onsdag 30 oktober 2013

Allt är Svensk Filmindustris fel.

Min frun blev jättebesviken när hon upptäckte att jag faktiskt bara hade en avocado nedstoppad i jeansen.

"Men det är ju falsk marknadsföring?" sa hon. "Du är en kvarleva från en rockmyt på sextiotalet, eller nåt."

"När blev du så passiv-aggressiv? Slappna av!"

Men visst fick jag skämmas och stå vid skampålen och allt det där. Hela den dagen - den första för oss som äkta makar - gick åt till att stryka medhårs och släta över. Jag är djupt ångerfull och hoppas att vi kan överleva detta. Och framåt kvällen hade jag inga fler ursäkter kvar, då bytte jag taktik. Visst, det är deppigt att hon har gift sig med en avocado, men hej! det hade gått att undvika om hon hade velat.

"Alltså, den här nymoralismen med ingen kladdande innan äktenskapet. Vafan är det? Vi har ju gått på bio i ett år! Du har bara velat käka popcorn i biomörkret."

"Du", sa min fru. "Om det var du som hade behövt betala tvåhundra spänn för att gå på bio så hade du också velat koncentrera dig på filmen."

Ja okej, jag har sällan pengar och det är hon som får pröjsa och allt det där, jag har flax som har hittat en bankomat i ett par stövlar osv. Men jag skyller allt på de höga biopriserna. Inflationen jobbar inte i sexuell riktning, om jag så säger.

"Vad begär du av mig? Jag är fattig konstnär."

"Håll dig till sanningen framöver. Inga fler frukter eller grönsaker på udda ställen", svarade min fru.

Och sedan den dagen lever vi lyckliga med varandra.

fredag 25 oktober 2013

Om skitromaner, sjukhussjukan och så vidare.

En intervju på Boksmakarna.se: KLICKA HÄR

Just nu på Adlibris: köp "Kärleken passerade här en gång" lite billigare: KLICKA HÄR

tisdag 22 oktober 2013

Omslaget till nya pocketutgåvan.

Definitionen av liv, Anthony Marra.

Den här romanen kom ut för ett par veckor sedan. Jag älskar den. Eftersom det här inte är en bokblogg så tänker jag inte recensera den mer än så. Men jag rekommenderar dig att läsa den.


I egenskap av att själv försöka skriva böcker, måste jag få säga att vissa berättare berör mer än andra. Jag tjatar om Richard Yates, Patricia Highsmith och Jeanette Winterson. Jag vill lägga till Anthony Marra på den listan.

/Peo

Mannen utan ryggrad, once again.


I januari 2014 är det äntligen dags för pocketupplagan av "Mannen utan ryggrad", min debutroman som släpptes i september 2012 på Norlén & Slottner. Det är http://www.pontopocket.se/ som ger ut den. 

Det är en roman som bär på två berättelser, den om ett rockbands uppgång och fall i slutet på nittiotalet, när allt var möjligt och faktiskt hände. Jag ville berätta om kraften som finns i ett rockband på väg upp, hur stark den känslan är, hur oövervinnerlig man kan känna sig. Och också om hur ont det gör när motgångarna kommer, inte minst internt i bandet. Det var magiska år, jag tror vi var många som kände det där och då, som fortfarande minns den tiden och vad den gjorde med oss. Om det ville jag skriva. 

Men det är också den trasiga historien om två människor som försökte välja varandra om och om igen, utan att lyckas. Deras världar var för olika, det gick inte att kombinera dessa två liv. Ingenting föll sig naturligt, allt blev bara fel när de försökte, trots att känslorna var uppriktiga och ärliga. Det fanns både ett yttre och inre motstånd mot deras kärlek, som i det långa loppet bröt ner dem. Romanen heter "Mannen utan ryggrad", därför att berättarjaget inte hade mod nog att stå upp för det han verkligen kände, han gav sig, gav upp, visste inte vem han var eller vem han var menad att bli.   


"Mannen utan ryggrad" släpps av Ponto Pocket i januari 2014. Ponto Pocket är en del av Forma Books. Den finns redan nu i en snygg förstautgåva i storpocket, om du önskar: http://www.bokus.com/bok/9789186859497/mannen-utan-ryggrad/

Den nya pocketutgåvan hittar du här: http://www.bokus.com/bok/9789174751376/mannen-utan-ryggrad/ 

 "Kärleken passerade här en gång", min andra roman som kom ut september 2013, är en naturlig fortsättning på debutromanen. Det är ingen uppföljare, det handlar om andra människor, andra liv. Men jag är inte riktigt färdig med tematiken, den om hur svårt det är att komma en annan människa riktigt nära, hur mycket man måste vara beredd på att offra - eller snarare utveckla sig - för att det ska vara möjligt att leva tillsammans. 

/Peo 

Nymoralist, alltså.

Igår fick jag höra att jag argumenterar för nymoralism och family values i "Kärleken passerade här en gång." Vad svarar man på det? Jag kan aldrig vinna en diskussion med en journalist, det är inte ens önskvärt, jag vill inte ta någons läsupplevelse ifrån dem. Så jag svarade ingenting.

Min ambition var aldrig att skriva ett sympatiskt porträtt av en människa som går sönder. Jag tror inte att en person som blir lämnad, som är rädd för att vara ensam, kommer att agera sympatiskt. Samuel bär på fula sidor, som de flesta av oss, och hans onda jag tillåts ta över en stund när han blir sårad.

För mig kan det inte betyda att jag argumenterar för family values.

Idag går det att lyssna vidare på "Kärleken..." här: http://boksmakarna.se/bocker/karleken-passerade-har-en-gang/

Första delen sändes igår. Den går givetvis också att lyssna på, nu i efterhand.

/Peo

måndag 21 oktober 2013

Höguppläsning på Boksmakarna.se

Från och med idag och fyra dagar framåt, går det att lyssna på ett stycke ur "Kärleken passerade här en gång" varje dag på boksmakarna.se.

Länk här: http://boksmakarna.se/bocker/karleken-passerade-har-en-gang/

En längre intervju ligger uppe på fredag.

 

fredag 18 oktober 2013

Forma Books Blog Award.

Igår gick startskottet för Forma Books Blog Award. Jag var på Berns, i Röda Rummet, och presenterade boken för ett gäng bokbloggare. Sedan blev det rött vin i floder.



Du kan nominera din favoritblogg här: http://www.formabooks.se/Bocker/Forma-Books-Blog-Award/

Fler bilder finns hos min kollega Susanne Boll: http://www.susanneboll.se/2013/10/18/bokbloggskvall-med-forma-pa-berns-och-urpremiar-for-boksmakarna/
/Peo

torsdag 17 oktober 2013

I write stories, that´s what i do.






Ikväll fortsätter jobbet med boken. Vi ses på Berns efter 18. Damm Förlag tar med sig en bunt författare, bloggare och även folk från nya podcasten http://boksmakarna.se/

Bilden här ovan är tagen på Akademibokhandeln, Kungsholmen. Damm gör ett bra jobb och har fått ut "Kärleken passerade här en gång" i många kanaler.

Fler recensioner och intervjuer är på gång.

/Peo 

fredag 11 oktober 2013

Litteraturmagazinet recenserar "Kärleken passerade här en gång."

Hemmafru, författare, whatever.

Det blir Evelina som får avrunda veckan.

"Nix. Det blir inga fler böcker", säger hon.

"Varför inte? Jag är ju din turnéledare, jag hjälper dig med allt runt omkring."

"Dessutom gillar du att åka till Paris och Berlin på mitt konto, eller hur?"

Visst gör jag det. Tänker inte neka till det. Men jag tycker också det skulle vara en stor litterär förlust om Evelina inte skrev fler böcker.

"Nu när jag har träffat Paul, så behöver jag inte skriva fler böcker. Jag vill bara gå hem och bli hemmafru."

"Fan Evelina, jag känner inte igen dig."

Men så blir det, säger hon. Två romaner får räcka. Jag säger att hon knappt kommit igång. Men hon viftar avvärjande med handen. Slut på diskussionen.

"Måste gå nu. Paul kommer hem om tre timmar och jag vill ha maten klar när han sätter nyckeln i dörren."

"Du har bytt dina ambitioner mot en sängplats, alltså. Nu ska du dö sängdöden."

"Peo, vi gör så här: Nu skriver du färdigt en bok och så åker jag med dig på bokturné om några år. OK?"

Hon försvinner upp längs Karlbergsvägen. Egentligen borde jag väl vara glad för hennes skull. Men vad ska den franska TV-värden säga, han som leder det där stora litteraturprogrammet och som fullständigt avgudar Evelina? Hon kommer ju krossa hans litterära hjärta.

Jag måste prata med henne igen, när nyförälskelsen har lagt sig. När hon upptäcker baksidorna med Paul, då tänker jag slå till! Under tiden blir jag nog tvungen att försöka skriva på eget manus.

torsdag 10 oktober 2013

Jag och Östersjön.

"Det faller ett löv precis hela tiden", säger P när vi vandrar genom Vasaparken och stannar upp för att titta på träden.

"Ja, det tog tid, men nu när hösten har fått upp farten så gör den ett hundrameterslopp mot vintern", svarar jag och hör själv hur överdrivet det låter.

Det vet man ju, hur det känns när trädkronorna står spretiga utan blad, mitt i januari och det hoppet vägrar infinna sig, trots att det går åt rätt håll som de säger i fikarummet.

"Nej", svarade jag sist någon sa att det går åt rätt håll. "Det går fan inte åt rätt håll. Jag blir bara äldre och har fortfarande så många böcker kvar som jag vill läsa och skriva, men istället sitter jag här och gör en utredning för kommunen om cykelställ i Spånga."

"Ja, vadå? Cykelställ i Spånga är väl otroligt viktigt? Tänk om du hade jobbat med att släppa ut skit i Östersjön?"

Och visst, så kan man också se det. Jag jobbar inte med att släppa ut skit i ett innanhav, det är riktigt. Däremot känner jag mig ibland som det där havet, som får skit utsläppt i sig.

onsdag 9 oktober 2013

Min gissning inför Nobelpriset.

Precis som alla andra, måste jag gissa vem som får priset imorgon. Jag tror det blir Alice Munro.

/P

Det här mejlet gjorde mig glad.

Vendela Larsson [vendelalaserbocker@spray.se]



till Underytan [sthlmunderytan@gmail.com]



Hej Peo

Jag heter Vendela Larsson. Vill skriva en sak till dig: Jag älskar "Kärleken passerade här en gång."

Den här boken kommer nästan för nära, jag har själv varit den som lämnat ett förhållande och även om jag har förstått att vissa delar av boken inte är på riktigt, så måste jag säga att du har fångat separationen helt och hållet!

Du skriver så fint och hårt samtidigt. Jag har både skrattat och gråtit när jag läste.

Tack för den här boken.

Hälsningar

Vendela

Ställer klockan tidigt, men vaknar ännu tidigare.

Det är ju vansinne. Jag cyklade bland bilar och bussar och lyssnade på Allvarligt talat i lurarna och en kvinna frågade PO Enquist om det verkligen var okej att vakna upp varje morgon med ångest.

Självklart kan det inte vara okej tänkte jag.

Det är helt okej svarade Enquist. Gå upp i vargtimmen och skriv. Det hjälper.

Det rådet fick aldrig jag, när det var som värst. I stället satt en psykolog framför mig och skrev ut recept på tabletter hon ville jag skulle kasta i mig morgon och kväll.

Det kapar toppar och dalar sa hon. Du blir lugn. Du får ro.

Önskar jag hade fått det rådet om vargtimmen istället. Det hade kostat mindre smärta. De där recepten tog jag aldrig emot.

Men om du INTE medicinerar. Och INTE skriver i vargtimmen. Vad gör du då? frågar en människa som brukade stå mig nära, men som numera rör sig i utkanten av livet.

Jag springer en mil, tills järnsmaken i svalget kommer. Eller så låser jag in mig i en stuga utan internetuppkoppling och håller hårt i kaffekoppen när det är som värst. Tror inte längre jag kan supa bort det, jag gissar att det är ett framsteg. Böcker kan hjälpa, både läsa och skriva dem. Men då vill det till att de är bra. Jag har försökt med kärlek ett par gånger också, men det är svårt att få det rätt, ofta slutar det med ett uppbrott just i vargtimmen, jag vet inte. Om inte sorgen går så djupt, kan det räcka med en måltid tillsammans med en god vän. Film klarar inte jobbet, har aldrig gjort. Riktigt stora naturupplevelser har också hjälpt mig ett par gånger.

Varför klamrar du dig fast vid din oro? frågar utkantsvännen. Varför låter du den inte gå sin väg?

Jag gillar den tanken. Att det finns ett sådant val. Det är något att sträva mot. Det är något att utforska, där i vargtimmen.



 

tisdag 8 oktober 2013

Det är sällan trösten finns där du letar efter den.

Så är det ju: Spegeln ser bara mitt senaste ansikte och likadant är det med människorna runt omkring. Jag ser bara det senaste av dem, resten vet jag inget om eller har glömt förträngt. Det är faktiskt fullt möjligt att inte lära känna en endaste jävel, om man är på det humöret.

"Vi är alla onödiga. Som rutten frukt", säger en vän till mig i morgonrusningen.

Jag tycker det låter dystopiskt, men har inga motargument.

Min vän hittade ett glas i diskmaskinen igår, med läppstiftsavtryck på kanten, trots att disken skulle vara ren. Det finns saker han måste ha glömt att berätta för min vän. Hon lyfte ur glaset ur diskmaskinen och gick fram med det till sin sambo och sa: Har du sett hur dåligt vårt nya diskmedel är?

Tragiskt hur allting måste förändras. Ingenting kan behålla sin form. Svårast att bära blir det, när du vaknar mitt i natten av att din partner pratar i sömnen. Hon säger: Jag älskar den du var, fortfarande. Men den personen finns inte längre. Hur somnar man om efter en sån sak?

Jag känner mig så hjälplös när vi skiljs åt, men å andra sidan är det ju bara ditt senaste ansikte jag skiljs från. Det finns ett nytt ansikte på ditt ansikte, nästa gång vi träffas. De där garantierna du önskar dig, är bara en falska förhoppningar. Sanningen är som vanligt - temporär.

På bussen, i trängseln, försöker jag sortera tankarna. Det gör ont, utan att riktigt förstå varför. Men en sak vet jag: Frånvaron av en person kan upplevas lika stark som närvaron av den samme. Det finns ingen som helst tröst i den tanken.

måndag 7 oktober 2013

Ur högen av böcker

Gjorde en intervju igår och fick den obligatoriska uppmaningen: Rekommendera en bok!

Det finns så många, så klart. Men här kommer några. (Sparkar in öppna dörrar, osv osv).

Françoise Sagan, Bonjour Tristesse.
Simone de Beauvoir, Mandarinerna.
Richard Yates, Revolutionary Road
Patricia Higsmith, Tom Ripley
Jeanette Winterson, Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Malcolm Lawry, Under vulkanen
John Fante, Ristat i damm

/P

En till:

Kommer det en fortsättning?

Cum libris non solus, bokblogg

Svar: Nej, nästa manus är fristående från "Kärleken passerade här en gång."

Diskbänksrealism?

fredag 4 oktober 2013

Sista dagen vid havet.

Sju dagar sedan jag kom hit. Hinner inte skriva något annat än på nästa manus. Och publicera en och annan recension. Och sätta mig på cykeln en gång om dagen och cykla ut till fyren.


Förra gången var det vår när jag var här. Det var varmare och jag såg fåglarna återvända efter vintern. Nu är det höst, och jag ser hur de samlar ihop sig i hundratal och påbörjar resan ner mot värmen.

För tidigt att prata om vad nästa bok tar upp för ämne. Vi är inte färdiga med "Kärleken passerade här en gång." Glad för alla reaktioner, roligt att människor läser.

/P.




 

En välformulerad sågning