mannen utan ryggrad

Nigel ringde från USA och berättade att det inte skulle bli något med Dreamworks. Det var Morgan som fick ta emot samtalet. Nigel hade inte blivit övertygad, han hade sett tjugo band runt om i Europa på sin tripp och kommit hem med noll band att kontraktera. Ingenting dög, ingenting skulle kunna ruska om publiken i USA, Nigel bad nästan om ursäkt för att han inte erbjöd oss ett kontrakt, Morgan beskrev det så efteråt i replokalen, som att han fick säga det är okej Nigel, vi klarar oss och så vidare. Men Nigel var ju bara artig så klart.

Det här var en konstig och intensiv period för oss; varje torsdag till söndag var vi ute på klubbarna och spelade runt om i Sverige, skivan sålde långsamt men vi fick fantastisk press vart vi än kom, hela sidor i de lokala tidningarna, berömmande recensioner, mycket folk på spelningarna, vi kunde ta ut gage och hålla oss flytande, det var mycket alkohol men i övrigt nästan inga droger och det var bra, det hade blivit för stökigt, vi gjorde fler spelningar ihop med Broder Daniel och det var alltid totalt kaos, trots att de hade en turnéledare som skulle hålla ordning på dem. Jag fattade inte att de kunde få det att gå runt, när till och med deras roddare tog tjack i kubik på varenda stadshotellstoalett.

”Det är en sak att du deppar innan och efter spelningarna” sa Jens till mig en kväll i Lund när vi satt i logen efter ett gig. ”Men du får fan sluta deppa under spelningarna, hör du det?”

Och så var det ju. Jag var helt knäckt av vad som hände med Charlotte nu. Vi fick allt svårare och svårare att prata med varandra. Varje samtal gick bara ut på att bestämma hur vi slutligen skulle göra med fostret som växte i henne. Charlotte hade slutat vädja, hon slöt sig mer och mer, förstod att vi inte skulle kunna bli överens om det här. På onsdagskvällen, alltså kvällen innan jag återigen skulle sätta mig i en buss och åka bort, försökte vi sitta ner med varandra och bestämma en gång för alla hur det skulle bli. Charlotte förklarade att hon aldrig skulle kunna behålla barnet ensamt, om inte jag var med så skulle hon boka tid för att ta bort fostret. Och det var ju på ett sätt goda nyheter, för jag visste att jag inte var redo överhuvudtaget för att bli pappa ännu, det var för tidigt. Så då blev det så. Charlotte skulle ringa en läkare och boka en tid.

”Jag tänker gå ut och supa” sa hon. ”Jag behöver inte skydda barnet längre, jag kan lika väl dricka ikväll.”

Det kändes som ett helgerån mot livet där i hennes mage, även om vi precis hade bestämt vad vi skulle göra. Att hälla i sig sprit på det viset som jag visste att Charlotte var kapabel till; det kändes helt enkelt fel. Jag bad henne att inte göra det, att skjuta upp fyllan tills efter ingreppet, det skulle helt enkelt kännas bättre. Men jag hade inget veto, Charlotte lyssnade inte på mig längre, min röst var inte mycket värd nu när det värsta skulle hända. Det kändes omöjligt att hindra henne från att börja dricka igen, nu när jag inte tänkte ge henne ett barn och det med all säkerhet betydde att hon aldrig skulle bli mamma; att då dessutom tvinga henne att hålla sig nykter var bara för mycket. Mitt inflytande – det lilla det var värt – var över.

Så jag satt i Lund på en uppochnervänd ölback och fick blickar från någon indietjej som antingen kunde rabbla upp band och låtar i sömnen om hon behövde, det kändes så eländigt och tråkigt men jag behövde köra huvudet i sanden, jag ville att det skulle göra ont i mig, mer ont än nu, så jag lät henne börja prata, bjuda på cigaretter, ta med mig på en fest och hångla upp mig inne i en nedsläckt studentkorridor. Jag sket i vilket, jag visste att Charlotte och jag skulle förgöra det sista fina vi hade, jag ville bara hjälpa eländet på vägen, ett litet sidoknull bara för att verkligen trasa sönder mig ordentligt. Och precis så blev det.