fredag 29 juni 2012

Min första roman



I september kommer min berättelse. Den är skriven rätt ur hjärtat och som jag minns den.

Jag hoppas du vill läsa den. Läs mer om boken här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186859498


torsdag 28 juni 2012

Nebulosa, pt. 3

Nakari väntade på honom när han klev genom tullfiltret. De nickade mot varandra och hon vände på klacken innan han kunde ge henne några kindpussar (utan att snudda vid själva huden på riktigt, det var viktigt). Han följde efter hennes ryggtavla ut till den väntande bilen. Chauffören tog hans väska och stuvade in den i bagageluckan. Båda klev in i baksätet på varsin sida; sedan startade chauffören bilen och de gled iväg ut på den stora vägen som ledde in mot city. Det var märkligt med Japan. Det fanns ingen plats där staden övergick till landsbygd. Knappt i alla fall. Husen fanns överallt, blev till en platt lång sträcka av tegeltak som långsamt övergick i skyskrapor in mot stadskärnan.

”Resan gick bra” sa han för att säga någonting.

Hon ryckte på axlarna. Hon hade inte frågat honom om resan. Hon lät honom förstå det genom sin axelryckning; det bekom henne inte om han hade det bra eller inte. Deras relation var strikt affärsmässig, klinisk i all sin enkelhet och helt utan värme eller känslor. Det fanns ingenting att klaga på, det var uppgjort så från början; de var bara två brickor i ett större spel som någon annan än de själva kontrollerade.

Nakari hade en ansiktssiluett av granit. Stål. Järn. Hon blinkade nästan aldrig. Han hade aldrig sett henne blinka, inte vad han kunde minnas. Ändå hade han suttit precis just så här bredvid henne, i just detta baksäte på just denna bil, fler gånger än han kunde erinra sig. Hennes lilla adamsäpple rörde sig aldrig, kanske för att hon i princip aldrig sa något.

Men hon måste ju svälja. Andas.

Efter fyrtiofem minuters tystnad var de framme vid hotellet. Han hoppade ur. Tog sin väska. Gick in till receptionen.

”Mr. Lindström. There is a room booked for me.”

Han fick sin nyckel och en instruktion om att ta hissen trettiotvå våningar upp. Följde den ljuddämpande mattan genom korridoren och stod plötsligt framför dörren, satte in kortet i dörren och öppnade. Ännu en steril miljö. Den gick hjälpligt att göra till sin egen genom att låta kläder hänga framme, packa upp väskan, ställa fram saker och skapa oreda. Det här rummet skulle vara hans hem nu på obestämd framtid.

Han satte sig på sängen. Sparkade av sig skorna. Sträckte sig efter fjärrkontrollen och försökte sätta på teven. Istället gled gardinerna isär när han tryckte på en av knapparna. Staden blottade sig under honom. Nästa knapp fick igång teven. Han fick in en kanal med tecknad film på och lät den gå. Det spelade ingen roll. Nu handlade det bara om väntan. För säkerhets skull lyfte han på telefonluren vid sängen och kontrollerade att han fick ton i örat. Sedan öppnade han minibaren och hittade en påse med nötter och en flaska öl. Det fick duga.

onsdag 27 juni 2012

Läsare, här kommer en halvårsavstämning.

  1. Du är kvinna, för det mesta.
  2. Du är mellan 20-35 år, oftast.
  3. Du behöver en svartmäklare. 
  4. Du har läst http://stockholmunderytan.blogspot.se/2012/06/manskligheten-har-gatt-sin-vag-nu-ar.html , det är det populäraste inlägget senaste halvåret.
  5. Tätt följt av http://stockholmunderytan.blogspot.se/2012/03/van-fiende-partyproffs.html
  6. Du har väldigt ofta en egen blogg. Den är bra.

Nebulosa, pt. 2

Han flyger i främre delen av planet till Japan. Har gott om plats att sträcka ut benen. Knäpper med fingrarna och får champagne och snittar med gåslever som tilltugg. Tittar på molnen. Känner ingenting alls. Tänker på att pojkdrömmen var att få flyga över hela jordklotet, oklart varför, se städer och människor och byggnader som fanns i alla de där böckerna hans mor köpte åt honom, som berättade att det fanns andra världar utanför Stockholm. Han låg på mage på golvet och bläddrade i böckerna och visste att han ville dit. Nu ingenting. Nothing left to loose.

Det sitter en tjock affärsman några meter ifrån honom. Det är inte trångt, inte alls, men han känner svettlukten från affärsmannen som är flygrädd och full och vedervärdig i all sin litenhet. Hur i helvete kan storfinansen anställa sådana småkryp och göra dem till småpåvar över sina sterila kontor, låta dem hållas år efter år, jävlas med flygvärdinnorna på sina långresor, skrävla om sina poäng som de kan omsätta till lyxvaror en gång om året, eller visa sig storsinta och bjuda sina fruar på weekendresor i Italien eller kanske Provence? Det är livet och det är skit. Svettlukten i kabinen, personalen borde öppna dörren till flygplanet och slänga ut aset, låta kroppen singla genom luften tiotusen meter och sedan slå i havet och spricka upp så att inälvorna exploderar i ett fyrverkeri och sprids i havet och lockar till sig rovfiskar som snabbt städar undan och äter sig mätta; även om de troligen måste spotta ur sig affärsmannens tarmar eftersom all stelnad skit som sitter fast där är oätbar, till och med för en haj.

Ingenstans i världen får han vara ifred. Inte ens längst fram ombord på ett flygplan på väg till Osaka. Han vet att han behöver en private jet, tankad och klar, ständigt väntande på honom, beredd att ge sig av vilken tid som helst på dygnet, men han är inte där än, långt ifrån, troligen når han aldrig ens dit om det ska fortsätta i den här takten, han vet det, han erkänner det.

"Can i offer you something more?" undrar flygvärdinnan.

"I wish you could" svarar han, utan att skämta. "But sorry, no you can´t."

Flygplanet, projektilen, rör sig nästan ljudlöst genom molnen, ligger helt stilla i natten, ingen turbulens, ingenting där utanför det runda fönstret. Han kommer inte att sova på planet, inte titta på film, inte läsa något. Bara försätta sig själv i ett viloläge, knappt registrera omgivningen, bara svagt vara på sin vakt, trots att där inte finns något att frukta. Inte tänka på svettlukten. Inte tänka på svettlukten. Inte tänka på svettlukten.

tisdag 26 juni 2012

Nebulosa, pt. 1

Han har packat en väska och slutat raka sig. Flygbiljetten ligger i innerfickan på kavajen. Taxin är beställd. Han går runt och släcker lamporna i lägenheten, drar ut sladdar ur teven och Nespressobryggaren. Allt blir tyst. Saker slutar brumma. Han har en tyst sorg i hjärtat, en saknad av det som snart är borta, han vet att han inte kommer att vistas i dessa rum framöver, det kommer att dröja innan han får sätta nyckeln i låset till lägenheten igen. Det borde inte göra honom något, han har vetat det länge, haft tid att vänja sig långsamt. Men ändå.

Han tar ner sin YSLrock från galgen, hänger den över sina axlar, ställer ut väskan utanför dörren, snörar på sig sina skor, drar igen dörren och låser. Sedan går han ut till hissen och trycker på knappen och hör hur det börjar röra sig i hisstrumman. Strax kliver han in under det gula ljuset i hissen och glider ner fyra våningar till markplan. Han känner sig genomskinlig. Går ut på gatan. Folk som går förbi tar ingen notis om honom. Det är bra så, det gör inget. Innan han kliver in i baksätet på taxin, tittar han en sista gång upp mot sina fönster som ligger tomma och svarta mitt i fasaden, bland alla andra fönster. Där finns inte en rörelse bakom gardinerna, inte en vindpust.

”Är det en nöjesresa eller affärer?” frågar chauffören när de kommer ut på E4an mot Arlanda.

”Jag vet inte riktigt” svarar han och möter blicken i backspegeln. ”Jag har ett uppdrag, men jag ser det som ett nöje.”

Han ger ingen ytterligare förklaring till vad han just har sagt. Det får räcka. Chauffören frågar inte mer. De sitter tysta återstoden av vägen ut till flygplatsen.

måndag 25 juni 2012

Kärleken glömmer oss inte

Du hade ett ärr som gick från höft till höft över din mage och jag älskade när du lät mig få lägga kinden och örat och ansiktet mot din navel och lyssna på surret där innifrån, efter att vi hade älskat med varandra på sängen, ovanpå sängöverkastet som vi aldrig hann ta av innan vi behövde varandra, innan begäret tog över. En gång frågade jag dig om ärret, hur du hade fått det, samtidigt som jag följde det med pekfingret över din kropp. Men du ville inte svara, det var för personligt och tillhörde en annan tid, en tid innan jag fanns i ditt liv och du ville inte släppa in mig dit, du sa precis så, att du inte ville släppa in mig dit, det var fulare där och vi behövde inte det. Alla vill ha mer, sa du, alla strävar alltid vidare och vill ha mer, kärlek, pengar, makt, mat, sprit, ånger eller vad som helst, bara det är mer. Men jag, sa du, jag vill bara ha dig. Det räcker.

Jag visste att det aldrig skulle bli vi på slutet, det var omöjligt, allt vi gjorde var en allvarlig lek och strax skulle solen gå upp och kasta längre strålar över det där sängöverkastet och tvinga oss att stiga upp ur dvalan och ta på oss våra kläder. Inte bara just idag, utan för alltid. Jag låg och lyssnade på rörelserna från ditt inre och jag ville inte göra något annat men jag visste att det inte kunde fortsätta så länge till. Men jag höll det för mig själv ännu en tid.

Ditt rum var fyllt av böcker och du sa att du hade läst dem alla. Överallt låg dina kläder kastade, på stolar eller direkt på golvet, tröjor, kjolar, skor, allt i en röra men du hade ordning, det visste jag, du sa det själv, att det var ditt kaos men att det var ordnat. Ibland när du gick iväg till affären som du jobbade i, låg jag kvar i sängen och läste någon av alla dina romaner. Tog någon på måfå, ville förstå din värld och vad du tänkte på, vad som formade dig. Men böckerna följde inte en tydlig linje, det fanns ingen röd tråd att gå efter, inte som jag föreställde mig att andra läste; mer systematiskt, med ett tydligt mål, att närma sig sin sanning, att få den bekräftad. Du kändes vidöppen och kunde ofta prata om de mest skiljda ämnen, lära mig saker, försvinna ut i långa monologer om något som du precis hade läst och ville att jag skulle förstå. Det tyckte jag om dig för.

Jag önskar att du hade varit här idag. Att jag kunde få ge dig min egen bok, med mina egna ord mellan pärmarna. Du kanske bara skulle skratta åt den, vad vet jag. Läsa den hånfullt och slänga bort den. Eller hållt en föreläsning efter att du avslutat den och berättat vad jag kunde ha gjort bättre och mer direkt. Eller bara tagit den för vad den är. Och sedan ställt den bland dina andra böcker.



söndag 24 juni 2012

Valium i solskenet

Simon har tagit valium och vi sitter och flämtar i solskenet. Han säger att han inte vill leva längre, fast jag undrar om det är sant, för varje gång det kommer förbi en vacker flicka så tittar han längtansfullt efter henne och det tror jag inte att människor som vill dö gör. Bakom oss sitter det gitarrkillar på gräset och tävlar om att vara sämst, jag förstår det inte, vad vill alla dessa pojkar med sina gitarrer, hur står de ut med sig själva? Det finns inte ens några tjejer som sitter och lyssnar, de spelar ändå, som om musik faktiskt betydde något för dem, oavsett om de har en publik eller inte.

Det är söndag och Simon drar igång med sina kafékonspirationer som är en blandning av böcker han läst, skivor han hört, människor han mött kvällen innan, framgmentariska samtal, enstaka röster och ord, jag stänger mina öron, jag orkar inte, inte just idag. Men Simon har tagit valium och han märker inte mitt ointresse, han babblar på ändå, för honom spelar det ingen roll att ingen är mottagare av hans budskap.

Om tre timmar börjar jag mitt skift nere på Sturehof. Jag får säkert baren som vanligt och måste servera överklassalkoholister som kommer direkt från Teatergrillen. Tre drinkar på Teatergrillen, tre på Sturehof och sedan ytterligare tre där de blir insläppta, var som helst. Människor med söndersupna äktenskap och barn som har slutat prata med dem. Ibland är inte plånboken i kavajen, där de trodde den var, när det är dags att betala. Då har de glömt den på Teatergrillen eller så är det deras söner som har fiskat upp den ur fickan tidigare på dagen och tagit den med sig. Det är lugnt, brukar jag säga, jag vet ju att de kommer nästa kväll också. Vi får alltid betalt. Pengarna är inte något problem.

Restaurangchefen blev avsugen av Ulrika igår. Igen. Han blir det två gånger i veckan. Jag fattar inte vad hon får ut av det. De smiter ut i köket och tror att ingen märker det. Men vi vet det allihop. Jag funderar på att rigga en kamera med självutlösare och sedan göra mig en hacka på bilderna. Han har fru och flera barn och går runt och spelar viktig hela dagarna och pratar så fint om sin familj. Det kanske bor två personer i hans kropp, helt omedvetna om varandra. Det är kanske därför han kan hålla på som han gör, synbart utan någon ånger.

Simon vill äta glass. Så vi går bort till glasskiosken precis vid bron och han köper tre kulor med massor av chokladsås. Alla knarkare är likadana. De blir alltid sugna på sött efter ett tag. Simon knaprar mer valium när han är klar med sin glassbomb. Solskenet är rakbladsvasst. Ändå fryser jag. Simon undrar om jag kan lägga ett gott ord för honom på Sturehof, om det finns något jobb till honom, kanske bara i disken. Jag rycker på axlarna och säger att jag ska se vad jag kan göra. Tänker att Simon skulle passa in med oss andra, inga problem.

fredag 22 juni 2012

Checklista till dig min vän, när du nu står mitt i livet

Gå en kurs i franska.

Lär dig spela tennis.

Flytta till Nice.

Bada i Medelhavet.

Ät ostron.

Solsmörj dig.

Sök upp Per Hagman.

Passa dig för vinet, det är fettbildande.

Gift dig för kärlekens skull, om du kan.

torsdag 21 juni 2012

Klyschan håller.

Du satt på Riche och fick en saltad nota.
Du åkte med en Taxi Kurir och blev misshandlad.
Du köpte en flygbiljett och flygbolaget gick i konkurs.
Du gick på gym och bröt benet.
Du hånglade upp Tora och fick herpes.
Du köpte ett par svarta jeans och tvättade dem med dina vita kläder.
Du gick och såg Strokes som hade en dålig kväll.
Du hängde med en nymfoman hem men hade ingen lust.
Du sökte ett jobb du inte ville ha och fick det.
Du skrev en bok om din barndom som ingen ville läsa.
Du käkade plommon tills du sket på dig.
Du gifte dig eftersom hon sa ja.
Du hade alla dina pengar på ett konto som inte innefattades av insättningsgarantin.
Du köpte en bil som skar sig på uppfarten.
Du tände ett ljus på julafton och brände ner en gård.
Du köpte en lott men tappade den och högsta vinsten letar fortfarande efter sin vinnare.
Du fick ett stjärnfall i huvudet.

"Vad ångrar du mest?" frågade farfar.

"Det jag aldrig gjorde" svarade du.

onsdag 20 juni 2012

En fucked up barndom

Så jag gick ut och satte mig naken på en sten uppe i Norrland och lät myggen anfalla mig. Ville härda kroppen en gång för alla, få det överstökat, impregnera mig mot mygg. De fick äta sig mätta och när det hela var över så skulle de aldrig mer plåga mig; jag skulle inte känna av några bett efter den natten.

Det var tanken.

Behöver jag säga att det blev en stökig natt? Det var nära att jag inte klarade det. Jag såg inte huden på mina armar för alla mygg. Jag blev utslagen i en vecka efter det där. Kunde varken sitta eller ligga. Bara stå mitt i rummet och gråta. Men sedan var det gjort. Och när en mygga satte sig efter det och stack mig så bekom det mig inte.

”Det funkar alltså?” sa Amanda.

”Vet inte om jag kan rekommendera det.”

”Ska man göra likadant med ungarna? Ska man ställa ut ungarna på en sten i skogen, nakna ett par timmar också?”

”Tror inte det. Det låter fruktansvärt.”

”Man gör ju ungarna en tjänst.”

”Amanda, jag vet inte.”

Hon gjorde det inte. Däremot hotade hon dem med det hela tiden. Myggen kommer, myggen kommer viskade hon efter godnattsagan när hon släckte lampan och smög ut ur rummet. Barnen var vettskrämda för att mamma skulle ställa ut dem i skogen och låta myggen kalasa, när de hade varit olydiga.

”Du kommer att få ångra det” sa jag till henne. ”Du ger dem men för livet.”

”Det är myggor vi pratar om, inte spetälska.”

”Du är sadist.”

”Berätta om den gången när en fyrverkeripjäs flög in genom ditt vardagsrumsfönster och exploderade i ditt ansikte.”

”Det har jag berättat jättemånga gånger redan. Varför ska jag göra det igen?”

”Jag vill minnas varje detalj. Jag tänker börja berätta om det för ungarna och jag vill inte glömma något. Jag behöver något nytt att skrämma dem med snart.”

tisdag 19 juni 2012

Svin

"Om du måste välja mellan två svin, så välj då åtminstone det svin du inte tidigare har testat."

Så sa min mor.

Så varför går jag hem gång efter gång med dig?

Ditt svin.

Det finns andra svin jag kan gå hem med istället.

Jag säger bara en enda sak:

Jag ska skaffa mig ett nytt svin i mitt liv.

Bara så du vet.



måndag 18 juni 2012

When in Nice..

Den varma vinden från Nordafrika håller på att göra dig galen. Den håller dig vaken på nätterna, för du har inte haft råd att betala hela hyran till värden, så hon har stängt av din aircon. Du har släpat ut madrassen på altanen och försöker ligga där i stället. Men myggorna finns där, i hundratal.

Turisterna nere på esplanaden går fram och tillbaka och när de inte orkar mer så sjunker de ner på stolar och beställer kaffe och cola. En fiskmås hackar på en död duva på trottoaren. Den är blodig om näbben.

Du har fått ett jobb på lyxhotellet. Du sköter poolen och hämtar handdukar åt de franska turisterna. Kvinnorna med sina stora hattar tittar inte på dig när de pratar med dig. Ibland kommer en man med osannolik solbränna och hämtar upp någon kvinna, det här hans tjugo år yngre flickvän, kanske hans dotter men troligen inte. Flera gånger har du fått dricks från en sådan man utan att förstå varför. En dag vill du också bo på hotellet, som gäst. Det är inte troligt att det kommer att hända.

I rest my case, i watch my space, i´m on my face.

Dina vänner från Stockholm skriver att de vill komma ner och hälsa på dig men du avböjer. Motar bort dem. De kan inte få se dig så här. De kommer att förstå på en sekund att allt du har skrivit till dem bara var lögn. Du lever möjligen i en dröm, precis som du säger, men i så fall inte en trevlig dröm. Risken är stor att du inte orkar vara kvar om de kommer ner, du följer med dem tillbaka och ger upp.

Inte ännu. Inte ännu. Måste stå emot längtan efter kaviar ännu en tid.





söndag 17 juni 2012

Ormen

Erik gav mig en orm i en glasburk, när han kom hem från Egypten. Den låg i formalin och var stendöd. Sa han.

Jag ställde motvilligt upp den i bokhyllan och tänkte slänga hela burken så fort Erik hade gått. Men jag glömde bort det och det blev kväll och dags att gå och lägga sig. Jag tänkte att jag fick göra det nästa dag i stället.

Mitt i natten vaknade jag av att något slemmigt krälade över min mage. Jag rusade upp ur sängen och tände lampan och fäktade i luften och skrek av vansinne. Burken var tom. Ormen var inte där. Jag satt uppflugen på en stol ända in i gryningen och hyperventilerade. Såg inte till ormen, hörde den inte. När ljuset återvände över staden så vågade jag mig ner från stolen och tog på mig kläder och lämnade lägenheten. Jag gick hem till Erik.

”Ormen är lös” sa jag. ”Du måste gå hem till mig och leta rätt på den.”

”Ormen är död sedan tio år tillbaka.”

”Nej det är den inte. Den är levande sedan tio år tillbaka.”

Så Erik tog mig under armen och vi gick hem till mig. Han fick mina nycklar och gick upp i lägenheten. Jag väntade nere på gatan. Efter en kvart kom Erik ner.

”Du hade rätt. Det måste ha blivit något fel” sa han.

”Blivit något fel?”

”Ja jag trodde faktiskt att ormen var död men det var den inte.”

”Dödade du den?”

”Nej jag stoppade tillbaka den i burken.”

”Var är burken?”

”I din bokhylla.”

”Erik för helvete, jag dör. Snälla, du måste gå upp igen och ta med dig burken. Jag står inte ut.”

Så vi gick upp tillsammans och Erik gick in i lägenheten ännu en gång. Och han kom ut med burken och höll upp den framför mig.

”Kan du tänka dig. Ormen har rymt igen” sa han.

Nästa gång den syntes till var nere hos grannen på tvåan. Hon blev hämtad av ambulans. Erik och jag pratade aldrig mer om saken.

lördag 16 juni 2012

Gräset är ALLTID grönare på andra sidan

Så jag gör som jag blir tillsagd och sväljer det röda pillret. Flyger genom en telefonledning och ser världen som den egentligen är. Ser skådespelet som pågår på andra sidan, hur vi alla deltar osv. Vänder mig till ledaren.

"Men" säger jag, "det här har det ju redan gjorts en film på?"

"Vad menar du?'"

"The Matrix är ju redan gjord. Jag vet ju allt det här redan. Varför tvingar du mig att svälja ett piller för att se det jag redan vet?"

"Men jag vill ju befria dig. Du är inte fri."

"Lägg av. Jag har ett underbart kontorsjobb där jag får vända papper hela dagarna. På helgerna spelar jag basket med min son. Var sjätte lördag tar jag två öl med grabbarna."

"Det är ett spel, det är en fasad, det är..."

"Jag vet. Jag har sett filmen. Men vem fan bryr sig? Skicka tillbaka mig nu. Jag behöver en latte innan nästa möte."

"Du behöver en latte?"

"Med en extra espressoshot i, nu efter att ha behövt träffa dig."

"De blåa pillren är slut. Du måste stanna här."

"What the fuck!"

Genom "glasrutan" ser jag hur chefen gör närmanden på sekreteraren. Jag ser hur en gubbe runkar samtidigt som han sitter vid ett trafikljus i bilen och väntar på att det ska slå om till grönt. Jag ser hur solen egentligen har en canceragenda. Jag ser mina obetalda räkningar på hallmattan. Jag ser Bon Jovi i studion som spelar in en ny powerballad.

"Jaha" säger jag. "Vad ska vi hitta på nu då? Vad händer på den här sidan?"



fredag 15 juni 2012

Om du bara hade ringt lite tidigare

Sen är det ju det här med mobiltelefonerna. Jag har sju stycken och jag använder dem alla. Men tror du att det någon som ringer på dem? Tror du att det är någon som någonsin vill mig något?

Nixipixi.

Så jag kliver in i en affär som håller på med tvivelaktiga transaktioner och säger att jag vill sälja av dem.

Varför då undrar fanskapet.

För att ingen ringer på dom såklart.

Jag blir så trött.

Får sjuhundra spänn för allihop. Tackar och tar emot. I samma ögonblick som jag vänder ryggen till och ska gå därifrån så ringer det i en av telefonerna. Den mörkgröna.

Du sa ju att det aldrig ringde i telefonerna säger fanskapet.

Ge hit telefonen så får jag svara säger jag.

Nixipixi. Det är mina telefoner nu. Här är det jag som svarar.

Hur mycket ska du ha frågar jag.

Sjuhundra säger fanskapet.

Han får pengarna och jag svarar.

Det är bara en Stefan som har ringt fel.



torsdag 14 juni 2012

Nattens outfit

Åker för halva priset i bakluckan på taxin. Chauffören är juste på det sättet, det måste man säga. Fick vira in mig i två sopsäckar, annars var det lugnt.


Bortrest

Uppdaterar för tillfället här.

Dagens outfit

Träningsvärk
Skoskav
Kejsarens nya kläder

onsdag 13 juni 2012

Riktiga vänner håller koll på varandra

Placerar en liten gps-sändare i Eriks sko utan att han vet om det. Sitter hemma och följer honom på datorn. Han besöker konstiga adresser. Jag vill fråga honom om vilka han besöker på dessa gator, men det kan jag inte utan att avslöja mig.

En dag hittar jag en mikrofon inne i badrumsventilen när jag skall göra rent där. Någon har placerat den där och har troligen spelat in mina ljud från toaletten. Kanske släppt det på CD. Gjort grova pengar på mina onaniljud.

Brevbäraren beter sig underligt. För att inte tala om grannen. Eller han nere i tobaksaffären.

Erik försvinner från datorn. Det slutar blinka. Jag ringer honom.

"Hej" säger jag. "Var är du?"

"Vadå? Varför undrar du?"

"Inget särskilt. Vill bara veta."

"Jag har blivit elallergiker och det började sticka i hälen. Hela foten domnade."

"Jaha."

"Jag slängde mina skor i sjön och nu tänker jag flytta ut i en skog."

"På allvar?"

"Nej."

Erik vet. Jag vill konfrontera honom med mikrofonen jag hittade i badrummet men jag vågar inte. Istället tar jag bara loss den och spolar ner den på toaletten. Sedan gör jag rent hela lägenheten, kontrollerar allt: lampskärmar, teven, radion, brödrosten, sängen osv. Sammanlagt hittar jag 265 mikrofoner utspridda överallt och jag spolar ner dem alla.

Femton år senare säger Erik:

"Du missade ett par mikrofoner. De sitter fortfarande kvar. De fungerar."

"Är det vad du har sysslat med de senaste femton åren?" frågar jag.

"Ja."

Vi beställer in varsin bärs till. Erik undrar om jag har hört Niki & the Doves senaste.

tisdag 12 juni 2012

Råsundafettot

Mina närmaste vänner är Olof Mellberg, Sebastian Larsson och han den där Lustig. Behöver inga andra vänner. Alla andra snackar så mycket skit, stör mig, vill mig saker. Bättre med fotbollskillarna, vi förstår varandra till punkt och pricka.

Sen har jag fattat att vi gillar samma musik också. Lite Ledin, lite Winnerbäck. Djupa texter, fast inte för djupa. Jag menar, kombinera Ledins texter med några snygga djupledslöpningar så har du ju Källström i ett nötskal. Och har du Källström i ett nötskal så är hälften vunnet. Så tänker jag.

Igår gjorde jag 2000 armhävningar på mitt vardagsrumsgolv. Jag krossade ett glas mot parketten först, sopade ihop skärvorna till en hög, tog av mig på överkroppen och började köra mitt pass med glaskrosset direkt under hjärtat. När armarna domnade bort och jag skönk längre och längre ner mot golvet så skar glaset sönder mitt bröst. Det gav mig kraft att fortsätta med 500 till. Ja ni fattar, alla måste ha sina metoder liksom.

Jag körde "Sommaren är kort" på repeat och tänkte hela tiden på Elmander. Visste att han var med mig i den stunden när glasskärvorna gick in mellan revbenen. Vi ställer upp för varandra i sådana situationer, så är det bara. Sedan ringde jag faktiskt Ledin. Fick hans nummer senast jag var på Gröne Jägaren. Inte av Tomas då förstås, utan av en snubbe jag träffade i baren som sålde det till mig för 4000 kr. När jag hade betalat så skrev han ner det på en servett.

Det var ingen som svarade. Det gick igång en telefonsvarare och någon som hette Linda sa att jag kunde lämna ett meddelande.

"Ja hej det här är Stockholm Under Ytan" sa jag. "Jag söker Tomas. Tomas Ledin. Jag har köpt det här numret av en snubbe. Så ring tillbaka kompis, jag gillar dig. Och du Linda, du får gärna också ringa om du vill."

Sen la jag på. Och då kom jag på att jag hade glömt att lämna mitt nummer så då fick jag ringa upp en gång till och prata in det också.

Nu måste jag sluta. Kör 3000 triceps-övningar ikväll med ett brinnande stearinljus bakom nacken. Vi hörs.

måndag 11 juni 2012

söndag 10 juni 2012

Varje människa kostar något

Minns du när du träffade en amerikan på bussen ner mot Singapore? Ni hamnade bredvid varandra och satt och pratade hela resan. Det slutade med att ni checkade in på samma hostel och sedan hängde ni vid varandras sida i två veckor.

Det blir ju ofta så med en ryggsäck. Man träffar folk hela tiden och reser ihop ett tag. Han hette Brad och var tjänstledig advokat.

På Bali delade ni på en bungalow och blev kvar några dagar. Käkade middagar ihop, skrattade och surfade. Ni kunde prata om allt, det gick fort att bli tajta. Vänner.

Sedan tog du en dusch och Brad sträckte ut sig på sängen. När du var klar och kom ut i rummet igen var han inte där. Du tänkte inte mer på det, utan somnade en halvtimma. När du vaknade var han fortfarande borta. Då såg du att hans ryggsäck också var det.

Dessutom var din plånbok och ditt pass borta.

Han hade väntat på rätt tillfälle. Väntat ut dig. Du fick till sist tag i ett tillfälligt nytt pass och dina föräldrar fick skicka pengar. Allt ordnade sig till slut. Men Brad förstörde något i dig, så var det.

lördag 9 juni 2012

Det lilla svinet aspirerade på att bli det stora svinet.

Du tappade en stekpanna på foten och fick operera. Du var borta från fotbollen i flera månader. Korpfotboll - that is- men ändå.

Sen hade du och frugan parmiddag med det nya paret som köpt villan bredvid er och då visade det sig att hon var alkoholforskare. Hon ville inte vara för privat med dig, men hon tyckte absolut att det var ett problem att du hade tappat en stekpanna på foten. Det - i kombination med att du ville öppna en sjunde vinare.

Jag har hållt på så här sen jag var sexton, sa du. Det var din förklaring.

Ja jag förstår det, sa alkoholforskaren. Man är inte odödlig när man är sexton och allt man gör lagras i kroppen. Det kallas för kroppsminnen.

Det är det jag har efter min förra kille, sa din fru.

Då blev det jättekonstig stämning runt bordet. Men sen tog ni upp spåret med stekpannan igen, samtidigt som ni smaskade på en gino.

Så vad ska jag göra? frågade du och menade det.

Svaret är mycket enkelt, sa alkoholforskaren. Sluta släpp stekpannor på din fot. Det är mitt tips.

fredag 8 juni 2012

jajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajajaja

Det går ju att få fatt på folk även om de befinner sig på en kamelrygg långt ute i öknen nu för tiden. Folk svarar ju när man ringer. De kan vara mitt inne i en spektakulär solnedgång bland sanddynerna men nog svarar de alltid. Det kan vara något viktigt.

Värst var nog den tyska miljardären som svarade i sin vattentäta telefon när han dök på sextio meters djup i Andamansjön. Varför gjorde han det? Vad var det som inte kunde vänta?

I ölreklamen sitter de på månen och dricker bärs och tittar på jorden. Jag pillar mig i naveln. Zappar. Har en rastlöshet som inte tänker ge med sig. Tror inte att något fotbolls-em kommer att ändra på den saken. Jag kanske upprörs över nån frispark. Om jag har tur. Fast jag vet inte.

Känner en flicka som inte kan tryckutjämna. Hon kan inte dyka fast hon skulle vilja. Det är en sorg kanske. Men vi är många som upplever exakt samma sak ovan ytan; att det är omöjligt att tryckutjämna, det är förfärligt, huvudet värker, hjärtat värker, människor pratar om så mycket som jag måste stoppa in någonstans i hjärnan och bearbeta. Det är inte mänskligt.

Vad är det med spärrvakten på Odenplan? Varför är han så solbränd redan i slutet på maj? Har du varit utomlands? frågar jag. Han svarar inte. Ser att han skäms, för han vet att jag vet att han inte har varit utomlands, för jag ser honom varje morgon i spärren. Men han blir rödare och rödare i hyn; ligger under konstgjord sol och steker sig för att vara redo för Smedsuddsbadet när semestern kommer. Han skulle garanterat svara i telefon även om han befann sig på tangokurs någonstans i Argentina med en vacker kvinna i sin famn.

Stöter på en bekant i vimlet utanför systemet. Vi ses på Grönan när Stooges spelar, säger han. Jasså gör vi det. Hur kan du veta att jag ska dit? Ähh vadå, säger han, du är så förutsägbar, klart du gillar Stooges som alla andra gamla löjliga hipsters.

Jag tänker fan stänga av telefonen under konserten i alla fall.

torsdag 7 juni 2012

Lars Winnerbäck, Håkan Hellström & jag.

Jag var tvungen att sluta umgås med Winnerbäck och Håkan efter att vi hade lekt "så mycket bättre" ute i en sommarstuga på Tjörn. Det blev helt uppenbart, alltsammans. Det var min tur att gå upp och spela en bra låt - i mitt tycke - med Winnerbäck. Jag stod framför mikrofonen. Andades. Tänkte. Fick inte fram en ton på gitarren.

"Jag kan inte."

"Vadå?" sa Håkan. "Vad kan du inte?"

"Det finns inte en enda låt som jag kan spela med gott samvete. Jag är lessen Lasse, men allt du har gjort är skit."

Det blev såklart jättedålig stämning när jag gick och satte mig igen men den lyckades vi rädda med två flaskor whisky och prat om barndom och tjejer och sånt där skit. Så allt var glömt och sen var det dags för Håkan att gå upp och göra en låt av Winnerbäck. Helt tyst vid micken. Igen.

"Jag kan inte."

"Vadå?" sa jag. "Vad kan du inte?"

"Det finns inte en enda låt som jag kan spela med gott samvete. Jag är lessen Lasse, men allt du har gjort är skit."

Det blev om möjligt ännu sämre stämning och Lasse blev ju väldigt sorgsen. Sen gick Lasse upp och gjorde "nu kan du få mig så lätt" på sin gitarr.

"Vad tyckte ni?" frågade han efteråt.

"Det är ju en bra låt, även om du gjorde vad du kunde för att förstöra den" sa jag.

Håkan höll med. Sen gick jag upp och gjorde "det dom aldrig nämner" på min gitarr.

"Vad tyckte ni?" frågade jag efteråt.

"Helvete vad bra du gjorde den" sa både Håkan och Winnerbäck i kör.

Sen gick Håkan upp och så gjorde han Black 5 på sin gitarr.

"Vad tyckte ni?" frågade han efteråt.

"Du borde köra mer boogie" sa Winnerbäck och jag.

Sen gick Winnerbäck upp och gjorde The Bullet på sin gitarr.

"Vad tyckte ni?" frågade han efteråt.

"Du måste verkligen sluta upp med de här dumheterna" sa Håkan och jag i kör. "Det går inte, du är för jävla dålig."

Lasse blev såklart jättejättelessen. Men sanningen måste ju fram.

Sen var "Så mycket bättre" slut för den kvällen på Tjörn. Alla hade tolkat alla. Eller, Håkan och jag hade inte tolkat Winnerbäck för det gick ju inte, men vafan, alla var ju kompisar i alla fall. I gryningen, när Winnerbäck hade däckat inne i bastun, söndergråten och söndersupen, satt Håkan och jag på en sten vid vattnet och tittade på solen som gick upp.

"Undrar om Winnerbäck fattade vinken" sa jag.

"Du menar att hans musik är skit?"

"Ja."

"Ja det tror jag faktiskt. Det är inte mycket som rör sig i skallen på honom, men jag tror att budskapet gick fram."

"Håkan, jag vill inte träffa dig mer heller" sa jag.

"Varför inte?"

"Det känns inte rätt. Det är vi tre som har haft det här ihop. Även om Winnerbäck är en sopa och du är ett geni så är det inte rätt. Vi bryter nu."

"Du har rätt" sa Håkan.

"Ska vi bära in Lasse till sängen?" sa jag.

"Nej skit i honom" sa Håkan. "Han behöver få svettas ur sig alla sina dåliga låtar."

onsdag 6 juni 2012

After he took from you, everything he could steal.

"Så som du definierar världen, så finns det inte en enda lycklig människa på den här planeten" säger Petra.

"Det är inte sant."

"Jo det är det visst. Jag läser bara om en massa trashankar som har vidriga liv och om de någon gång hittar kärleken så har den herpes."

"Ja men vafan, herpes är väl okej. Du skulle varit med när..."

"Lägg av."

"Men du behöver ju inte läsa."

"Jag ska starta en blogg. Den ska vara anonym och den ska inte handla om skitig sex."

"Nu är du orättvis."

"Men jag bjuder i alla fall dig på en fika."

"Det förstås."

"Jag har faktiskt riktiga kärleksproblem som jag vill prata med dig om."

"Gör det inte."

"Va?"

"Jag kommer inte att kunna låta bli att använda det."

"På Stockholm Under Ytan?"

"Yes."

"Är det så här du behandlar folk som bjuder dig på fika?"

"Yes."

"Men du berättar väl inte att jag heter Petra? Du ändrar väl namnen?"

"Nope."

Petra reser sig upp och markerar att vårt samtal är över.

"Är det okej om jag äter upp din morotskaka?" frågar jag.

tisdag 5 juni 2012

En etta på Rådmansgatan i andra hand.

Jag bodde svart i en liten etta på Rådmansgatan och vintern var den kallaste på evigheter. En pojke strax under tonåren hade fått en istapp i huvudet och avlidit. Stockholms kinakvarter låg döda och nedfrusna och jag hade alla kläder på mig inomhus för två av totalt tre element i lägenheten fungerade inte. Enda stället som det gick att vara på var i köket, för där kunde jag sätta på gasspisen och öppna ugnsluckan och sitta framför på en stol och värma mig.

Vet att jag lyssnade mycket på Olle Ljungström och fortfarande spelade i band. Melker kom över med sitt Salice Salentino och satt kvar till sent. Han hade fått bekymmersrynkor. Han bodde i ett cykelförråd på S:t Eriksplan utan fönster och skrev på en roman. Jag avundades honom inte; varken källaren eller romanen kändes speciellt angelägen.

Att be hyresvärden rätta till problemen med elementen var inte att tänka på; jag bodde på nåder om ens det, jag ville inte göra något väsen av mig och kanske tvingas flytta om jag blev upptäckt. Så jag satt kvar framför ugnen och kände mig eländig.

"Det kunde varit värre" sa Melker. "Du kunde bott i en källare utan fönster."

"Och skrivit på en ångestroman utan hopp" fyllde jag i.

Vår vänskap tålde min kommentar, men någonstans där gick gränsen, så mycket förstod jag när jag tittade in i Melkers immiga ögon.

"Vi måste byta vin" sa han. "Det här rödtjutet äter upp inälvorna."

Jag hade en dunk hembränt uppe i ett skåp men jag avstyrde alltid alla planer på att plocka fram den, när frågan kom. För det gjorde den titt som tätt när Salice Salentinon var slut.

"Man tvättar rent bensinstationer med sånt där skit" sa jag. "Man rengör Eiffeltornet med hembränt."

"Är det sant?" frågade Melker.

"Helt sant" sa jag. "Du blir 100 % ren på bakterier i dina tarmar, men själen flyr den också. Den kan inte leva i en så utbombad kropp som du skulle få av innehållet i den där dunken."

"Men varför har du sånt hemma? Vad gör du med det?"

"Har jag inte berättat det? Det är min första-hjälpen-dunk. Den dagen det tredje elementet lägger av så kan jag ändå hålla värmen."

Melker nickade eftertänksamt. Lutade sig närmare ugnen.

"Men, vart tar själen vägen då? Om man dricker det där och själen flyr som du sa; vart tar den vägen då?"

"Den irrar runt tills någon fångar in den. Det finns dom som har hundratals själar hemma i bokhyllan. Samlare."

"Åh herregud."

"Precis. Ge fan i dunken, Melker. Ge fan i den."





måndag 4 juni 2012

Cementen stelnade aldrig. Det såg bara så ut.

Du var femtio år gammal när du för första gången kom in i bokslukaråldern. Möjligen hade du älskat Bamse när du var barn, men det var också allt. Så det var en smula underligt, men vad skulle din fru göra; slita böckerna ur näven på dig och säga åt dig att gå ut i solskenet?

"Gamla människa. Sitta och läsa mitt på blanka förmiddagen."

Småsintheten som kryper sig på med åren. Den man älskar förmanar man. Det går inte att rubba mönster när för många år har gått. Om det sker, måste saker gå sönder. Inte saker som i materiella ting, utan sådant som sitter inuti; kittet i ett äktenskap.

Så passa dig jävligt noga innan du läser vidare. Sa hon verkligen så? Det kan hon väl ändå inte ha gjort? Du måste ha sjunkit för djupt ner i din bok och hört något som inte fanns. Människan är ond och rutten och släpper inte en jävel över bron, det är sant, men bara maten står på bordet och det finns värme i elementen så brukar det mesta kunna lösa sig.

Selma Lagerlöf. VS Naipaul. Vargas Llosa. Göran Tunström. Martina Lowden.

När man väl kommer in i bokslukaråldern kan det ta år att ta sig ur den, om det någonsin går. Se bara på bokbloggarna där ute: Tröttkörda småbarnsmorsor som torkar bajs och nattvakar och hinner med ett par kapitel här och där i alla fall och sedan skriver om det, betygsätter vad de just läst.

Samma gift i blodet, det har ni.

Du önskar dig ett mindre konstruerat liv. Allt finns ju där, sida upp och sida ner. Ta in det bara, forma din egen värld, bestäm för dig själv vad du behöver. Låt trädgården svämma över av ogräs om den vill det.

"Jag tänker inte rensa bort det i alla fall" sa du.

Och då packade analfabeten inom dig sin väska och klev ut genom huvudet. Sedan dess har du aldrig sett till honom igen.



söndag 3 juni 2012

FAQ

Tack för mejl och frågor. Här kommer några korta.

Vad är Stockholm Under Ytan och vem är du?

Min identitet är ingen hemlighet längre, den röjdes i samband med novellerna som släpptes tidigare i våras. Stockholm Under Ytan är vad det är; en text om dagen om precis vad som helst.

Har allt hänt som du skriver om?

Nej. Men mer än jag egentligen vill erkänna.

Kommer du att ge ut någon bok snart?

Det kommer en roman i höst, som lanseras i samband med bokmässan, om jag har förstått bokförlaget rätt.

Jag hatar det du skriver. Vad är ditt råd till mig?

Fortsätt läsa. Fobier botas bäst genom exponering.

Min fru har lämnat mig för en annan.

Be henne checka in på Stockholm Under Ytan. Får jag be dig fortsätta göra samma sak också? Alla svaren på era problem finns här.

Jag uppfattar dig som drogromantiker. Kommentar?

Tycker det känns roligt att du lägger märke till mig. Folk i allmänhet gör sällan det.

Skriv mer allvar! Mer kärlek! Mer nonsens! Du är som bäst när du menar vad du skriver! Du är som sämst när du....osv osv.

Dagens outfit

Det finns inga lyckliga slut på en dålig början 

Saxar in av varje. Vet inte annars vad jag ska göra.












lördag 2 juni 2012

Ännu en man och kvinna som inte kunde hantera det.

Det är sorgligt att behöva konstatera det. Vi sitter tysta i bilen och kör genom landskapet. Som i låten vi båda två tyckte om. Vi är inte i den sången längre.

Du skruvade upp bilstereon hela den sommaren och jag skruvade ner rutorna och sen satte du foten på gaspedalen och flugorna mosades mot vindrutan när du tog upp bilen i hundrafemtio och stadssiluetten försvann bakom oss och jag kunde knappt tro på lyckan, att det var du som satt bredvid mig, att det var du som hade föreslagit att vi skulle dela på sommaren.

Båda två skrek stopp stopp när vi fick syn på det lilla hotellet vid Gardasjön. Det var perfekt och vi fick ett litet rum med fönster mot vattnet. Vi blev lämnade i fred och jag gjorde vad jag kunde för att göra dig med barn.

Husmor som läxade upp oss varje kväll, på restaurangen som snabbt blev vårt tillhåll. Hon lärde oss hur en vongole ska smaka. Jag har kvar dofterna djupt inom mig. Såg vi någonsin klart en fotbollsmatch på den lilla flimriga tv:n eller gick vi alltid i halvlek? Jag minns inte. Men jag minns din klänning.

Det är samma bil idag, fast allt är annorlunda. Bilen gör knappt åttio. Varken du eller den vill mer. Jag kryper ihop i passagerarsätet, känner mig tillknycklad av alla konstiga känslor som far runt inuti mig. Du kör in på macken, tankar. Köper kaffe och bananer. Sista timman in mot Stockholm sitter vi helt tysta, bortsett från när du svär åt någon medtrafikant. Du släpper av mig i hörnet Sveavägen Odengatan. Väntar inte på mitt hejdå. Jag tror inte du tittar efter mig i backspegeln. Jag står där, ser bilen uppslukas av trafiken.

Inne på Handelsbanken är det kö. Jag tar ett nummer och väntar. Kommer fram till kassan. Slipsgossen som inte kan vara en dag över tjugoett ser mig i alla fall i ögonen när jag tar ut mina sista pengar.

fredag 1 juni 2012

Mänskligheten har gått sin väg. Nu är det bara det andra kvar.

Sonja försvann när hon var tio år gammal. Hela bygden letade efter henne i dagar, veckor. Löpsedlar och sorg. Familjen fullständigt uppriven. Mamman, Birgitta, skrev ett öppet brev till någon, till något. Aftonbladet publicerade hennes brev. Snälla, ge dig till känna, ge oss ett livstecken. Men Sonja var försvunnen. Efter ett tag var de ju tvingade att sluta leta. Det fanns inga spår. Ingenting.

Föräldrarna fortsatte tillsammans, trots att det var svårt.Teg sig genom middagarna, försökte kämpa vidare och aktade sig för att låta besticken röra vid porslinet. Det var så tyst i det där köket. Jag slutade besöka dem eftersom det gjorde så ont i mig. Jag vet att det var helt fel metod men de kunde inte släppa in mig, det fanns inga krafter till det.

Vaknar upp med ett ryck. Sorgen som väller över mig, förföljer mig från drömmen, fortsätter att vara mitt sällskap vid frukosten. Sömnskräp i ögonvrårna. Kaffet smakar illa men jag dricker det ändå. Någonting måste jag ju göra. Det smäller till i brevlådan. Tydligen gick jag upp tidigare än tidningsbudet. Jag tänker på den familjen idag. För första gången på många år stötte jag ihop med pappan igår. Vi visste inte om vi skulle stanna och prata med varandra. Men sedan gjorde vi det i alla fall.

"Vi är nyss hemkomna från Tunisien" berättade han.

"Hur är det med allt?"

Hans ansikte sprack. Gick sönder.

"Birgitta säger att hon såg Sonja på en marknad när vi var där."

"Men det är ju omöjligt" sa jag.

"Birgitta är säker. Hon är fullständigt uppriven. Det har gått nästan tjugo år och vi får ingen ro fortfarande."

"Jag är så ledsen för er skull."

"Birgitta sprang efter människan som hon säger var Sonja. Hon stångade sig fram mellan stånden och tryckte undan människor. Till sist fick jag stopp på henne. Fruktansvärt."

"Du har klösmärken i ansiktet."

"Vår flicka" sa han nästan ohörbart. "Jag är död inombords."

Vad svarar man på det? Hur skiljs man åt på ett naturligt sätt? Det lönnfeta nyhetsankaret på CNN ger ingen vägledning. Jag tittar på tv utan något ljud. Fläskiga amerikanska läppar som rör sig på tvrutan. Helt maktlös i soffan. Upptäcker att jag inte har krafter att resa mig. Blir sittande framför tvflimret och ser hur bomberna faller någonstans på jorden.