Wasahof är som bäst när det fortfarande inte har öppnat.
Jag sitter på en barstol och äter ostron med resten av personalen.
Barnen leker vid mina fötter, jag känner mig inte som en dålig far för att jag tog med dem hit.
Flickorna vill ha pommes frites så då beställer jag in det åt dem.
Det är en så vacker lokal när den är tom.
Tyst.
Kocken klagar på att han har starka kryddor på händerna
och har råkat klia sig i ögonen. Det ser ut som att han har scharlakansfeber.
Ute på isen i Vasaparken åker familjerna skridskor.
Käkar korv.
Jag frågar om någon tror att Astrid Lindgrens lägenhet någonsin blir till salu.
Ingen tror det, den är tydligen K-märkt numera.
Som du, säger kocken, du är också K-märkt.
Tio minuter senare öppnar Wasahof och människor strömmar in.
Jag tar med mig barnen hemåt.
Andedräkten är vit, gatan hal.
Jag har avslutat det grundläggande arbetet med manuset.
Känner mig samlad inför uppgiften. Det är arbete kvar.
Mycket arbete.
Men min rörelse är tydlig, jag vet vart jag ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar