söndag 31 augusti 2014

fredag 29 augusti 2014

Hemlös som hemlös

Erik rusade nerför Sveavägen. Dagen hade inte varit nådig mot honom och han var redan försenad till sitt eftermiddagsmöte med en stor kund (med ett fett konto) på kontoret. Ändå gick det inte att låta bli att stanna utanför tunnelbaneuppgången där damen som sålde Situation Stockholm som vanligt stod och krängde sina tidningar.

"Hej", sa han. "Ge mig en tidning är du snäll."

Erik köpte alltid ett nummer av henne. Han brukade ge damen en hundralapp och säga att det var jämt. Det var hans sätt att bidra.

"Hur är det?" frågade han, fastän tiden var så knapp.

"Det är inte så bra", svarade hon. "Jag har sovit utomhus flera nätter på raken nu och det värker i lederna."

"Jag förstår precis", svarade Erik. "Jag har sålt min lägenhet idag. Jag kommer precis från mäklaren nu, faktiskt. Acceptpris var tre miljoner, den gick för nästan fyra. Jag borde väl vara nöjd, men jag hade hoppats på lite till."

"Jaha", sa damen med tidningarna.

"Lägenhetspriserna är ju helt sjuka, det håller jag med dig om", sa Erik.

"Fast jag har inte sagt något om lägenhetspriserna", svarade damen.

"Nej, men du fattar. Dom ÄR ju helt sjuka. Och blir det ju så att fastän jag nästan gjorde en mille mer i vinst än vad jag hade som acceptpris, så känner jag mig ändå inte nöjd. Och ovanpå det så är jag ju hemlös nu."

"Jaha", sa damen igen.

"Ska man skratta eller gråta?" frågade Erik retoriskt.

"Vad sägs om att du skrattar och jag gråter?" sa damen med tidningarna. 

torsdag 21 augusti 2014

Gubbar på festival

Erik och jag har inte setts på flera år, men nu är det dags.
”Barnen är lite större, nu finns det tid igen”, säger Erik när han ringer och berättar att vi ska på Way out West och hänga med ungdomarna.
”Men du”, försöker jag. ”Kan vi inte bara boka en restaurang istället? Vi går och käkar och samlar ihop oss. Jag får höra hur du har haft det och så tar vi det därifrån. Måste vi verkligen åka på festival?”
”Men jag har ju redan köpt biljetterna och bokat hotell? Kom igen nu”, säger Erik.
Allt är som vanligt alltså. Erik ger mig inte en chans. Jag har inte ens stämt av det hemma, men när jag tar upp det efter fredagsvinaren med min fru så säger hon stoiskt: Klart du ska åka, det var så länge sedan ni sågs. Det blir nog roligt.
Det första giget vi går på är Motörhead.
”Egentligen är det bara dom jag vill se”, säger Erik. ”Resten är mesigt och förutsägbart.”
”Motörhead känns rätt förutsägbara dom också”, svarar jag. ”Fast i deras fall är det själva styrkan med bandet.”
Erik headbangar så hårt framme vid stängslet så att jag inte kan stå i närheten av honom. Vakterna ser oroliga ut och mycket riktigt: Efter tre låtar så rasar han ihop på marken och blir liggande. Erik blir utburen på bår och körd i ambulans till sjukhuset. Det är jag som får prata med läkaren:
”Din kompis har headbangat så hårt så att han har fått hjärnblödning.”
”Oj, det låter allvarligt.”
”Om jag säger så här: Det blir inga fler rockkonserter för den mannen.”
”Kan han bli liggande länge?” undrar jag.
”Ja, vi pratar månader – kanske år”, svarar läkaren bekymrat.
Jag åker tillbaka till festivalen och ser några band till. Men det är inte samma sak utan Erik. Så jag reser hem.
”Hur var festivalen?” frågar Sara när jag träffar henne nere på gatan veckan efteråt.
”Jo tack”, svarar jag. ”Motörhead var bra. Det tyckte Erik också.”
”Erik? Har ni börjat umgås efter så lång tid?”
”Jag tror det var en engångsgrej. Det kan nog dröja några år tills vi ses igen”, säger jag. 

tisdag 19 augusti 2014

Bukfylla.

När Erik och jag sitter på Chez Betty på Roslagsgatan i Stockholm och äter en middag, plockar han upp telefonen ur innerfickan på sin kavaj och visar mig en ny app som han har byggt och precis släppt. 

"Det är en kaloriapp" säger han. "Folk vill veta hur mycket kalorier de stoppar i sig." 

"Känns som att det redan finns hundra sådana appar" svarar jag. 

Men nej. Så är det inte säger Erik. Hans app är bättre än de andra. 

"Du plåtar bara av maten du ska äta. Inga konstigheter, det gör du ju ändå och lägger ut på instagram hela tiden. Men med min app så räknar telefonen ut hur många kalorier som ligger på tallriken, bara genom att analysera bilden du nyss har tagit." 

"Va? Är det sant? Om det stämmer så är det ju genialt." 

"Precis. Och så kan du ta en före- och efterbild också. Då håller appen reda på hur mycket du har fått i dig och kan varna när du uppnår XXXX antal kalorier på samma dag." 

"Erik, du kommer bli miljonär." 

"Ja, jag tar sju kronor per nedladdning och redan nu är det femtontusen människor som har laddat ner den. Det går fint det här." 

"Men hur kan telefonen räkna ut kalorierna? Vad använder du för indata? Hur kan appen veta hur mycket kalorier potatismos innehåller?" 

"Det är jag själv som har knappat in alla data. Jag har helt enkelt antagit att potatismos innehåller hundra kalorier. Svårare än så är det inte." 

"Fast potatismos innehåller nog mer än hundra kalorier, tror du inte? Dessutom beror det ju också på hur mycket potatismos du har på tallriken." 

"Folk vill bli lurade. Jag skänker dem glädje. Tänk vad glad du skulle bli om du slevar upp ett berg av potatismos och köttbullar och brunsås och så dricker du sju starköl till och så fotograferar du hela skiten och så berättar appen för dig att du bara har fått i dig trehundra kalorier när du är klar. Skulle inte du bli jätteglad då?"

"Jo det förstås." 

"Där ser du! Människor vill bli glada och kunna unna sig och jag hjälper dem med det." 

"Och så håller de vikten under tiden." 

"Du borde ladda ner min app. Bara sju spänn som sagt."

måndag 11 augusti 2014

Att få ihop texten till en roman.

Mitt kök är ett hav av post it-lappar. Väggarna är fyllda med dem. Små korta anteckningar som alla till sist hamnar här på Under Ytan. 

"Det kan ta några månader" säger jag när min hyresvärd kommer förbi eftersom han har fått klagomål på mig, "men förr eller senare får jag ihop en historia."

"Varför luktar det mäsk från toaletten?" frågar han.

"Det är för att jag bränner hemma."

"Det får man inte", säger han. 

"Får man inte bränna hemma? Och sedan när får man inte det?"

"Det har man aldrig fått."

"Vadå, är du polis eller?"

"Nej jag är hyresvärd."

Det slutar med att jag måste ge honom tio liter på plats och sedan lova att ge honom tio liter till varje månad. Jag är inte helt nöjd med den affären, men vad ska jag göra. 

"Vad sa du om alla de här lapparna? Du får ihop historier?"

"Äh, det var inget", säger jag. "Glöm bort att jag sa något."

"Nu går jag ner till grannarna som har klagat och säger att de har fel. Du är en trevlig prick."

Jag gör några korta noteringar. Fäster upp ännu en gul lapp. Tänker att någon gång blir säkert det här också en historia. 

söndag 10 augusti 2014

Hon var försvunnen tills hon inte längre var det.

Sonja försvann när hon var tio år gammal. Hela bygden letade efter henne i dagar, veckor. Löpsedlar och sorg. Familjen fullständigt uppriven. Mamman, Birgitta, skrev ett öppet brev till någon, till något. Aftonbladet publicerade hennes brev. Snälla, ge dig till känna, ge oss ett livstecken. Men Sonja var försvunnen. Efter ett tag var de ju tvingade att sluta leta. Det fanns inga spår. Ingenting. 

Föräldrarna fortsatte tillsammans, trots att det var svårt.Teg sig genom middagarna, försökte kämpa vidare och aktade sig för att låta besticken röra vid porslinet. Det var så tyst i det där köket. Jag slutade besöka dem eftersom det gjorde så ont i mig. Jag vet att det var helt fel metod men de kunde inte släppa in mig, det fanns inga krafter till det. 

Vaknar upp med ett ryck. Sorgen som väller över mig, förföljer mig från drömmen, fortsätter att vara mitt sällskap vid frukosten. Sömnskräp i ögonvrårna. Kaffet smakar illa men jag dricker det ändå. Någonting måste jag ju göra. Det smäller till i brevlådan. Tydligen gick jag upp tidigare än tidningsbudet. Jag tänker på den familjen idag. För första gången på många år stötte jag ihop med pappan igår. Vi visste inte om vi skulle stanna och prata med varandra. Men sedan gjorde vi det i alla fall. 

"Vi är nyss hemkomna från Tunisien" berättade han.

"Hur är det med allt?"

Hans ansikte sprack. Gick sönder.

"Birgitta säger att hon såg Sonja på en marknad när vi var där."

"Men det är ju omöjligt" sa jag.

"Birgitta är säker. Hon är fullständigt uppriven. Det har gått nästan tjugo år och vi får ingen ro fortfarande."

"Jag är så ledsen för er skull."

"Birgitta sprang efter människan som hon säger var Sonja. Hon stångade sig fram mellan stånden och tryckte undan människor. Till sist fick jag stopp på henne. Fruktansvärt."

"Du har klösmärken i ansiktet."

"Vår flicka" sa han nästan ohörbart. "Jag är död inombords."

Vad svarar man på det? Hur skiljs man åt på ett naturligt sätt? Det lönnfeta nyhetsankaret på CNN ger ingen vägledning. Jag tittar på tv utan något ljud. Fläskiga amerikanska läppar som rör sig på tvrutan. Helt maktlös i soffan. Upptäcker att jag inte har krafter att resa mig. Blir sittande framför tvflimret och ser hur bomberna faller någonstans på jorden.

lördag 9 augusti 2014

Ormen

Erik gav mig en orm i en glasburk, när han kom hem från Egypten. Den låg i formalin och var stendöd. Sa han.

Jag ställde motvilligt upp den i bokhyllan och tänkte slänga hela burken så fort Erik hade gått. Men jag glömde bort det och det blev kväll och dags att gå och lägga sig. Jag tänkte att jag fick göra det nästa dag i stället. 

Mitt i natten vaknade jag av att något slemmigt krälade över min mage. Jag rusade upp ur sängen och tände lampan och fäktade i luften och skrek av vansinne. Burken var tom. Ormen var inte där. Jag satt uppflugen på en stol ända in i gryningen och hyperventilerade. Såg inte till ormen, hörde den inte. När ljuset återvände över staden så vågade jag mig ner från stolen och tog på mig kläder och lämnade lägenheten. Jag gick hem till Erik.

”Ormen är lös” sa jag. ”Du måste gå hem till mig och leta rätt på den.”

”Ormen är död sedan tio år tillbaka.”

”Nej det är den inte. Den är levande sedan tio år tillbaka.”

Så Erik tog mig under armen och vi gick hem till mig. Han fick mina nycklar och gick upp i lägenheten. Jag väntade nere på gatan. Efter en kvart kom Erik ner.

”Du hade rätt. Det måste ha blivit något fel” sa han.

”Blivit något fel?”

”Ja jag trodde faktiskt att ormen var död men det var den inte.”

”Dödade du den?”

”Nej jag stoppade tillbaka den i burken.”

”Var är burken?”

”I din bokhylla.”

”Erik för helvete, jag dör. Snälla, du måste gå upp igen och ta med dig burken. Jag står inte ut.”

Så vi gick upp tillsammans och Erik gick in i lägenheten ännu en gång. Och han kom ut med burken och höll upp den framför mig.

”Kan du tänka dig. Ormen har rymt igen” sa han. 

Nästa gång den syntes till var nere hos grannen på tvåan. Hon blev hämtad av ambulans. Erik och jag pratade aldrig mer om saken.

fredag 8 augusti 2014

Välkommen till Massolit Förlag.

Deras sida hittar du här: MASSOLIT FÖRLAG

/Peo

Klichén är sann.

Du satt på Riche och fick en saltad nota.
Du åkte med en Taxi Kurir och blev misshandlad.
Du köpte en flygbiljett och flygbolaget gick i konkurs.
Du gick på gym och bröt benet.
Du hånglade upp Tora och fick herpes.
Du köpte ett par svarta jeans och tvättade dem med dina vita kläder.
Du gick och såg Strokes som hade en dålig kväll.
Du hängde med en nymfoman hem men hade ingen lust.
Du sökte ett jobb du inte ville ha och fick det.
Du skrev en bok om din barndom som ingen ville läsa.
Du käkade plommon tills du sket på dig.
Du gifte dig eftersom hon sa ja. 
Du hade alla dina pengar på ett konto som inte innefattades av insättningsgarantin. 
Du köpte en bil som skar sig på uppfarten.
Du tände ett ljus på julafton och brände ner en gård.
Du köpte en lott men tappade den och högsta vinsten letar fortfarande efter sin vinnare. 
Du fick ett stjärnfall i huvudet.

"Vad ångrar du mest?" frågade farfar.

"Det jag aldrig gjorde" svarade du.

torsdag 7 augusti 2014

Vi lär oss av barnen.

“Jag lämnar dig nu.”

“Va? Men varför?”

”För att jag inte älskar dig längre.”

”Men vi har ju varit ihop i jättemånga år och du har sagt varenda dag att du älskar mig?”

”Jag pratade tvärtomspråket.”

onsdag 6 augusti 2014

Livet är en förbannelse.

"Det måste till ett mirakel för att klara sig genom ännu en sommar" säger jag och försöker svalka pannan med ett glas färskpressad juice som jag har köpt för mina sista pengar.


"Jag tror du var perukmakare i ditt förra liv?" svarar hen.

"Vad får dig att tro det?"

"Vet inte. Det bara är så, tror jag."

"Och i detta? Vad är jag i detta liv?"

Hen tittar på mig obehagligt länge utan att komma fram till något svar.

"Jag har en ständigt återkommande mardröm" säger jag till sist för att bryta tystnaden.

"Och det är? Du vet hur mycket jag hatar att höra på människor som berättar sina drömmar."

"Det handlar om att jag står på parkett på Cirkus ute på Djurgården, det är en koncert med Kent som pågår och pågår, bandet slutar aldrig, de blir hela tiden inropade igen, extranumren bara fortsätter, ljudet blir högre och högre, bandet maler sina låtar, förlänger dem, sträcker ut dem i evighet och vägrar sluta spela."

"Det låter avskyvärt. Kan du inte bara gå därifrån?"

"Nej. Dörrarna är låsta."

"Vad händer sen?"

"Jag lägger mig ner och dör."

"Och då vaknar du?"

"Precis."

"Så jävla förutsägbart" säger hen. "Precis när du dör så vaknar du. Det är alltid så. Det är därför jag aldrig orkar lyssna till folk som pratar om sina drömmar. Inte ens deras undermedvetna kan förvåna mig."

"Härmed dömer jag dig till en arton timmar lång konsert med Patti Smith" säger jag.

"Du då. Jag dömer dig till en trettiosex timmar lång konsert med Mando Diao."

"Du då. Jag dömer dig till att läsa Björn Ranelid i all evighet."

"Du då! Jag dömer dig till att klä dig som Bob Dylan med cylinderhatt och gå ner på ICA och köpa fryst fisk."

"Du då. Jag dömer dig till att bara kolla på Mad Men och få hela din världsbild från DN:s nätupplaga i resten av ditt liv och hela nästa också."

"Okej okej jag fattar, jag ger mig."

"Är det säkert?"

Obehaglig tystnad från hen igen.

"Ja det är säkert."

måndag 4 augusti 2014

48 spänn

Det får du pocketen för. Här: BOKUS

45 spänn hos Adlibris: LÄNK

/P