil när du har varit här lika länge. Då anställer jag nån ny looser som får dragga ute på sjön."

Och den där jävla hjälmen, den gav mig pottfrisyr. Kanske var det därför Vendela inte såg åt mig.

söndag 1 september 2013

Modeveckan

Jag diskar bäst i Burberry.

Armani är OK att gå och köpa en kvällstidning i.

YSL funkar i både regn och solsken. Men kanske bäst i skymning. Och på teater.

Och när det kommer till att åka buss är det Margiela som gäller.

Men om ni frågar mig vad jag föredrar ute i potatislandet så kan jag bara svara ett:

Skräddarsytt.

På spaning efter en bra historia.