Jag satt alltså ute i en båt på sjön och draggade efter golfbollar. På botten låg ett finmaskigt nät som gick att hissa in, och så fyllde jag ekan med bollar som golfgubbarna hade slagit från utslagsplatsen. När jag inte kunde ta fler bollar i båten, släppte jag nätet mot botten igen och så rodde jag in till bryggan. Där stod en skottkärra och väntade på mig. Jag var tvungen att få upp varenda golfboll ur ekan och transportera dem i kärran till en golfbollsmaskin.
En golfbollsmaskin.
Vad som hände sedan, var att golfgubbarna uppsökte maskinen när de hade slut på golfbollar. De petade in sitt master card i en springa och slog koden. Strax fick de en ny hink med bollar. Hundra spänn kostade det. Sedan kunde de ställa sig på utslagsplatsen och slå bollar ut över vattnet och så började mitt jobb om igen.
"Du måste bära hjälm ute på sjön", sa chefen.
Fast en del av mig fantiserade om att bli träffad. Hårt. Jag hade lust att förlora medvetandet, för jobbet var långtråkigt och skulle pågå flera veckor till. Alternativt kunde jag kanske stämma en golfgubbe och få ut ett skadestånd och slippa jobba.
"Hela gräddan och finanseliten är här då och då", fortsatte chefen. "Här kan du knyta kontakter."
På luncherna låg jag under ett träd och läste. Sommaren gick långsamt. Klonkandet från när golfklubborna träffade bollarna upphörde aldrig. Jag minns det som en stilla panik i bröstet. Men Vendela jobbade där också, det var fint. Jag var kär i henne och hon var kär i chefen och chefen var kär i sin golfbollsmaskin.
"Den här maskinen gör så att jag sover gott om natten", sa han.
Vendela hade fantastiska ben och ett högt skratt och jag ville inget hellre än att få vara med henne. Men hon lirade i en annan liga, jag var inte värdig, det visste jag. Jag tror hon var ett år äldre också. Vendela åkte mest runt i en golfbil på gräsmattorna och småpratade med alla som spelade. Sjön var liksom min, så var arbetet fördelat.
"Vendela har jobbat här i tre år nu", sa chefen. "Du får också åka golfbil när du har varit här lika länge. Då anställer jag nån ny looser som får dragga ute på sjön."
Och den där jävla hjälmen, den gav mig pottfrisyr. Kanske var det därför Vendela inte såg åt mig.
En golfbollsmaskin.
Vad som hände sedan, var att golfgubbarna uppsökte maskinen när de hade slut på golfbollar. De petade in sitt master card i en springa och slog koden. Strax fick de en ny hink med bollar. Hundra spänn kostade det. Sedan kunde de ställa sig på utslagsplatsen och slå bollar ut över vattnet och så började mitt jobb om igen.
"Du måste bära hjälm ute på sjön", sa chefen.
Fast en del av mig fantiserade om att bli träffad. Hårt. Jag hade lust att förlora medvetandet, för jobbet var långtråkigt och skulle pågå flera veckor till. Alternativt kunde jag kanske stämma en golfgubbe och få ut ett skadestånd och slippa jobba.
"Hela gräddan och finanseliten är här då och då", fortsatte chefen. "Här kan du knyta kontakter."
På luncherna låg jag under ett träd och läste. Sommaren gick långsamt. Klonkandet från när golfklubborna träffade bollarna upphörde aldrig. Jag minns det som en stilla panik i bröstet. Men Vendela jobbade där också, det var fint. Jag var kär i henne och hon var kär i chefen och chefen var kär i sin golfbollsmaskin.
"Den här maskinen gör så att jag sover gott om natten", sa han.
Vendela hade fantastiska ben och ett högt skratt och jag ville inget hellre än att få vara med henne. Men hon lirade i en annan liga, jag var inte värdig, det visste jag. Jag tror hon var ett år äldre också. Vendela åkte mest runt i en golfbil på gräsmattorna och småpratade med alla som spelade. Sjön var liksom min, så var arbetet fördelat.
"Vendela har jobbat här i tre år nu", sa chefen. "Du får också åka golfbil när du har varit här lika länge. Då anställer jag nån ny looser som får dragga ute på sjön."
Och den där jävla hjälmen, den gav mig pottfrisyr. Kanske var det därför Vendela inte såg åt mig.
Ung sårig kärlek. Jag älskar den. River upp gamla sår som borde vara läkta. En slags njutning. Självplågeri. Alla de. Alla de som borde älskat en, men inte gjorde det. De olyckliga kärlekarna. De har en speciell plats i mitt bröst.
SvaraRadera