Morgonen därpå var jag tvungen att starta ett samtal med Charlotte. Jag låg kvar i sängen när hon klev upp och började plocka med saker. Det fanns ingenstans att vända sig i den lilla skokartong som vi bodde, när man tog en promenad på fem meter genom rummet så kom man inte längre, hon kunde ta upp en bok och gå genom rummet och lägga ner den någon annanstans. Men egentligen förändrade det inget.
”Jag har tänkt, Charlotte” sa jag.
”Jag vet” svarade hon.
”Det här går inte längre. Jag klarar det inte.”
Hon stannade upp mitt i en rörelse, tittade på mig, hade en sned min i ansiktet, försökte samla ihop sig, misslyckades, blev sorgsen.
”Gör du slut? Nu?”
Jag fick använda alla krafter jag ägde för att nicka. Men jag nickade.
”Jag måste.”
Charlotte satte sig ner på en stol, tände en cigarett, reste sig igen och gick fram till sin byrå och drog ut en låda, hittade ett rör med Treo, hällde ut två tabletter i handen och gick ut i kokvrån, hällde upp ett glas vatten och släppte ner medicinen. Sedan tog hon glaset och gick tillbaka till sin stol.
”Tror du att Treo hjälper?” sa jag skämtsamt.
”Håll käften.”
Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band. Jag låg i sängen och tänkte på mitt band.
På något sätt metodiskt iskall inombords, behövde få ett mord överstökat, inga sprickor i fasaden var tillåtna. Charlottes ögon hängde men hon grät inte. Hon rökte, drack Treo, rökte igen, tog demonstrativt av sig sin morgonrock och var naken under, klädde på sig långsamt men var noga med att jag skulle se hennes kropp när hon gjorde det.
”Charlotte jag..”
”Sluta.”
Så jag reste mig upp ur sängen för att klä på mig jag också. Då kastade hon cigarettpaketet på mig så hårt hon kunde. Jag sa inget om det, gjorde inte en min, ville inte ställa till med en scen. Jag gick ut till kylskåpet och kontrollerade vad som fanns hemma. Hällde upp filmjölk, satte på kaffe, allting var ordlöst, Charlotte satt ute vid bordet och rökte och glodde. Jag kom ut till henne med en kaffekopp i vardera handen, ställde en framför henne.
”Vårt barn hade fått skämmas för oss” sa hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar