Kärleken glömmer oss inte

Du hade ett ärr som gick från höft till höft över din mage och jag älskade när du lät mig få lägga kinden och örat och ansiktet mot din navel och lyssna på surret där innifrån, efter att vi hade älskat med varandra på sängen, ovanpå sängöverkastet som vi aldrig hann ta av innan vi behövde varandra, innan begäret tog över. En gång frågade jag dig om ärret, hur du hade fått det, samtidigt som jag följde det med pekfingret över din kropp. Men du ville inte svara, det var för personligt och tillhörde en annan tid, en tid innan jag fanns i ditt liv och du ville inte släppa in mig dit, du sa precis så, att du inte ville släppa in mig dit, det var fulare där och vi behövde inte det. Alla vill ha mer, sa du, alla strävar alltid vidare och vill ha mer, kärlek, pengar, makt, mat, sprit, ånger eller vad som helst, bara det är mer. Men jag, sa du, jag vill bara ha dig. Det räcker.

Jag visste att det aldrig skulle bli vi på slutet, det var omöjligt, allt vi gjorde var en allvarlig lek och strax skulle solen gå upp och kasta längre strålar över det där sängöverkastet och tvinga oss att stiga upp ur dvalan och ta på oss våra kläder. Inte bara just idag, utan för alltid. Jag låg och lyssnade på rörelserna från ditt inre och jag ville inte göra något annat men jag visste att det inte kunde fortsätta så länge till. Men jag höll det för mig själv ännu en tid.

Ditt rum var fyllt av böcker och du sa att du hade läst dem alla. Överallt låg dina kläder kastade, på stolar eller direkt på golvet, tröjor, kjolar, skor, allt i en röra men du hade ordning, det visste jag, du sa det själv, att det var ditt kaos men att det var ordnat. Ibland när du gick iväg till affären som du jobbade i, låg jag kvar i sängen och läste någon av alla dina romaner. Tog någon på måfå, ville förstå din värld och vad du tänkte på, vad som formade dig. Men böckerna följde inte en tydlig linje, det fanns ingen röd tråd att gå efter, inte som jag föreställde mig att andra läste; mer systematiskt, med ett tydligt mål, att närma sig sin sanning, att få den bekräftad. Du kändes vidöppen och kunde ofta prata om de mest skiljda ämnen, lära mig saker, försvinna ut i långa monologer om något som du precis hade läst och ville att jag skulle förstå. Det tyckte jag om dig för.

Jag önskar att du hade varit här idag. Att jag kunde få ge dig min egen bok, med mina egna ord mellan pärmarna. Du kanske bara skulle skratta åt den, vad vet jag. Läsa den hånfullt och slänga bort den. Eller hållt en föreläsning efter att du avslutat den och berättat vad jag kunde ha gjort bättre och mer direkt. Eller bara tagit den för vad den är. Och sedan ställt den bland dina andra böcker.