Jag stod nere på gatan och väntade på en taxi med resväskorna och en gitarr vid mina fötter. Charlotte stannade kvar uppe i lägenheten. Jag inbillade mig att hon stod bakom en gardin och tittade på min rygg, men egentligen, varför skulle hon göra det? Bilen tog tid på sig att komma, jag rökte en cigarett trots att jag inte ville, hoppades att ingen jag kände skulle komma förbi och stanna till hos mig. Här fanns inget att se.
Det hade blivit varmare ute. Vintern var på väg bort. Först nu började året, så kändes det. Och jag kunde inte stanna på Skånegatan, hon var inte min, jag var inte hennes, som två bitar tagna ur varsitt pussel. Jag stod där och såg nog rätt vilsen och ledsen ut, för ägaren till Hannas Deli kom ut på gatan med en handduk över axeln och vinkade och frågade om jag skulle resa bort. På sätt och vis, försökte jag förmedla genom att rycka på axlarna.
Taxin kom, jag stuvade in mina väskor och så åkte vi mot Aspudden. Det tog en kvart, sedan hade jag bytt liv geografiskt. Jens kom ner till bilen och tog en av väskorna och hjälpte mig upp. Han bodde i en stor våning med gigantiska fönster som släppte in himlen. I vardagsrummet fanns ett snedtak helt i glas, under snedtaket hade Jens ställt sin soffa.
”Det är här jag ligger och tittar på stjärnorna” sa han dramatiskt.
Mitt rum var bara en liten skrubb där det stod en säng och ett skrivbord. Inga fönster. Egentligen tänkt som en garderob. Men det var perfekt, jag behövde inte mer. Väskorna fick plats under sängen, gitarren ställde jag i ett hörn och så var det med den flytten. Jens bodde i andra änden av våningen och det var inte meningen att man skulle bo där överhuvudtaget; han hade fått den via konstfack och var tänkt att stå och måla i. Men den var så stor så man lätt kunde bo där också, även om ett rum gick bort som ateljé.
Vi hade allt där. Skivor, tusentals, Jens var manisk skivsamlare, möbler, kylskåp, kokvrå och så vidare. Jens öppnade kylskåpet, ställde fram lufttorkad skinka och billigt vin, jag satte på en vinyl med Captain Beefheart och sedan fick Jens ställa frågor. Jag berättade hela storyn, om kärleken från början och hatet på slutet, via alla spritkaskader och gräl, om aborten och hur Charlotte troligen var på väg in i ett läkemedelsmissbruk, fast det hade jag bara sett skymten av sista veckan innan jag flyttade ut. Mycket av det här visste redan Jens, eftersom han hade hört det nere i replokalen och i bussen och när vi delade hotellrum. Men nu fick jag ur mig hela historien en gång för alla och när orden var slut så fanns det mer vin och sedan tog Jens fram en förstärkare och pluggade in sin bas och ville visa basgångar som vi kanske kunde göra något med. Det kändes som att jag hade lurat döden. Mitt hjärta var intakt. När han var klar så lyssnade vi på skivor halva natten.
Velvet Underground. Smog. Stones. Nico. PJ Harvey. Daft Punk. Pavement. Tobin Sprout. Apples in Stereo. Guided by voices. Palace Brothers. Silver Jews. The Cars. Roxy Music. Big Star. Pixies. The Zombies. Syd Barret. Joni Mitchell.
Jag tror det var dem. Kan ha glömt någon.
Fri men aldrig befriad.
SvaraRadera