Inget mer kaos, tack.

Det handlar om att bygga en plats åt sig själv. Jag har negligerat det, tänkt att jag klarar mig utan, att jag är friare och mer oberoende än andra. Men. Det handlar om att bygga en plats åt sig själv.

"Jag förstår att det kan verka konstigt att jag är så noga med skrivbordet", säger jag till P som är på tillfälligt besök, "speciellt när det var ett tag sedan jag på allvar kunde säga att jag skriver."

"Ja?"

"Men det symboliserar allt jag har saknat senaste året. Både orden som inte fastnar på det vita arket, det är det mest uppenbara, men också möbeln i sig, styrkan och tyngden i bordsskivan där gryningssolen kan lägga sig till rätta när den slår in sina strålar genom fönstret."

"Mycket poetiskt."

"Fan, jag behöver en lugn plats, så är det bara. Och nu ordnar jag det. Och sen kan du få komma över hur mycket du vill och dricka kaffe och byta spellista på Spotify när musiken inte passar."

"Tack."

Ett nytt skrivbord, hittat på antikaffär, dansk stram design, jakaranda, ett träslag som är förbjudet att göra möbler på nuförtiden (upplyste ägaren av butiken mig), jag såg direkt att det var mitt bord, att det var där jag ville sitta, vid det förbjudna träslaget och sprida ut mina ägodelar över bordsskivan och se vart orden kan ta mig den här gången, nästa gång, och gången efter det. Jag fick betala hutlöst för bordet, men herregud, det handlar om att bygga en plats åt sig själv, det har jag ju redan berättat.

P tycker jag skulle ha lånat honom pengarna istället, han behöver dem, säger han. Men jag är benhård när det kommer till skrivbord. Endast det bästa är gott nog, etcetera. P frågar mig vad nästa bok ska handla om och jag svarar att den som det visste, eller, om jag visste det, då behövde jag nog inte skriva den.