Att smida planer bakom sin älskades rygg. Jag antar att folk gör det hela tiden. Det kan inte bara ha varit jag i hela världshistorien som gjorde så. Världen är full av människor, filmer, romaner och berättelser om sorgsamma, plågade själar som planerar illdåd. Även om inget syns på ytan, ansiktet helt slätt och sorgfritt utan spår av vad som komma skall. Så var det för mig, att jag dolde mina svartaste tankar, försökte prata om annat, gjorde det dåligt och halvhjärtat och kände mig bara dum och skitig. Återigen: det var långt ifrån hela sanningen. Det fanns massor av stunder när relationen tog kliv åt rätt håll, när vi stannade upp och hängav oss åt varandra, när både hon och jag lyckades vara ärliga och kärleksfulla.
Charlotte tog ett flyg till Tel Aviv, jag var avundsjuk på det, inte på att hon skulle få träffa sin syster, utan på att hon skulle få se öknen, hur solen färgade sanden röd i kvällningen och hur havet stillnade utanför strandpromenaden. Jag visste allt om det där; jag hade själv varit i Israel på kibbutz, vilket såklart var en av de saker som jag och Charlotte hade gemensamt: kärleken till Israel, romantiserandet av livet där. Länge trodde jag att jag skulle åka tillbaka och besöka Kibbutz Grofit igen. Det tror jag inte längre. Tror inte på återbesök av platser som har betytt mycket, inte för sakens skull, livet är för kort och så vidare och så vidare.
Jag blev ensam kvar i Stockholm. Fick lägenheten för mig själv. Skivan blev klar nere i Rub a Dub, ibland med mig, ibland utan mig. Vi satte oss hela bandet, tillsammans med Pelle Gunnerfeldt och lyssnade igenom mixarna den allra sista dagen. Jag tyckte att det lät demoniskt. Pelle var förbannad för att vi lät som Rolling Stones och The Faces, men jag svarade bara som vanligt att det kunde varit värre. Vi kunde ha låtit som Fireside, Pelles band. Men Pelle hade vunnit en grammis med Fireside och hade veto, sa han.
I alla fall så fick jag tid för mig själv när skivan var klar. Jag fick tid att sitta och sura, som Morgan beskrev det. Och kanske var det så; jag behövde sitta och sura. Och tänka lite på framtiden. Med Charlotte många mil bort i ett annat land gick det lätt, jag såg saker tydligare direkt. Jag konstaterade att jag inte tyckte om mig själv längre, vilket gjorde mig fruktansvärt nedstämd, eller i vilket fall tyckte jag inte om den jag hade blivit i Charlottes sällskap. Jag försökte leva dubbla liv, gjorde vad jag kunde för att stänga världarna för varandra, hålla isär dem, trodde ett tag på fullt allvar att det skulle gå att leva så, i en bubbla, i en lögn, i två lögner. Nu drog mitt riktiga liv i mig, mina jämnåriga, obekymrade, arbetslösa, sinnesjuka, ärliga vänner stod ute på gatan och ropade åt mig att komma ner och jag kände att jag inte kunde bo kvar här längre. Något fattades mig, något inne i bröstet som hade slutat klicka, mindre levande, mer död, helt i onödan.
Ett par dagar senare var det dags för att åka ut på första vändan på en turné. Första anhalt var ett showcase i Göteborg nere på Magasinet. En A & R från Dreamworks skulle flyga över från staterna för att se oss. Jag tyckte bara det lät helt sjukt, visste inte ens vem som hade tipsat om oss och hur den personen faktiskt lyckades få någon att flyga över jordklotet för att ställa sig i en ölskvättande publik och få trumhinnorna söndermanglade. Men han skulle vara där, sa skivbolaget. Jag packade en väska med lite kläder, tog med mig två gitarrer och tog mig till en Statoilmack där vi hade bokat en buss, slängde in mina grejor och satte mig bakom ratten. Det var ett fruktansvärt oväder över Stockholm och över hela landet skulle det visa sig. Kör mycket försiktigt, sa mannen som hyrde ut bussen till oss. Visst, sa jag självsäkert och la i en högre växel när vi kom ut på motorvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar