Det är sorgligt att behöva konstatera det. Vi sitter tysta i bilen och kör genom landskapet. Som i låten vi båda två tyckte om. Vi är inte i den sången längre.
Du skruvade upp bilstereon hela den sommaren och jag skruvade ner rutorna och sen satte du foten på gaspedalen och flugorna mosades mot vindrutan när du tog upp bilen i hundrafemtio och stadssiluetten försvann bakom oss och jag kunde knappt tro på lyckan, att det var du som satt bredvid mig, att det var du som hade föreslagit att vi skulle dela på sommaren.
Båda två skrek stopp stopp när vi fick syn på det lilla hotellet vid Gardasjön. Det var perfekt och vi fick ett litet rum med fönster mot vattnet. Vi blev lämnade i fred och jag gjorde vad jag kunde för att göra dig med barn.
Husmor som läxade upp oss varje kväll, på restaurangen som snabbt blev vårt tillhåll. Hon lärde oss hur en vongole ska smaka. Jag har kvar dofterna djupt inom mig. Såg vi någonsin klart en fotbollsmatch på den lilla flimriga tv:n eller gick vi alltid i halvlek? Jag minns inte. Men jag minns din klänning.
Det är samma bil idag, fast allt är annorlunda. Bilen gör knappt åttio. Varken du eller den vill mer. Jag kryper ihop i passagerarsätet, känner mig tillknycklad av alla konstiga känslor som far runt inuti mig. Du kör in på macken, tankar. Köper kaffe och bananer. Sista timman in mot Stockholm sitter vi helt tysta, bortsett från när du svär åt någon medtrafikant. Du släpper av mig i hörnet Sveavägen Odengatan. Väntar inte på mitt hejdå. Jag tror inte du tittar efter mig i backspegeln. Jag står där, ser bilen uppslukas av trafiken.
Inne på Handelsbanken är det kö. Jag tar ett nummer och väntar. Kommer fram till kassan. Slipsgossen som inte kan vara en dag över tjugoett ser mig i alla fall i ögonen när jag tar ut mina sista pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar