Jag är din vän även när du inte vill det.

Jag fick slå in dörren för att komma in. André satt på golvet bland sin frus kvarlämnade saker och grät. Jag fick upp honom på benen och tog ut honom i köket. Satte honom på en stol. Bryggde kaffe. Öppnade ett fönster för att släppa in luft.

"Jag har inte hört  något från dig på ett par veckor. Du måste svara när jag ringer."

Han orkade inte ens titta på mig.

"Hon är borta. Hon kommer inte tillbaka. Du får acceptera det."

Jag fick in honom i duschen. Var tvungen att hålla duschslangen åt honom när han tvålade in sig.

"Hur kan du ha låtit det gå så här långt?" frågade jag.

Vi satt i min bil på Essingeleden. Jag tänkte inte lämna honom ensam igen på ett tag. Han fick följa med mig ut på landet. Jag tänkte att vi kunde lyssna på sommarpratare, gräva i landet, ta ett bad. När vi kom fram lät jag André lägga sig på trädäcket mitt i solen. Jag lagade omelett. Sedan åt vi den.

"Stanna här ett tag nu" sa jag. "Släck ner. Ge upp om du vill. Men stanna."

Vi drack vin långt in på natten. Det var bara jag som pratade. Han orkade inte. Till sist gick vi och lade oss. Han fick rummet på botenvåningen, bredvid köket. När jag kom ner på morgonen så var han inte kvar. Han hade stuckit när jag sov. En gardin fladdrade i vinden. Ett fönster stod och slog. Jag satte på en panna med kaffe. Åt en bulle. Och sedan började jakten igen.