Ormen

Erik gav mig en orm i en glasburk, när han kom hem från Egypten. Den låg i formalin och var stendöd. Sa han.

Jag ställde motvilligt upp den i bokhyllan och tänkte slänga hela burken så fort Erik hade gått. Men jag glömde bort det och det blev kväll och dags att gå och lägga sig. Jag tänkte att jag fick göra det nästa dag i stället.

Mitt i natten vaknade jag av att något slemmigt krälade över min mage. Jag rusade upp ur sängen och tände lampan och fäktade i luften och skrek av vansinne. Burken var tom. Ormen var inte där. Jag satt uppflugen på en stol ända in i gryningen och hyperventilerade. Såg inte till ormen, hörde den inte. När ljuset återvände över staden så vågade jag mig ner från stolen och tog på mig kläder och lämnade lägenheten. Jag gick hem till Erik.

”Ormen är lös” sa jag. ”Du måste gå hem till mig och leta rätt på den.”

”Ormen är död sedan tio år tillbaka.”

”Nej det är den inte. Den är levande sedan tio år tillbaka.”

Så Erik tog mig under armen och vi gick hem till mig. Han fick mina nycklar och gick upp i lägenheten. Jag väntade nere på gatan. Efter en kvart kom Erik ner.

”Du hade rätt. Det måste ha blivit något fel” sa han.

”Blivit något fel?”

”Ja jag trodde faktiskt att ormen var död men det var den inte.”

”Dödade du den?”

”Nej jag stoppade tillbaka den i burken.”

”Var är burken?”

”I din bokhylla.”

”Erik för helvete, jag dör. Snälla, du måste gå upp igen och ta med dig burken. Jag står inte ut.”

Så vi gick upp tillsammans och Erik gick in i lägenheten ännu en gång. Och han kom ut med burken och höll upp den framför mig.

”Kan du tänka dig. Ormen har rymt igen” sa han.

Nästa gång den syntes till var nere hos grannen på tvåan. Hon blev hämtad av ambulans. Erik och jag pratade aldrig mer om saken.