Bor man mer är tio år i Birkastan, så har själen lämnat kroppen

Erik och jag sitter på Mellqvist på Rörstrandsgatan.

"Tiggarna blir fler och fler" säger han.

"Ja det är hårt" svarar jag.

"Tror du att det är organiserat?"

"Det bryr jag mig inte om. Det är ett eländigt liv, oavsett vilket."

Erik tömmer sin kaffekopp och grimaserar.

"Jag ger dem inget" säger han.

"Men det gör jag. Igår gav jag en hundralapp till han som sitter här utanför vid bankomaten."

"Varför då? Vad tror du han gör med pengarna?"

"Han får göra vad han vill."

"Du är inte generös, om du tror det. Du är dum."

Erik är den snålaste människa jag känner. Inte bara för att han inte vill ge något till en tiggare. Han ser alltid till att jag tar notan om vi är ute. Och förlovningsringen han gav till sin blivande fru, hittade han på toaletten på Sturehof. Så slapp han köpa den.

"Kom igen nu Erik" säger jag. "Han sitter kvar där ute i hörnet vid bankomaten. Gå ut och ge honom något nu. Visa att du har ett hjärta."

"Jag har inga mynt på mig. Min växel gick åt till kaffet."

"Okej, strunta i det då."

Men Erik vill bevisa att han visst är gjord av kött och blod. Jag ser att han tänker. Vi reser oss upp från stolarna och går ut på Rörstrandsgatan. Erik går bort till tiggaren med de lessna ögonen. Så sliter han av sig sin slips och ger den till mannen på gatan. Sedan går vi.

"Varför ger du honom en slips? Vad ska han med den till?"

Erik tittar på mig som om jag vore en åsna.

"Du" säger han. "Det är en Ralph Lauren-slips. Den kostar tolvhundra spänn."

"Otroligt hyggligt av dig."

"Kom inte och säg att jag inte kan ge bort saker."

"En tiggare i Ralph Lauren-slips. Det är ditt bidrag alltså."

"Tänk om du kunde göra samma sak för mig" svarar Erik. "Ge mig en ny slips. Det skulle jag önska att du gjorde någon gång."