You can´t please them all.

Reglerna är mycket enkla: Vår dotter får bjuda lika många barn på sitt kalas som hon fyller år. Det blir med andra ord lite stökigare för varje år som går. Den här gången är de åtta barn som rusar runt i lägenheten, sockerstinna och övertända.

Jag är glad när det är över. Två timmar räcker. När tystnaden lägger sig i lägenheten och jag går runt och plockar skräp från golvet, så känner jag hur jag går ner i varv och kan börja andas normalt igen.

Jag vet att jag inte ligger på plus hos min fru för tillfället. Det har att göra med att jag kom hem halv fyra på morgonen härom dagen, riktigt kalasfull och illaluktande. Hon har inte sagt ett ord till mig sedan dess. Jag känner att det är dags att bryta isen.

"Du", säger jag. "Nästa vecka fyller ju jag år också. Då kan väl jag bjuda lika många människor som jag fyller?"

Det är ett skämt, givetvis. Så många människor ryms inte i lägenheten, det vet både hon och jag. Men det är mitt sätt att försöka röka fredspipa. Få igång ett samtal. Hon stannar upp mitt i en rörelse och tittar på mig.

"Då utgår jag från att du menar din mentala ålder, inte din fysiska", säger hon.

"Ja hur många skulle det bli då?" frågar jag.

"Jag skulle säga åtta. Precis som din dotter", blir svaret.