På jakt efter ryggraden

Lägger mig ner och sluter ögonen, men har inget hopp om att få sova. Tänker att hjärtat kan komma ner i slag och att kanske är det värt något, jag vet inte.

Jag saknar de få vänner jag har. Men jag vet inte vad jag ska prata med dem om just nu. Det finns inga frågor, inga svar. Jag tar en väska med mig ner till Falkenberg och släcker ner för ett tag. Snart har vi hösten i ögonen. Jag ser den redan i vissa blickar.

Ensammare än på länge. Jag har varit här förut och är livrädd varje gång. Men jag har inget val längre. FörgammalFörtröttFöroroligFörvisadFörmer.
Så sa hon på kibbutzen för några ljusår sedan: tro inte att du är förmer.
Var är hon nu? Spelar det någon roll var hon är?
Nej. De flesta människor kan man ha och mista.
De lämnar inga fotspår efter sig.
Men hon hade rätt i sak. Hon lämnade faktiskt ett spår efter sig.

Jag ger bort mina organ när jag dör.
Det är mitt bidrag till världen.
Futtigt, jag vet.
Du får aldrig reda på om det var något värt, det du gjorde.
Jag vill inte ha en enda dag tillbaka.
Jarvis Cocker vet inte vad han pratade om när han smutskastade åttiotalet.
Inte jag heller.

Blev nästan steril efter att vi hade älskat i snön.
Läkarna bara skakade på huvudet.
Men herregud, händer det så händer det.