Favorithora

Efteråt så är det enkelt att peka på att det var där och då som saker satte sig själv i rörelse. Från och med då fanns det inte längre någon riktig väg tillbaka. Charlotte och jag hade gått in i ett rum på ena sidan och nu gått vidare in i nästa och stängt en dörr bakom oss. Det kändes som att jag stod och slet i handtaget till den dörren, jag ville ta fyra kliv tillbaka, återvända till det vi hade innan graviditeten, jag försökte sparka in den dörren och fly, men Charlotte ville tvärtom, för henne var saken mer självklar; det var nu eller aldrig.

”Jag är trettiofyra år. Jag har gjort två aborter förut. Jag är kär i dig.”

Jag satt bara och flämtade.

”Du måste förstå” fortsatte hon, ”om jag ska ha ett barn så är det nu. Med dig.”

Något gick sönder långt inne i mig. Det här var för mycket, jag var inte beredd på sorgen som bubblade upp inom mig. Allt jag ägde fanns i två resväskor under Charlottes säng. Jag var oförmögen att bestämma någonting, inte klar, inte redo, ville vara oansvarig och inte bry mig om, nu höll det på att bli precis tvärtom. Charlotte såg det och förstod det, plötsligt gick det upp för henne vilken pojkspoling hon egentligen hade fått på kroken, inget var optimalt, hon insåg att jag inte skulle vara den stadiga klippan som hon skulle behöva.

”Vi kan göra det här” sa hon. ”Vi kommer på något. Men du måste vilja det.”

”Men jag vill inte.”

Kunde inte möta hennes blick. Trots att hon sökte efter ögonkontakt. Jag tittade någon annanstans när jag klämde fram orden.

”Om jag tar bort det här barnet så blir det aldrig några barn” viskade hon tungt.

Och jag visste att det var så. Charlotte skulle aldrig bli mamma. Inte om det inte blev här och nu. Men det kunde inte bara vara mitt fel, även om det kändes så just då.

”Du sa för fan att du var steril!”

”Men det var fel. Jag skulle aldrig ha sagt så, men jag trodde på det själv, jag ljög inte.”

Jag tog jackan och gick ut. Vandrade planlöst runt på Södermalm, kikade in på krogarna som vi alltid brukade sitta på, letade efter ett ansikte, vilket som helst, som kunde hålla mig sällskap. På Kvarnen fick jag napp. Där satt Gunnar och Sara, två gamla klasskompisar från folkhögskolan, vid samma gamla bord som alltid. Jag slog mig ner, fick in en öl, ville helst gråta, bara gråta, men rycktes med i ett samtal om Lars Norén i stället, glömde bort Sorgen för en liten stund. Men sedan frågade Sara mig hur det var fatt och då berättade jag. När jag var färdig med min historia så sa hon att jag var hennes favorithora.