En turné, två band, fyra Mandrax

Vi gjorde sammanlagt fyra spelningar i Danmark med Teddybears, varav två i Köpenhamn. Om vi var klåpare i branschen så var Teddybears precis tvärt om; Klas Åhlund tog hand om ”affärerna”, vad det nu betydde. Men han stack inte under stol med att han skulle vara miljonär innan trettio, det var hela idén med att skriva musik. Och så blev det ju.

Patrik Arve gick på scen och skrek Swedish tiger Swedish tiger och sparkade ner förstärkare och gjorde utfall mot publiken och det var svårt för oss att gå på efter det där och toppa kvällen med något mer explosivt. Morgan hängde i den minimala ljusriggen vi kuskade runt med, slet av sig skjortorna varje kväll, stoppade ner mikrofonen i jeansen och dansade runt med jeansbula, men Patrik Arve vann på knockout, jag erkänner det.

Sista kvällen spelade vi på Loppen inne i Christiania. Innan spelningen gick jag och Fredrik på knarkjakt. Det var en rätt sorglig syn där ute; folk satt i trappuppgångar med brass och kanyler och jag var inte så imponerad av det danska frisinnet; om det här var vad som faktiskt hände med folk som skaffade sig en fristad och knarkade bort huvudet, då var jag inte intresserad. Vi kom i slang med någon som sålde oss en karta Mandrax, Fredrik ville köpa gräs också men vi hade inte tid, vi skulle spela först och var tvingade att hitta tillbaka. Men först petade vi i oss två Mandrax var och kort därefter var det ju god natt; mörkret hade sänkt sig över Christiania och fast vi frågade efter vägen så gick vi hela tiden fel.

En minut innan vi skulle på scen kom vi äntligen fram. Jag var vinglig och förstörd; Fredriks ansikte hade suddats ut, ersatts av en dadaistisk målning, jag blev skräckslagen när jag upptäckte det men tittade bort, koncentrerade mig på att hitta gitarren.

”Var är gitarren, var är gitarren?” ropade jag till de andra när vi stod framför publiken.

”Du har den runt halsen” sa Vidar.

Och där var den! Vidar hade rätt. Jag gav Fredrik en blick, vi skrattade hysteriskt.

”Vi byter ikväll” skrek han till mig.

Så Fredrik fick gitarren och jag satte mig bakom vårt Rhodes piano. I normala fall kunde jag max fem ackord, den här kvällen visade det sig att jag bara fixade två. Vi körde första låten på det viset, sedan tvingade Morgan oss att byta tillbaka till våra ordinarie instrument. Som om det lät så mycket bättre.

Efteråt satt vi och flämtade i logen.

”Gör aldrig om det där” sa Morgan till oss.

Hela Loppen var fyllt till bristningsgränsen med köpenhamnare; Teddybears spelade sina trettiofem minuter och sedan var det dags för Fredrik och Jocke Åhlund att spela skivor. De turades om att spela varannan vinylplatta, arrangören stod i köket och stekte hamburgare till alla som ville ha, jag tog två i händerna och gick upp i båset där Fredrik och Jocke stod och gav dem varsin. Fredriks ansikte var fortfarande borta. Fredrik lade ner hamburgaren på skivspelaren och lät den åka karusell, runt runt runt runt. Jocke, Fredrik och jag blev stående blickstilla i flera minuter; vi kunde inte slita blickarna från hamburgaren, den trollband oss.

”Om jag någonsin får en son ska han heta Mandrax” sa Jocke efter ett tag.