tisdag 20 december 2011

den gåtfulla ensamheten och hur man lurar den

”Vi går väl någon annanstans än till Hannas?” sa jag till Jens vädjande.

”Varför då?”

”För att Charlotte kanske är där.”

”Men alla andra är ju där” svarade Jens och det hade han ju rätt i.

Jag kände mig illa till mods när vi kom in på Skånegatan och jag sneglade upp mot fönstret till lägenheten. Det lös i fönstret, hon var hemma. Det sög till i magen, av ånger, av längtan, av sorg och allt det där som en passion lämnar kvar efter sig när den går sin väg. Jag var fast besluten att driva henne ur min kropp, men jag visste inte riktigt hur. Vi kom ner i källaren. Morgan sken upp när han fick syn på oss, som ett husdjur som blir lyckligt när husse kommer hem, orden stockade sig i munnen, han hade skrivit nya låtar, han var på gång, han hade börjat flirta med nån tjej på tunnelbanan tidigare och de hade bytt nummer och sedan hade hon ringt honom och ikväll skulle hon komma till Hannas.

”Tjejer alltså, kan vi inte bara skita i dem?” sa jag och fick in gin & tonic.

”Bitter vid tjugofem. Det klär dig verkligen” sa Morgan.

Källaren fylldes på med det vanliga posset. Yvonne och Popsicle stod och glodde på varandra från varsitt hörn och aldrig skulle de mötas. Morgan, Jens och jag stod i baren. Jag surade. Letade efter en blick från någon, vem som helst, kände mig helt ointressant och bedrövlig, innesluten i en kokong just nu, dåliga tankar, jag var stel, otillgänglig och ful. Jag stod slött och lyssnade på deras samtal om en uteliggare som var fantastisk gitarrist och som Morgan tyckte vi skulle låta gästspela på nästa platta; en man med trasigt ansikte och inga tänder i munnen som jämt stod och spelade på Gullmarsplan när Morgan väntade på tåget.

”Kan du beställa åt mig? Det är så trångt i baren” sa någon bakom mig.

Jag vände mig om och stirrade in i en söt tjejs ögon och jag tänkte att henne vill jag prata lite mer med, inte slarva nu, var cool men hygglig din jävla mes, säg nåt lattjo.

”Om jag beställer några hot shots, dricker du dem med mig då?”

Hon nickade. Jag lämnade Morgan och Jens åt sitt musikprat. Beställde hot shots, bartendern skakade på huvudet, hatade mig, jag mopsade upp mig och gav dricks, sedan gav jag henne ett glas och tog ett själv och så tömde vi dem. Hon var ganska ny i Stockholm, hade hört att det var Hannas man skulle gå till, hon var där med några kompisar som satt vid ett bord längre bort, jag drog med mig killarna och vi trängde oss ner. Snart hade alla ett samtal som flög fram och tillbaka, fler folk anslöt, någon gick, en annan hämtade drinkar, jag hämtade ännu fler drinkar, Morgan glömde bort sin tjej han skulle träffa, nu hade han händerna under tröjan på nån annan i sällskapet, rummet snurrade, det var kaos, precis som det alltid borde vara.

Jag klarar det här. Jag behöver inte Charlotte, tänkte jag. Jag har gått vidare, jag är inte ledsen, det finns inget att vara ledsen för, det här är livet nu, hon kan dra åt helvete, jag vill ha efterfest, jag tänker inte ta något ansvar mer. Senare: två taxibilar fulla med slödder på väg till Jens och mitt ställe. Vi stannade till på en bensinmack och snodde sexpack med folköl. Tjejen som var ny i Stockholm hade fått lite för många hot shots och visade brösten för killen bakom kassan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar