onsdag 25 januari 2012

Råmanus klart

Stockholm Under Ytan har varit ett verktyg för att jobba med mitt skrivande, testa saker och förhoppningsvis utvecklas.

Jag har fått mycket bra respons från olika läsare som har följt mig, kommenterat och skickat mejl med frågor och synpunkter. Tack för allt detta.

Nu har jag ett manus klart, en roman, som jag kommer att skicka till några förlag som har visat intresse. Jag har ingen aning om kvalitén på manuset, inte just idag när jag skriver det här, jag är för nära texten, utmattad, texttrött.

Jag tar en paus nu, både från roman och från Under Ytan.

Men som alltid, så återkommer jag hit förr eller senare.

Tills vidare gäller Twitter som kontaktväg.

Kärlek.

onsdag 18 januari 2012

Morgonstånd

Alla dessa morgonstånd, så lite tid.

Har gått ner på tre timmars sömn per dygn.

Hinner inte mer.

Det är kontoret, biltvätten, banken, kemtvätten, terapeuten, hunddagiset, lekparken, kvartsamtalen, mataffären, läkaren, vittneskonfrontationen, vaccineringarna, teaterpremiärerna, rödlysena, incheckningarna, mellanlandningarna, bilresorna, skogspromenaderna, middagarna, luncherna, frukostarna, godnattsagorna, nyhetssändningarna, tidningarna, böckerna, filmerna, punkteringarna, besiktningarna, ansökningarna, avslagen, tystnaderna.

Du förstår ju själv.

Staden var en dröm som blev verklighet. Vi ville det verkligen. Nu ligger vi här, först i sängen, men snart under jord.

Hela havet stormar, ändå inte en krusning på ytan.

Säg mig älskling, står allt det här i det finstilta?

måndag 16 januari 2012

Intresseklubben antecknar etc. etc. och så vidare och så vidare

Läser: Lars Noréns En dramatikers dagbok.
Lyssnar på: Miami Horror
Äter: Sojabönor och rött kött
Dricker: Hermitage
Längtar till: Paris
Drömmer om: Skor och våren
Till vardags: Trivselvikt
Till fest: Tunn bomullskostym, ljusblå.
Stolt över: Barnen, givetvis.
Skäms över: Att jag har svårt att sluta dricka om jag börjat.
Tror på: Mina vänner. I övrigt väldigt lite.
Önskar mig: Ditt VISA kort.
Gör om tre år: Skriver på nästa roman.
CV: Tre album blev det. Åtminstone ett för lite.
Film: Helst inte.
Bra på: Kärlek
Dålig på: Att trösta
Färg på ögonen: Sprucken blå
Själen: Född ledsen, jobbar mig uppåt, kommer aldrig i mål
Famous last words: Can i have some spare change, can i break your heart?

söndag 15 januari 2012

kort statusrapport från en helg

Wasahof är som bäst när det fortfarande inte har öppnat.
Jag sitter på en barstol och äter ostron med resten av personalen.
Barnen leker vid mina fötter, jag känner mig inte som en dålig far för att jag tog med dem hit.
Flickorna vill ha pommes frites så då beställer jag in det åt dem.
Det är en så vacker lokal när den är tom.
Tyst.
Kocken klagar på att han har starka kryddor på händerna
och har råkat klia sig i ögonen. Det ser ut som att han har scharlakansfeber.
Ute på isen i Vasaparken åker familjerna skridskor.
Käkar korv.
Jag frågar om någon tror att Astrid Lindgrens lägenhet någonsin blir till salu.
Ingen tror det, den är tydligen K-märkt numera.
Som du, säger kocken, du är också K-märkt.
Tio minuter senare öppnar Wasahof och människor strömmar in.
Jag tar med mig barnen hemåt.
Andedräkten är vit, gatan hal.
Jag har avslutat det grundläggande arbetet med manuset.
Känner mig samlad inför uppgiften. Det är arbete kvar.
Mycket arbete.
Men min rörelse är tydlig, jag vet vart jag ska.

lördag 14 januari 2012

en sista nakendans

Ansiktet som en skinnväska redan nu, märkt av alla mina framtida misslyckanden som ännu inte inträffat. Du säger att du trodde du sett allt men nu när du ser mitt ansikte så förstår du att botten aldrig kan bli nådd; det finns alltid ytterligare en avgrund att rasa ner i.

Måste du vara så dramatisk? Så illa är det väl inte?

Jo fan, det är det faktiskt, säger du.

Sedan får du bjuda på vin hela kvällen och trösta mig så gott det går. Sanningssägare måste sitta kvar tills offret bryter upp. Det kan aldrig bli tvärtom. Vi kommer inte ut den kvällen, det finns ingen mening längre. Babylon Bar ligger nog kvar ännu en tid, vi hinner.

Jag nakendansar framför teven.

Du säger att du inte kan se Lars Adaktusson, det är en snopp i vägen.

Om du träffar någon som du tycker om, säger jag, och ni flyttar ihop här...

Ja? Om jag gör det vadå?

Kan jag fortfarande bo med er då? Kan jag det?

Självklart, säger du, inga problem.

Men du menar det inte. Du försöker bara vara snäll.

Ansiktet får ytterligare en rynka under huden, en rynka som inte syns ännu, men som känns.

fredag 13 januari 2012

Dagarna med Ola

Första gången jag träffade Ola Salo hade han en uppstoppad papegoja på axeln.

Skivbolaget tyckte det var helt OK så då tyckte jag det också.

Diana hade ett barn i magen men ville inte kännas vid det.

Hon var konstig, hon visade både mig och Ola bilder på fostret men ville inte prata det minsta om framtiden.

En kväll gick vi tre ut på Kungsholmen.

Ola föreslog en trekant men jag var skeptiskt.

Det är för mycket religiösa undertoner i det du säger, sa jag.

Ola höll inte med, han menade att det var strikt fysiskt.

Kort därefter fick The Ark sitt stora genombrott.

Det här förändrar ju saker, sa Ola.

Vad menar du? frågade både jag och Diana.

Duger inte vi längre?

Klart ni gör, sa Ola.

Fast på ett religiöst plan.

torsdag 12 januari 2012

Livet måste gå vidare

Det är så svårt, säger du, men när jag tar på dig så känner jag ingenting längre.

Jag har läst om det här i Aftonbladet, det är inget konstigt. Säger jag.

Fast det känns konstigt, säger du.

Men det är det inte. Säger jag.

Det gör dig trygg.

Fast du har satt igång en storm i mig. Jag vet ju vad klockan är slagen.

Du får en Audi. Bakhjulsdrift. Sportmodell. Sollucka.

Jag har fixat bromsarna.

Du kör ihjäl dig på E4:an.

Jag raggar på din syster när vi begraver dig.

Hon är inte helt ointresserad.

onsdag 11 januari 2012

business or pleasure?

Du var en karnival, ett brasilianskt nöjesfält.
Ingenting stoppade dig.
Jag följde med dig till Mallorca.
Du var Skalman, jag Bamse.
Barnen hatade oss.
En pojke från Motala kissade på ditt ben.
Jag samlade på könssjukdomar.
Vi var så lyckliga.
Chefen avskydde oss.
Sa att vi skulle vara glada för att vi fått chansen.
Din Skalmankostym luktade kiss.
Ibland följde vi med ut på runda med de nyanlända turisterna.
Du sjöng Bonnie Tyler på puben.
Sedan låg du med en ensamstående mamma som såg ut som
Bonnie Tyler, fast lite sämre, lite mer sorgsen och
läderartad.
Jag drack f'ärskpressad juice varje morgon,
det höll jag hårt på,
det var min enda regel för att klara mig.
Sjömännen du vet, sa jag, de fick
skörbjugg och dog.
Skickade ett vykort till mamma strax innan jul.
GOD JUL stod det på det.
Fick frågan om jag ville göra Las Palmas nästa säsong.
Tackade ja.
Du åkte hem.

tisdag 10 januari 2012

Bamseklubben

Helvete det är bara andra dagen på jobbet och jag är redan slutkörd.. Igår var fruktansvärt; hela gänget gick ut efter avslutad dag och drack shots tills solen tittade fram bakom bergen. Jag gick hem och sov två timmar innan det vad dags att hoppa ur sängen och ta på sig Bamsekostymen igen.

Den vanligaste frågan från vuxna är tydligen om det inte är varmt inuti kostymen. De brukar fråga de när barnen inte hör. Själv fick jag frågan ett par gånger igår. Klart det är varmt gubbjävel, vad fan tror du. Det är trettiosju grader utomhus och alla barnfamiljer ligger i poolen och plaskar hela dagen och framåt eftermiddagen är papporna så fulla så de får gå i förväg till hotellrummet och sova ruset av sig.

Jag står med barnen och dansar på en gräsmatta och några småpojkar tävlar om vem som kan sparka Bamse hårdast i baken. Jag vill strypa de små asen. Tinningarna bultar efter festen igår och jag undrar om det kanske är femtio grader inuti den här jävla kostymen.

Jag märker att jag är otrevlig nu när jag pratar med Er, tänker därför bara koncentrera mig på att slutföra den här dagen och sova hela natten. Jag återkommer till Er imorgon, OK?

måndag 9 januari 2012

till P

Brutit benet ombord på ett löpband.

Ligger i träda sedan helgen.

Har en personlig relation med Burberry Prorsum.

Tänker att;

den enda vägen till sann frälsning är total skuldsättning.

De sista alkoholångorna har sipprat ut genom porerna,

operation storstädning 2012 är inledd.

Om jag inte ringer dig så älskar jag dig ändå,

det måste du våga tro på.

Det är ingen slump att vintern kommer sent i år,

vår värme höll den stången länge.

Men nu när vi inte talar med varandra längre

så finns det plötsligt plats för kyla, oväder.

Jag söker upp dig till våren igen,

undersöker om dina ögon fortfarande är

honungsbruna.

fredag 6 januari 2012

drugs in your body

Du köpte tjack ute i Aspudden av din kran och skyndade dig hem för att testa varorna. Kranen berättade att spanska dvärgar i ett cirkussällskap hade smugglat in det i sina små tajta rumpor, vilket ju inte gjorde saken sämre.

Du gjorde i ordning den vanliga kaksmeten och smälte sedan ner haschet med smör och blandade ner alltsammans i chokladsmeten och ställde det i ugnen en kvart. Sedan fick kakan växa till sig och svalna under en diskhandduk.

Du kokade kaffe och satte tänderna i en av kakorna, det smakade himmelskt och effekten av tjacket kom med en gång, rummet stod inte still längre, julgranen gick plötsligt genom taket upp till grannen, rösten på P1 kom inte från radion utan från dig själv, från ditt huvud.

Efter ett tag slog hjärtat snabbare, galopperade, du fick svårt att andas. Du fick panik och ringde sjukvårdsupplysningen som rådde dig att åka in till närmsta sjukhus. Där fick du ligga på en brits bland benbrott och fyllon och vänta på din tur. Trippen fortsatte rida dig, uppåt, neråt, de spanska dvärgarna lämnade inte dig ifred.

En ung läkare som redan sett för många av din sort, tog en snabb titt på dig och skickade sedan hem dig med en lugnande tablett. Du skämdes, rätt genom ruset så skämdes du. Dagen efter vaknade du hemma i svettiga lakan, gick upp och duschade och bäddade rent.

Sedan tog du med dig kakorna till jobbet och ställde fram dem på ett fat när ingen såg. Hela ekonomiavdelningen blev utslagen i två dygn, det hela var mycket allvarlig och ledde till en polisanmälan. Men ingen fick någonsin reda på att det var du.

torsdag 5 januari 2012

fingeravtryck

Begraver hundar på löpande band,
maskerar sanningen,
förtvinar på kuppen.
Får en dimridå i födelsedagspresent,
en karta av glas,
brister i sömmarna,
ger alltid upp innan loppet startar.
Jag är timmen som försvinner
när vi går från sommar till vinter,
den statiska kompassen,
hela havet som reser sig
till ingen nytta,
en gravskändning
som strax skall hända.

onsdag 4 januari 2012

här, ta mitt IP-nummer

Det härjade pälsbränder på Östermalm den vintern. En maskerad person rusade upp bakom pälsbeklädda damer och hällde bensin på deras ryggar och tände på. Det var fruktansvärt, folk kunde ha strukit med om de inte lyckats få av sig pälsarna i tid.

Polisen rubricerade det hela som ett antal mordförsök och så var det ju. Men på Flashback gav sig en person ut på forumet och hävdade att det inte var människoliv hen var ute efter, utan själva pälsarna. Hen ville markera hur fel det var att bära sådana kläder, den som hade en päls fick skylla sig själv. Våld skulle bemötas med våld, det var varken svårare eller enklare än så.

Flera patruller fick bevaka gatorna på Östermalm för att folk skulle känna sig trygga. Gamla tanter skrev insändare till tidningarna och beklagade sig för att de inte längre kunde gå ut varmt klädda. Plötsligt vågade de bara röra sig ute i sina noppiga, antika Chanelkappor som hängt i en mörk garderob sedan de började tjäna egna pengar och kunnat köpa sin första päls.

Polisen ville att Flashback skulle lämna ut vem som skrev anonymt på forumet, det här var allvarliga saker, någon kunde bli allvarligt skadad och kanske dö och det var i så fall Flashbacks fel. Men polisen fick inget från webmastern, det var omöjligt. Det skulle bli rättssak så småningom, givetvis, fattas bara annat.

Ett antal elever från Konstfack köpte på sig pälsar från utlandet via nätet, lånade en videokamera från skolan och gick sedan ut på Östermalmstorg klädda i päls och filmade allt i smyg. Det var ett konstprojekt med livet som insats. Den maskerade mordbrännaren fastnade på elevernas konstfilm, när hen attackerade en av de inblandade. Det var ett givande och tagande, konstaterade eleverna efteråt: de fick sin film och mordbrännaren fick utföra sitt attentat.

Polisen och en talesman för Flashback möttes i tv-studion.

"Nu ger du mig IP-numret till den som skriver på forumet" skrek polisen. "Hör du vad jag säger?"

Men inget hände.

Konstprojektet blev en stor framgång för avgångseleverna, som fick uppmärksamhet och spåddes lysande karriärer framöver.

Och någonstans där ute gick hen fri, planerade kanske nya attacker, kanske inte.

tisdag 3 januari 2012

den första månaden på ett långt år

Och allt blev januari.

Du visste att det nya året borde betyda något, det hade du fått lära dig en gång i tiden. Du gick från antikvariat till antikvariat och frågade efter Boken, men ingen hade den, den var slut överallt och du visste att om du inte fick köpa den och ställa den i bokhyllan så skulle du aldrig kunna gå vidare, läsa något annat, först den, sedan resten.

Temperaturen föll för varje dygn som gick, trots att nyheterna hade lovat annorlunda. Man kunde inte lita på någon nuförtiden. Allra minst sig själv, så klok var du, du visste ju att du var lynnig och kunde slänga ur dig saker som fick andra att ta illa upp. Trots att du hade lovat dig själv att hålla tyst.

Och allt blev januari.

Det är okej att missa bussen i Stockholm, sa den nyinflyttade norrlänningen, för det kommer alltid en ny så fort efteråt. Visst, tänkte du, men om det var just den bussen som hon satt på då? Då är det inte längre så jävla kul att missa bussen.

En gång fanns det en person som älskade dig, hon sa det till dig ofta. Du förklarade för henne att det var ett skal hon älskade. Det fanns ingen människa där inuti. Det var ett misstag att beskriva det på det viset, även om det var sant. Vissa sanningar behöver man aldrig säga.

Kaffekoppen bränner mot läpparna, allt blev januari, du måste komma på ett sätt för att ta dig igenom det.

söndag 1 januari 2012

ingen titel

Frosten på bilarna, nyårsdagen, gryning. Allt sover.
Slänger skräp vid en återvinningsstation. Skrämmer en råtta.
På ICA finns bara skämda bananer. Killen bakom kassan luktar vin.
Gitarren ligger som en anklagelse på sängen.
Borde skriva men huvudet bultar.
Champagneflaskan är urdrucken.
Nå, var det värt det?
Kärleken sitter i väggarna. Jag har hopp.
Bon Iver – Towers
Berättar för I att jag inte kan leva utan den låten.
Hon tar mig på allvar, det gör hon ofta, vilket är obegripligt.
Hjärnan full av ord som ska ner, bli text, allt på en gång helst.
Behöver en kofta, en kyss.