Han har packat en väska och slutat raka sig. Flygbiljetten ligger i innerfickan på kavajen. Taxin är beställd. Han går runt och släcker lamporna i lägenheten, drar ut sladdar ur teven och Nespressobryggaren. Allt blir tyst. Saker slutar brumma. Han har en tyst sorg i hjärtat, en saknad av det som snart är borta, han vet att han inte kommer att vistas i dessa rum framöver, det kommer att dröja innan han får sätta nyckeln i låset till lägenheten igen. Det borde inte göra honom något, han har vetat det länge, haft tid att vänja sig långsamt. Men ändå.
Han tar ner sin YSLrock från galgen, hänger den över sina axlar, ställer ut väskan utanför dörren, snörar på sig sina skor, drar igen dörren och låser. Sedan går han ut till hissen och trycker på knappen och hör hur det börjar röra sig i hisstrumman. Strax kliver han in under det gula ljuset i hissen och glider ner fyra våningar till markplan. Han känner sig genomskinlig. Går ut på gatan. Folk som går förbi tar ingen notis om honom. Det är bra så, det gör inget. Innan han kliver in i baksätet på taxin, tittar han en sista gång upp mot sina fönster som ligger tomma och svarta mitt i fasaden, bland alla andra fönster. Där finns inte en rörelse bakom gardinerna, inte en vindpust.
”Är det en nöjesresa eller affärer?” frågar chauffören när de kommer ut på E4an mot Arlanda.
”Jag vet inte riktigt” svarar han och möter blicken i backspegeln. ”Jag har ett uppdrag, men jag ser det som ett nöje.”
Han ger ingen ytterligare förklaring till vad han just har sagt. Det får räcka. Chauffören frågar inte mer. De sitter tysta återstoden av vägen ut till flygplatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar