torsdag 31 maj 2012

Birkastan ligger där det ligger. Du sitter där du sitter.

Det är TV-kväll i soffan. Jag har haft en tuff dag.

"Du är ju inte Ziggy Stardust, precis" säger hon.

"Ursäkta?"

"Jo jag sa att du är ju inte Ziggy Stardust. Precis."

Tänk. Äntligen någon som berättar något som jag inte redan visste.

"Fast de här utslagen som jag har på kinden sedan ett par år tillbaka, kan man inte missta dem för att vara den sminkade blixten som Ziggy har?" undrar jag. "Om man kisar på avstånd?"

"Nej."

"Vi måste verkligen sluta kolla på Kobra. Du får så mycket idéer."

"Jag skulle vilja säga till dig att jag älskar dig."

"Varför gör du inte det då?" frågar jag.

Men hon säger inget mer. Sa hon precis att hon älskar mig eller sa hon det inte? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att jag inte är Ziggy.

"Du har röda ögon. Du behöver clear eyes" säger hon.

"Jag minns när du behövde clear blue" svarar jag.

onsdag 30 maj 2012

Jag tror jag älskar att hata oss

Det var ett helvete att vara ung och tillsammans med dig. Fast det är sant, det hade varit ett helvete oavsett med eller utan dig. Men på den tiden skyllde jag allt på dig, vad skulle jag annars göra? Så som du härjade med mig. Livet hade i alla fall varit ett mindre helvete utan dig, det är jag säker på så här i efterhand.

Jag har bestämt mig för att ta flyget till din stad när boken är utgiven. Jag hyr en bil på flygplatsen och så kör jag raka vägen till ditt dyra hus och ringer på dörren och när du öppnar så kör jag ner ett exemplar i halsen på dig. Det är kanske inte rättvist men det är så barnslig jag är.

Vi bråkade jämt. Det var ju omöjligt att det skulle vara vi. Undrar vad vi höll på med. Och allt kan jag förlåta dig, utom den gången på busstationen när vi hade ett ovanligt hårt gräl som slutade med att två fulla killar gick mellan oss och undrade vad som stod på. Jag såg satan i dina ögon. Det blixtrade där inne. Du ljög och sa att jag hade slagit dig. Att jag brukade slå dig. Sedan sprang du din väg utan att ta tillbaka vad du sagt.

Om jag säger så här. Ingen gillar en kvinnomisshandlare. Så de två alldeles för packade killarna kände väl ingen större sympati för mig när de drämde en tegelsten i skallen på mig och sedan när jag låg blödande på asfalten, så hämtade den ena av dem en låst cykel som han kastade över mig. Jag har fortfarande kvar ärren på överarmarna. Hoppas du inte tar illa upp om jag inte kan förlåta dig för det.

Du blev visst aldrig skådespelare. Du blev något annat. Jag tror inte jag behöver veta. Jag såg dig i en pjäs och det fick räcka. Jag visste att världen inte behövde en sån som du på scen. Det fanns helt enkelt andra som var bättre. Men jag begriper ju att det var ett stort misstag att säga det till dig, när vi var så unga fortfarande. Det kan du alltid hålla mot mig; att jag var så kompromisslös och elak helt i onödan. Jag erkänner det.

Värmen har kommit till Stockholm. Ljuset hänger kvar länge på kvällarna över hustaken. Ett sällskap grillar nere på gården. Jag sitter ute på balkongen och skriver detta. Kedjeröker. Känner mig som ett bibliotek utan böcker.

tisdag 29 maj 2012

Bröllopsdagen utan datum

Sen finns det ju inga garantier för någonting. Det är lätt att glömma bort det.

Han och hon skulle gifta sig men hon blev sinnessjuk. Bara några dagar innan bröllopet. Hon tog en promenad nere vid havet och ställde sig där nere och höll en snäcka mot örat och kunde inte släppa den. Han gick efter henne när tiden gick och hittade henne där. Orörlig och tyst. Som om någon stängt av strömmen.

Så de fick glömma alltihop. Han fick ringa alla samtalen.

Hon hamnade på en helt vit avdelning. Solkigt vit. Precis som i en dålig film. Precis så. Läkarna sa åt honom att gå hem, gå ut, sätta sig på en uteservering. Hennes föräldrar förlät honom aldrig, trots att de aldrig kunde förklara vad han gjort.

Han råkade skära sig när han rakade av sig skägget och fick kväva en impuls att fortsätta längs halsen, skära fel, gå djupare för att allt det onda skulle ta slut. Sedan sålde han lägenheten och packade sin väska och hamnade i Costa Rica. Tror ingen har hört från honom sedan dess.

Hon sitter på föräldrarnas veranda och lyssnar i sin snäcka. Mer än så är det inte.

Och som vanligt kan man inte se sin egen roll i det hela

När Tomas sen gick och vann på en trisslott också så var måttet rågat. Han hade helt enkelt för mycket tur och ingen orkade riktigt bli glad för hans skull.

"Tänker du dela med dig?" frågade Lina.

"Vad vill du ha?" svarade Tomas.

"Jag vill åka till Thailand. Du betalar."

"Okej."

Vi andra stod bara och gapade. Han gjorde det verkligen. Han tog henne till Thailand. Vi spekulerade i hur de hade det och om de gjorde det. De var ju inget par. Men ändå. Fast sedan kom de hem båda två och var askgrå i ansiktet.

"Vi hyrde motorcykel uppe i norra Thailand och gav oss rätt ut bland fälten. Vi hade inget särskilt mål, vi körde runt på måfå, tog in på små hostels och rökte på med lokalbefolkningen. Opiumet är bra, det är det."

Jag märkte ju att det var något med Lina.

"Folk har inga tänder. De odlar sitt knark för att försörja sina familjer, men sedan börjar de röka själva och det tar över, ingen kommer undan, det är hemskt" sa hon.

"Och det blev bara värre och hårdare ju längre in i triangeln vi kom. Folk hade skitit på sig utan att de märkte det. Vi träffade en tysk som hade bott i samma hydda i tretton år och var stolt över att han inte kände någon längre. Han rökte sitt opium hela dagarna och lokalbefolkningen lät honom bara vara. Han sa något till mig och vände bort huvudet och sedan när han vände tillbaka ansiktet mot mig igen så undrade han vem jag var. Då hade han redan glömt mig" fortsatte Tomas.

"Fast det värsta var när jag var ute och körde själv en dag. En solig dag. Solen låg på som en hammare. Jag körde runt i meterhöga fält, vet inte alls vad det är de odlar, någon lång växt bara. Så kom jag fram till en vägkorsning där jag stannade till för jag visste inte riktigt vart jag skulle. Och då står det en kille på knä på grusvägen och framför honom står det en annan med en pistol som han riktar mot killens huvud. Båda tittar på mig och jag får panik och bara vänder med hojen och kör där ifrån."

Lina fick tårar i ögonen när hon berättade om det.

"Vad hände sedan?"

"Jag låste in mig och Tomas i bungalowen och jag låg bara på golvet och skakade av skräck. Det var förfärligt. Dagen efter tog vi tåget därifrån."

"Herregud."

"När vi väntade på tåget på perrongen så kom det fram en kvinna till oss. Hon sa you must leave now, they are looking for you."

"Ni måste ha varit livrädda."

"Ja gosse, fattar du hur mycket opium jag fick i mig när vi väl var i säkerhet? Fattar du det?"



måndag 28 maj 2012

Vi bor och lever här i Vasastan och vi har nog ingen aning om varför

Samuel Wiberg är en fiktiv människa som egentligen inte finns. Han är huvudperson i en halv roman, en bok jag skrev innan den som slutligen blev min första berättelse och som kommer ut i september i år. Det går att prata om Samuel som om han finns, det är inget konstigt med det eftersom han bodde och levde i mina tankar rätt länge innan jag beslutade mig för att först försöka få ner honom på papper och sedan, till sist, en bra bit in i historien, ta farväl av honom.

"Du är en rolig figur" sa jag till honom när vi satt och pratade en kväll på slutet. "Men du håller inte hela vägen."

"Men är det inte så för de flesta människor?" undrade han lite sårat. "De håller en bit men inte hela vägen."

"Just för att du kan säga sådana saker Samuel, så ville jag skriva en hel bok om dig. Men det går inte. Du är och förblir bara ett skal. Jag är inte framme ännu."

Det här samtalet utspelar sig vid köksbordet. Det är bara jag där. Min fru kommer in i köket.

"Vem pratar du med?" säger hon.

"Med Samuel" svarar jag.

Hon går ut igen. Kommenterar inte det hela mer. Tar en promenad någonstans och jag och Samuel blir ensamma.

"Det ordnar sig" säger jag till honom. "Du kommer alltid att finnas i min bokhylla i alla fall. Du får en egen mapp."

"Det är mer än vad de flesta får."

"Exakt Samuel."

Sedan ringer telefonen och vi får avbryta vår konversation. Det känns bra, jag har inte så mycket mer att tillägga just nu. Jag har vetat om ett slag att jag måste avsluta boken - och Samuel - men för honom är det nytt och kladdigt. Samuel vill älta det. Så jag är tacksam för att det ringer. Det är Mia.

"Jag hatar att leta parkeringsplats i Vasastan" säger hon.

"Sälj bilen och börja cykla."

"Tror du att det bara är killar som har penisförlängare va? Jag behöver min Audi."

"Men du får cirkulera en halvtimme varje kväll efter jobbet. Du bankar i ratten och svär och ger fingret till dina medmänniskor. Jag vet det."

"En sak ska jag säga dig. Det är enklare att hitta äkta kärlek än en parkering i Vasastan efter sju på kvällen."

Jag hör hennes Hasse i bakgrunden som går förbi och rapar och jag undrar för mig själv om det är honom hon menar.



söndag 27 maj 2012

You cant fool the fool


Jag ligger på dödsbädden och min fru skruvar oroligt på sig.

"Jag måste erkänna en del" säger hon.

"Jag lyssnar."

"Till att börja med är jag manodepressiv och sorgsen och glad om vart annat."

"Fortsätt."

"Jag har egentligen aldrig gillat Prince, trots att jag alltid har sagt det. Det sa jag bara för att få kompisar. Jag skiter i mina barn, har alltid gjort, jag har krökat i smyg och tagit tjack ett par gånger på mina tjänsteresor. Jag har satt undan pengar på ett konto på Jersey i alla år, som jag har undanhållit för familjen, så att jag kan dra mig tillbaka nu när du dör gubbjävel."

"Ja?"

"Det är pengar som barnen hade behövt när de ville köpa cykel eller ny klänning eller nya böcker men jag höll det för mig själv. Och egentligen skiter jag i det. Jag har ingen gud, ingen kärlek, jag älskar bara mig själv och nu kan jag erkänna det eftersom du är död om tio minuter."

"Ja?"

"Jag slutade älska dig för trettio år sedan. Om jag ens någonsin gjorde det. Allt jag har sagt till dig är bara lögn. Jag tänkte jag skulle säga det nu när du tar dina sista andetag."

"Är du färdig?"

"Men en sak, bara så du vet, jag har aldrig någonsin knullat någon annan. Jag är helt ointresserad av knulla egentligen."

Jag andas in luft, samlar mina sista krafter.

"Men vafan, är detta det bästa du kan komma upp med när jag ligger här och dör? Allt det här vet jag ju redan. Tror du jag är helt dum i huvudet? Jag har ju för fan levt med dig i alla dessa år. Klart jag har vetat."

fredag 25 maj 2012

When at Riche, always fuck with your boots on

Erik och jag är på Riche. Igen. Och igen. Jag försöker föra ett samtal men hans blick flackar, söker andras ögon, samtalet kommer av sig och jag tröttnar.

"Det är fredag. Vi har haft en skitvecka. Vi kan väl bara snacka?"

"Skivveckan har bara börjat" svarar Erik. "Fast The Cults nya var kass."

"Mina pengar är nästan slut."

"Gabriella sög av bartendern här för några månader sedan och sen dess får hon alltid dubbelt när hon beställer."

"Jaha."

"Hon beställer alltså en gin & tonic och bartendern ställer alltid fram två."

"Jaha."

"Fattar du?"

"Ja. Två för en."

"Exakt. Genialt."

Sen kommer det fram en tjej till Erik och jag förlorar honom.

"Vilka häftiga stövlar du har" säger han till henne.

"Det är Gucci" säger hon.

"Du ser ut som du kommer direkt från stallet."

"Vad menar du?"

"Ja alltså, som en hästtjej."

Hon tar illa upp. Vi står och glor efter henne när hon går.

"Skit samma" säger Erik. "Riche är fullt av hästtjejer utan häst."





torsdag 24 maj 2012

Sagan om tvättbrädan som kom av sig

Jag hade verkligen inte råd med ett gymkort den sommaren. Alla andra sprang på SATS, men jag fick stå utanför som en ledsen hund.

"Du blir ju inte större" sa jag till Erik.

"Ähh, jag raggar bara där nere. Hinner inte lyfta."

Men jag hade andra planer. Först tänkte jag låna på lägenheten för att kunna köpa ett kort, men det kändes lite väl drastiskt. Så jag sålde den istället. Cashade in. Flyttade till en hyresrätt, ett av husen ute i Solna, Blåkulla. (Sen blev den skiten också omvandlad, men det är en senare historia).

Och så började jag springa i trapporna. Från botten och hela vägen upp. Sedan tog jag hissen ner och så började jag om.

"Du måste ha råd med en trappmaskin" sa Erik. "Du gjorde bergis femhundratusen i vinst när du sålde."

"Men vad ska jag med den till? Jag har ju riktiga trappor att springa i."

"Du stör ju grannarna."

Fast det var tvärtom. Grannarna öppnade sina dörrar och stod och hejade på mig när jag kom förbi. Hejahejahejahejaheja. I början på ett pass skrek jag hejahejahejaheja på dig själv men när jag körde femte rundan uppåt så var allt bara blod- och kräksmak i munnen. På helgerna samlades alla som bodde i huset ute på gården och så visade jag upp mitt bukfett. Det minskade stadigt.

"Du kommer få medalj av kungen" sa Christos.

"Nej han hittar nog inte hit" sa jag.

"Inte den kungen som du menar. Jag menar kungen."

"Jasså han."

Fast det enda jag fick av honom i medaljväg var en blåtira och så brände han mina armar och ben med glödande cigaretter, efter att han surrat fast mig vid en köksstol. Jag hade gett hans syster blickar. Strax efteråt flyttade jag in till Karlavägen, köpte ostar och sprit och tillät mig att inte springa i några fler trappor. Det blev så fel det där. Och fortfarande har jag inte råd med något kort på SATS.

onsdag 23 maj 2012

Bomber & granater

Han var den sista mannen på jorden och ändå ville du inte ha honom. Stridsplanen flög lågt över Kungsholmen och hade bombat sönder husen runt omkring, men av någon anledning sparat Mäster Anders åt kackerlackorna. Och åt er.

"Okej" sluddrade han. "Jag har druckit sexton stora starköl. Några shots."

"Det stämmer nog" svarade du.

"Men Kungsholmen finns inte längre. Kaputt! Ett bombat skithus. Det är bara du och jag kvar här liksom."

"En sak ska jag ge dig. För att ha krökat tre dygn på raken så talar du förvånansvärt tydligt."

"Sju dygn. Det är sju dygn faktiskt. Jag ljög tidigare."

Ni hörde hur helikoptrarna släppte sjunkbomber nere vid Norr Mälarstrand och jagade upp ubåtar på torra land. En kraftig explosion en bit bort som kändes i möblerna. Väggarna höll, även om det knakade illa i hela byggnaden.

"Troligen Stadshuset" sa du.

Han nickade och gick bakom baren - på egna ben - och hällde upp en öl till.

"Jag tycker inte du ska dricka den där."

"Nehej, så nu ska du ha åsikter om mitt drickande också? Du vill inte gå hem med mig, men du ska säga åt mig vad jag ska göra?"

"Gå hem vart? Det finns inga hem längre. Allt är sönderskjutet. Planen kommer snart tillbaka och blåser ut det här stället också."

Han begrundade det du sa. Nickade. Det var ju sant.

"Jag gjorde aldrig lumpen" sa han. "Det ångrar man ju nu."

Det fick dig att vekna.

"Kom hit och kyss mig" sa du.

Men han stod kvar bakom baren. Orörlig. Förlorad i lumparminnen som aldrig blev.

tisdag 22 maj 2012

Det står ett berg i vägen

Jag nådde toppen i gryningen och lungorna smakade eld. Min kropp hade ingenting kvar i sig längre, den hade tagit slut, signalerat att den ville vända och gå ner igen. När jag inte tillät det så slutade den att leva. Så kändes det. Men nu befann vi oss, min kropp och jag, på 8848 meters höjd uppe på Everest.

"Där ser du" sa jag åt den. "Det var värt det."

Sedan tog jag in panoramat. Helt tyst där. Isande ljus långt ovan molnen.

"Du måste ner igen" sa Åsa på walkie talkien. "Det är en lång bit ner och du får inte bli fast på vägen."

Jag hade ingen luft i mig, det gick inte att svara. Men jag tog en sista titt och sedan började jag ta mig ner. På vägen ner passerade jag ett nedfruset lik, en tysk som inte hade klarat det året innan. Två sherpas skulle plocka ner honom senare, det var planerat. Liket hade ett tunt frosttäcke över ansiktet. Det såg fridfullt ut.

Femhundra meter ner gick det enklare att andas.

"Åsa?"

"Ja?"

"Du borde ha sett utsikten."

"Nästa år gör jag ett försök."

Jag hade ett par timmars vandring ner till lägret. Tänkte på soppan jag behövde. Längtade efter en sovsäck. Kinderna var sönderfrusna. Tänkte att om Åsa gjorde ett försök nästa år, om foten var bättre då så att hon vågade, om hon lyckades, då kunde vi sluta upp med det här, de här dumheterna och skaffa det där barnet istället.

måndag 21 maj 2012

Man lär sig av barnen

“Jag lämnar dig nu.”

“Va? Men varför?”

”För att jag inte älskar dig längre.”

”Men vi har ju varit ihop i jättemånga år och du har sagt varenda dag att du älskar mig?”

”Jag pratade tvärtomspråket.”

söndag 20 maj 2012

Stockholm är väl OK att bo i, bortsett från människorna som befolkar staden.

När polisen kom och ringde på min dörr, var jag inte ett dugg förvånad. Men jag accepterade det, det gjorde mig inget. Jag hade uträttat mitt ärende.

Papporna ute på gården. Som ständigt går ut på morgonen med sina söner och deras förbannade leksaker och stör hela kvarteret. Jag pratar om radiostyrda bilar som dånar fram över gruset nere på gården. Och det är papporna som står och styr. De släpper inte ifrån sig kontrollen, trots att deras söner står framför dem och bönar och ber. Uppdraget är för viktigt, det måste utföras av en vuxen.

Den jobbigaste av dem alla är en pappa som har köpt en svindyr helikopter åt sin unge. De är ute varje morgon på helgerna och flyger. Eller, pappan flyger. Helikoptern hänger i luften och dånar, den gnäller, frustar och låter. Och jag ligger och vrider mig i sängen och försöker somna om. Till sist går jag upp och ut på balkongen.

"Kan inte ni bara dra åt helvete?"

Pappan nere på gården styr helikoptern mot mig och låter den hänga i luften en bit bort. Han retar mig medvetet, det aset. Han står där nere och flinar. Sedan ger vi varandra fingret. Allt är som det brukar vara.

Men den här soliga morgonen får jag nog. Jag tänker inte nöja mig med att få ett finger och ha den där saken hängande framför mig i luften. Jag går in i lägenheten igen och öppnar städskrubben. Får tag i en lång sopborste och rusar tillbaka ut på balkongen och slår ut mot helikoptern som fortfarande hänger i luften, precis utanför luftrummet där jag skulle kunna komma åt den och retar mig. Miss. Pappan nere på gården bara skrattar och fortsätter med sin flygning. Jag ser rött.

Jag har ett fiskespö som hänger inne i klädkammaren som jag går och hämtar. Det tar mig ett par sekunder att osäkra det och göra det redo för jakt. Jag är en duktig flugfiskare. Pappan hinner inte reagera innan jag har slängt iväg ett drag som snurrar sig runt roterbladet på helikopterfanskapet. Sedan vevar jag i lugn och ro in mitt byte.

Det är okej att polisen ringer på dörren. Det spelar ingen roll.

"Var är helikoptern?" frågar de mig.

"Jag har spolat ner den på muggen" svarar jag. "Jag gjorde slarvsylta av den och spolade ner den bit för bit."

Bakom polisryggarna står pappan och hoppar. Slaget är förlorat. Jag erkänner att jag är skyldig men jag har ändå vunnit. Han vet det och jag vet det.

lördag 19 maj 2012

Mästaren

Du köpte Facebook-aktier när Grekland rasade samman och hoppades på det bästa. Du tog en soffa och en tv på avbetalning som om ingenting hänt. Du körde fyrhjulsdrift på Kungsholmen och såg ingenting konstigt i det. Du var tjugosex år och hade städhjälp. Det som irriterade dig mest med städhjälpen var att du tvingades lämna lägenheten varje helg för att hon skulle kunna städa. Du önskade att det bara kunde ske av sig självt. Du drack latte på kafe'er som definierade sig som prisledande. Du blev kåt av att ta det dyraste på menyn. Din frisyr var perfekt. Pedikyr var en genant hobby, men visst. Ditt jobb var spännande. Du var ett kap. Du klippte ditt hår i näsan en gång i månaden, den sista dagen innan ett månadsskifte. Du hade nästan inga vänner men vad gör det om hundra år. Du drömde om att spela golf i Spanien lite oftare. Du tänkte köpa hus där, så fort fastighetsmarknaden hade kraschat ännu lite mer. Vissa kallade dig för en hyena, en sjakal, men det tog du bara som en komplimang. Och sedan ringde telefonen.

fredag 18 maj 2012

Kalla det erfarenhet om du vill, jag kallar det rynkor

Vad har hänt?
Här, ta en stol. Nu får du berätta vad det är som har hänt. Inget? Det kan inte stämma. Tiden enkom, kan inte straffa ett ansikte så. Du måste ha utsatt dig för något. Berätta vem som har varit elak mot dig så ska jag söka upp den jäveln. Du behöver inte skydda någon, du behöver inte vara rädd.

Jag minns ditt babyface. Det satt på dig senast jag såg dig, kanske var det förra sommaren eller sommaren innan det. Inte längre bort än så. Vad gjorde du sedan? Började sova i trappuppgångar? Tappade bort alla längs vägen? Gjorde karriär på de sämsta syltorna?

Det är inte mycket kvar av pojken jag en gång lärde känna, när vi flyttade till Stockholm och hade huvudet fullt av drömmar och grubblerier. Den man som står framför mig idag är en helt annan person. Jag vet att alla celler i en kropp är utbytta efter sju år, det är så kroppen fungerar, men det här är ju löjligt. Kan du ens själv minnas den du var när vi satte oss på tåget med varsin väska? Sörjer du honom?

Du brukade vara fantastisk. Det är du inte längre. Jag måste gå nu, men tveka inte att ringa mig om det är något jag kan göra. Alla mina hjältar är så förändrade, jag antar att jag behöver gå hem och se över mig själv och dra en slutsats eller två.

onsdag 16 maj 2012

Kungens tredje ben höll oss alla vakna

Jag jobbade hos Kungen. Bodde i ett rum på slottet och följde honom dit han ville. Det var så där. Han är en lynnig människa som höll igång mig hela tiden. Jag hade svårt för det. Han ringde mig mitt i nätterna.

"Det är ers majestät" sa han.

"Ja jag hör det" svarade jag. "Klockan är halv tre på morgonen."

"Kungen vet vad klockan är."

Jag fick acceptera att han pratade om sig själv i tredje person. Jag tyckte inte om det, men vad skulle jag göra.

"Kom hit. Konungen behöver dig."

"Var är ni?"

"Stenbeck."

Så lade han på och det var bara att kliva upp ur sängen och sätta på sig kläderna och väcka någon krögare som kunde fixa fram ål och ostron och snaps så dags på dygnet. Alltid fanns det någon. Pengar var inte ett diskussionsämne. Jämt fick jag smyga förbi Silvia som satt uppe i en fåtölj och grät. Sedan ta en taxi med rubbet till Jan Stenbecks lägenhet i Gamla stan. Ringa på dörren. En stenad blondin utan något på överkroppen som öppnade med ett martiniglas i handen. Alltid samma sak. Hans majestät och Stenbeck låg halvt utslagna i skinnsoffan men fick ny energi när de fick syn på faten med mat. De prostituerade drog sig undan tillfälligt till ett angränsande rum och herrarna fick äta i fred. Konungen fick fnitterattacker av att äta ostron. Eller så var det en lättnad efter allt sex. Det var i alla fall jämt Stenbeck som reste sig ur soffan och föste ut mig i hallen, mot ytterdörren. Han brukade sticka till mig femtusen och kalla mig för sin bäste vän.

Det som gjorde mest ont var nog att när jag kom tillbaka till slottet så satt Silvia kvar i fåtöljen och stirrade tomt framför sig. Jag vet faktiskt inte om hon någonsin visste att jag var där. Vi talade aldrig om saken och till sist slutade jag. Orkade inte mer. Behövde min nattsömn mer än pengarna. Silvia skickar fortfarande julkort varje år.



tisdag 15 maj 2012

Tio låtar

Nummer ett


Det ligger kvitton över hela lägenheten. Jag är förtvivlad. Duger inget till. Så många kvitton nu; min revisor har gått ifrån mig. Tagit sin hand ifrån mig.
Jag lägger mig i en hög och gör kvittoänglar. Hoppas på att det ska lösa sig den här gången också. Men skattmasen har satt ett pris på mitt huvud. Det är bara Benjamin som kan trösta mig. Hoppas han kan trösta dig också.

Benjamin Francis Leftwich – Shine






Här finns en bunt till.

Stockholm Under Ytan

måndag 14 maj 2012

Tio låtar

Nummer två

Jag lär ett barn att cykla. Håller i pakethållaren, blir anfådd, manar på och tröstar när barnet vinglar till och blir skräckslaget för att ramla i asfalten. Får upp barnet i sadeln igen och säger att allt kommer att ordna sig. Målar upp en bild av hur barnet kommer att susa fram inom kort och lämna mig långt bakom sig. Det är ett liv som är på väg bort från mig. Som jag inte kan hindra det från att göra.

Kvällen innan sitter jag i en kyrka och lyssnar på The Magnetic Fields. Fem människor sitter uppradade på scenen och sjunger stämsång och det är korta vackra poplåtar. Den ena av två sångerskor i bandet sjunger att no one will ever love you honestly. Det är en fruktansvärd mening. Den träffar som en slägga.

Jag lär ett barn cykla. Det är mitt bidrag till kärleken. Jag älskar barnet honestly. Det är helt i sin ordning att jag får stickningar i hjärtat av att springa efter en cykel varv efter varv. Det är sånt fäder är till för. Jag tänker inte släppa den där pakethållaren, inte förr än barnet säger åt mig att göra det, eller att hjärtat lägger av mitt i språnget och jag tvingas göra det. Jag inbillar mig att mitt hjärta går sönder och exploderar i samma ögonblick som barnet lär sig cykla utan min hjälp. Och kanske kommer barnet alltid älska mig för just det; att jag gav bort hjärtat, förbehållslöst.

The Magnetic Fields – No One Will Ever Love You

söndag 13 maj 2012

Tio låtar (du börjar nere i en källare och slutar på ett kontor)

Nummer tre


En kompis till mig flög över till Skottland och gick i bröderna Reids fotspår; besökte samma sunkiga pubar och dammiga skivaffärer som brorsorna brukade hänga i när de bodde i Glasgow. Det var en pilgrimsresa han velat göra länge. En dröm som gick i uppfyllelse.

Det är som det är; vissa saker kan du aldrig växa ifrån. Du kan skaffa dig ett jobb och en familj och börja gå ut med hunden och betala dina räkningar. Det är till och med troligt att du gör just det. Du skaffar dig en hobby. Rökrynkor. Du fönstershoppar och missar bussen. Du löneförhandlar. Köper jordgubbar på Konsum. Har en åsikt om Skavlan.

Men det är lika bra att erkänna det. The Jesus & Mary Chain är coolast och överlever kärnvapenkriget. Deras musik är kärnvapenkriget.

"Så hur var det i Glasgow då?"

Min kompis skruvade på sig. Obekvämt.

"Det var sådär, ärligt talat. Kallt och grisigt och alla ville slå mig på käften."

"Men vadå, det var väl Mary Chain?"

"Jag åker inte dit igen. Jag missade ett par pubar som tydligen var deras tillhåll, men det struntar jag i. Det var helt enkelt för farligt att gå in på de där ställena."

"Jag trodde du gjorde vad som helst för Mary Chain."

"Det gör jag också. Jag älskar dem. Men jag kör dem i min iPod när jag är ute och joggar istället. Då är de perfekta."

"Vad menar du? Har DU börjat jogga?"

"Ja fy fan, du vet. All jävla Hermitage har omvandlats till trivselvikt. Jag har inget val om jag ska få bo kvar hemma."

The Jesus & Mary Chain – Virtually Unreal

lördag 12 maj 2012

Tio låtar (Jane, i love you)

Nummer fyra

Jag hörde om en svensk manusförfattare som åkte över till LA för att pitcha sitt manus. Den här personen hade arbetat rätt länge på sin historia och var mäkta stolt över att ha skrivit klart och dessutom lyckats få till ett möte på andra sidan jordklotet med lite makthavare i branschen. Hen flög över för sina sista pengar, med huvudet full av drömmar om en karriär som manusförfattare, bosatt i Beverly Hills.

Pitchen gick bra och folk var försiktigt positiva och sedan gick hela sällskapet på fest i en villa för tjugo miljoner dollar och någon bjöd på tjack. Vår svenska manusförfattare vågade inte säga nej, utan petade i sig två piller och resten är så att säga historia.

Hen virade in sig i en gardin och snubblade ut på altanen till villan och ramlade ner i poolen och blev räddad i sista sekund av två armanikostymer som tvingades hoppa i efter hen. Efter det blev hen utslängd, trots att hen lovade att köpa nya kostymer till sina livräddare. När manusförfattaren försökte ringa till sina kontakter dagen efter, för att be om ursäkt och släta över allting, så fick hen bara prata med olika sekreterare och personerna som hen sökte fanns aldrig på plats. Efter en vecka var det dags att flyga hem. Och manuset väntar fortfarande på ett produktionsbolag.

Den här manusförfattaren och jag delar en kärlek till Jane´s addiction.

"Om manuset någonsin blir filmat så vill jag ha den här låten som ledmotiv" brukar vår vän säga.

Och det kan man ju förstå.

Just because

fredag 11 maj 2012

Tio låtar

Nummer fem


Ringa ett telefonsamtal: 3 kalorier
Tänka på att kliva av bussen: 8 kalorier
Ta av sig rocken: 7 kalorier
Fånle: 10 kalorier
Undvika chefen: 12 kalorier
Sugande blick från kollega: 27 kalorier
Varje tweet: 1 kalori
Hämta vatten: 3 kalorier
Klädsam ångest: 35 kalorier (på ett dygn)
Logga in på datorn: 5 kalorier (flera musklick)
Flyga under radarn: 41 kalorier
Ge järnet: N/A
Drömma om en bättre värld: 6 kalorier
Nynna med till Bette Davies eyes: 18 kalorier (lägg till ytterligare 18 för ev. sittdans)


torsdag 10 maj 2012

Tio låtar (eller, vem i helvete kan få för sig att olla ett par handsydda skor?)

Nummer sex

Skor har kostat mig allt jag har. Får inte nog av skiten. Vill ha ett par för varje sinnestillstånd man rimligen kan befinna sig i.

Snygga skor var inträdesbiljetten till bandet.

"Utan loafers ingen rockmusik."

Så där har det bara fortsatt sedan. Jag köper italienska loafers på nätet från obskyra italienska skräddare och ber en bön.

Men. Det var Jarvis som var mästaren. Han kunde ägna fem helsidor i ett magasin, där journalisten ville prata om senaste singeln, till att mässa om skorna, om vikten av att äga många par, att allt annat kunde man strunta i. Och så är det ju. Det är liksom okej att ha brustet hjärta i ett par snygga skor.

Jag har spelat på samma festival som Jarvis två gånger och själv kontrollerat hans skostatus. Oklanderligt båda gångerna. Den där historien om Jarvis glasögon är en sann historia. Det var faktiskt en i The Ark som gjorde det förbjudna. Väldigt elakt. Tack och lov var det glasögonen och inte skorna.

Do you remember the first time?

onsdag 9 maj 2012

Tio låtar

Nummer sju

Och det blev dags att lämna. När gymnasiet äntligen tog slut så gjorde jag det också. Jag släpade fötterna efter mig på ett tråkigt jobb och visste inte vad jag skulle ta mig för. Mamma flyttade, lämnade mig kvar i lägenheten själv. Det borde ha varit fantastiskt men det var det inte. Minns en lägenhetsfest jag hade för alla jag kände. Det kom femtio pers, flera jag aldrig sett tidigare. Folk tömde mitt kylskåp och satte cigaretter i soffan så det blev fula märken. Jag brydde mig inte. Orkade inte. Jag gick därifrån; lämnade festen åt sitt eget öde, lät den pågå bara.

Stod ute på gatan och hörde sorlet från festen, min fest. Någon öppnade fönstret och lutade sig ut, skratten ekade mellan väggarna. Vände alltsammans ryggen och tog en lång promenad under stjärnorna. Andades nattluft och visste att det måste bli något annat, vad som helst men inte det här. Köpenhamn lockade, fast jag kände ingen där, visste inte vad jag skulle göra om jag tog mig dit. Göteborg låg också nära men drog inte alls.

Nästa morgon var jag ensam i lägenheten igen. Bortsett från märkena i soffan hade folk varit varsamma med lägenheten. Jag fick plocka glas och skit från golvet, men det gick lätt att städa. När jag var klar satte jag mig på golvet med öppna fönster. Jag var yr efter alkoholen kvällen innan, orkade inget, slog på TV:n.

MTV körde en video med Shaun Ryder som stod på ett tak i öknen och dansade i solglasögon. Ljuset i videon var underbart, det var gryning eller skymning, det spelade ingen roll, Happy Mondays var spattiga framför kameran och såg ut att ha varit uppe ett par dygn i sträck och plötsligt visste jag att all musik jag tidigare lyssnat på inte längre var viktig för mig. Jag satt framför TV:n hela dagen och hade tur; låten kom om och om igen, MTV hårdpluggade Happy Mondays och jag kunde inte se mig mätt, det gick bara inte.

Det låter kanske som att jag har gjort upp det här i efterhand, men senare samma eftermiddag  ringde telefonen och en bekant som jag inte känner alls väl, vi kan kalla henne för Johanna (eftersom hon heter så), sa åt mig att söka en skrivarlinje i Stockholm. Kom nu, lämna Halmstad, kom till Stockholm sa hon. Jag ringde skolan och fick en plats där trots att det egentligen var fullt och två veckor senare flyttade jag. Fast besluten att skriva en bok, börja på nytt. Men Happy Mondays hade satt igång mig på ett annat spår också.

Herregud, jag menar, vem vill inte dansa på ett tak i Nordafrika i blödande solljus och få betalt för det?

Step on

tisdag 8 maj 2012

10 låtar

Nummer åtta.

Jag satt i Halmstad och var femton år och ville skriva en bok, en roman. Det var befängt givetvis, hade inget att berätta, inget av substans, det var för tidigt. Men det kunde ju inte jag veta. För mig var skolan för trång; fritidsgården för tråkig och det mest spännande som hände var att en snabbmatskedja hade öppnat nere på stan. Det gick rätt fort att äta sig genom deras meny och sen var det inte så mycket mer med det.

Jag kom över en manchesterkavaj med lappar på armbågarna, såna som svenska klädmärken nu säljer för femtusen spänn. Jag hittade den på en loppis för en tia och den satt perfekt. Jag älskade min kavaj och tog aldrig av mig den. Håret växte. I klassen kallade fotbollskillarna mig för loppcirkusen och jag tog det som en komplimang. Jämt stack det fram en ny diktsamling ur ena fickan, det var kokett, jag vet det, jag hittade en identitet, läste hela tiden, skrev hela tiden.

Det var klassiskt, så löjligt vanligt bara; jag var poeten som tyckte småstaden var för liten och längtade bort. Folk lät mig hållas och tyckte det var lite intressant att prata med mig, skämta om mig, ett tag, men när folkölen kickade in så blev blondinerna intressantare. Det tyckte jag också. Jag ville också ha en blondin men det fick jag inte. Fotbollskillarna hade paxat alla blondiner.

Jag har glömt vad romanen hette, den jag försökte skriva. Den var förstås outhärdlig. Men jag satt där vid mitt skrivbord inne i pojkrummet och höll på. Och lyssnade konstant på musik såklart. Jag hade en skitdålig vinylspelare med ett gammalt stift och det lät rätt illa. Och rätt fantastiskt också. På den tiden lyssnade jag på musik som fick mig att stå ut med Halmstad och skolan och strandfesterna på helgerna och övernattningarna i sommarstugorna ute i Tylösand. Jag kände mig som ett undantag. Och jag behövde stå ut.

Det finns en artist som har fått mig att stå ut mer än någon annan och det är Joni Mitchell. Jag älskar henne. Hela hennes album Blue har varit som en bibel. Jag kan det utantill. Joni fick mig att orka vara femton och bära kavaj och bli kallad för loppcirkus.

Little Green

måndag 7 maj 2012

10 låtar

Nummer nio.

Till sist tog jag mina resväskor - två stycken - och gick ner på gatan. Hon var på jobbet och visste inte att jag gjorde det, inte just då, hon förstod ju att jag var på väg, att det skulle hända och att vi inte skulle vara tillsammans längre. Men hon trodde nog att hon skulle vara på plats när det tog slut. Men jag rev ner mina skjortor och byxor i resväskorna och gick därifrån. På den tiden rymdes allt jag ägde i två medelstora väskor.

Det fanns en soffa hos en vän som fick bli min ett tag, för hur länge visste ingen. Jag var så ledsen så att det gjorde ont att andas. När jag kom med taxin så tog min kompis emot mig och bar upp båda väskorna i hans lägenhet. Han tog trapporna i snabba kliv och hade förberett en middag och sen blev vi sittande hela natten och han fick mig att skratta ibland, när jag glömde kärleken som gått i kras för en kort stund, när jag kunde tänka på något annat.

Sedan tog musiken över. Han började spela sina skivor. Som han alltid gjorde. Den ena vinylen efter den andra. Vissa låtar gjorde mig glad, gav mig hopp. Jag tänkte att det var okej att vara tjugonånting och att ett kraschat förhållande inte behövde göra ont resten av livet. Med andra låtar var det precis tvärtom.

När han spelade Butterglory för mig så satte jag mig spikrakt upp i soffan.

"Spela den igen."

"Du gillar den?"

"Spela den igen. Jag älskar den."

Sedan tvingade jag honom att spela den säkert tio gånger på raken. Jag fick inte nog av den. Så är det fortfarande. Jag kan höra den om och om igen. Jag vet att det är en bagatell på 2.30, men för mig markerar den slutet på allt det där onda som hade plågat mig så länge. Dessutom är ju gitarrerna helt fantastiska.

The Skills of the Star Pilot.

söndag 6 maj 2012

10 låtar

Nummer 10.

Alla gick igenom Stones. Vare sig man ville eller inte. Jag slukade allt. Sexton år och jag ville vara Mick Jagger, speciellt som på den bilden när han hade stråhatt och läppstift.

Fortfarande är jag på jakt efter den perfekta kostymen; den som Mick hade på sig när han gifte sig med Bianca. Den skräddaren är tydligen fortfarande verksam i London. Kanske måste jag skynda mig om det ska bli något.

Jiving Sister.

fredag 4 maj 2012

Den första kärleken

Jag glömmer aldrig färgen på dina ögon efter den natten. Hur solen slog in i sovrummet på morgonen och tände upp allt. Vi hade skrikit åt varandra, fått ut det mesta, tömt bröstkorgarna på brösttoner. Till sist somnat. Och du öppnade dina ögon och de var röda som solen, sargade och mindre seende.

"Jag gör lite kaffe åt dig" sa jag och klev upp.

Stod i köket och vågade knappt gå tillbaka in i sovrummet igen med den rykande koppen. Tvekade men gick in. Du rörde inte på dig.

"Här."

Du sparkade till kaffekoppen och jag fick allt över mig. Det brände på överkroppen, gjorde ont överallt. Koppen gick i golvet, gick i kras. Så blev det tyst.

"Vill du ha påtår?" frågade jag.

Då klädde du på dig och gick.

Fanmail

Hej.

Jag skriver till dig för att du är en idiot.

Jag har försökt komma på en bättre beskrivning av dig än så, men det går inte. Förlåt mig.

Anledningen till att du är en idiot vet du bäst själv. Jag kan bara förhålla mig till skräpet du matar cyberspace med varje dag. Jag kommer att kunna glömma det med tiden men du får leva med det resten av ditt liv.

Jag har ett av dina inlägg som skärmsläckare för att hålla igång vreden. I förra veckan när jag grälade med min fru så använde jag en av dina meningar och det fick tyst på henne. För varje inlägg du skriver, för varje dag som går, ringar jag in dig.

En dag knackar jag på din dörr.

/Adam

torsdag 3 maj 2012

Han som gick i sömnen och vaknade upp till ett nytt ansikte

Jag gick och såg ett band, vars bästa låt var en cover. Det gjorde mig sorgsen för jag tänkte på återväxten bland banden; undrade om den fanns, om någon ville något där ute. Sedan hann jag inte tänka mer på det för en galning i baren tog tag i min arm och pekade på sitt ansikte.

"Ser du hur slät hy jag har?"

"Jo."

"Jag smetar in kinderna med en äggula och vinäger varje morgon. Det är hemligheten."

"Blandar du det eller smetar du in det var för sig?" frågade jag.

"Blandar."

Efter det var galningen med den glänsande hyn borta; jag såg honom konversera den snyggaste tjejen i hela lokalen en timma senare och när personalen tände upp lokalen såg jag dem lämna stället tillsammans. Flera år efter det satt jag i baren på Tranan en tidig eftermiddag. Mattias torkade glas och vi småpratade.

"Hörde du om han som smetade äggula i fejset?" frågade han mig.

"Det ringer en klocka" svarade jag.

"Han hade Vasastans lenaste dockansikte. Men inte nu längre."

"Vadå då?"

"Han fick sova i någons garage efter en fest. Ute i Sollentuna. Och vaknade till mitt i natten, eller yrade i sömnen kanske. Tydligen fick han ner händerna i någon syra som stod i en burk på en bänk i garaget som han smorde runt i ansiktet."

"Det låter fruktansvärt."

"Ögonlocken försvann på honom. Och lite av läpparna."

Då slog det mig att jag aldrig hade tänkt på det där bandet jag hörde - de med covern - efter den gången jag hörde dem.

"Mattias, kan inte du spela en låt för mig?"

"Vilken då?"

"Jag vill höra Cycles. Med Frank Sinatra. Kan du spela den?"

Mattias tittade konstigt på mig. Men sedan gjorde han det.

onsdag 2 maj 2012

Vad gör man om pacemakern lägger av när man befinner sig mitt ute i Saharaöknen? Jo det ska jag berätta för er. Man förlitar sig på sitt gamla hjärta, att det ska hålla till nästa stad. Så fick jag göra. Vad annat kunde jag?

Höll paniken i schack med myntaté och konkubiner. Opium. Valium. Skallerormsgift utspätt i coca cola. Hela paletten. Beduinerna var fantastiska. Tog mig på kamelryggar och visade upp solnedgången. Berättade om Ali Baba och de fyrtio rövarna, lärde mig knyta ett skydd för solen av långa tyger, visade hur man styckar en get ute på en sanddyn utan att få grus i köttet. Sen kom jag under brittisk sjukvård och de kunde ladda om apparaten i mitt hjärta och efter det var jag fri att fortsätta min resa.

"Vad handlar din bok om?" frågade doktorerna.

Men vad skulle jag svara på det?

"Den kommer på svenska i september."

"Vi kan inte svenska" sa idioterna.

Nähej. Då blir det inget läsa heller. Så är det med det.

"Jag har en fransk förläggare som går över manuset just nu och kanske översätter det. Kan ni franska?"

Doktorerna skakade på huvudet. Så självgoda. Det är bara engelska som fungerar i deras värld. Så har det alltid varit.

Jag hyrde en jeep och blåste rätt ut i öknen och försökte leta rätt på beduinerna som hade hjälpt mig och lärt mig så mycket. I flera dagar körde jag omkring på måfå och sov i bilen. Men jag såg dem ingenstans. Hur kan ett ridande sällskap bara försvinna ute i en öken? Man borde kunna se dem på mils avstånd. Det gjorde mig vansinnig.

Och sen tog bensinen slut. Jag hade räknat helt fel och blev stående i öknen. Solen stekte sönder hjärnan. Pacemakern fick jobba för högtryck i värmen. Till sist skickade svenska ambassaden en helikopter och hämtade mig och satte mig på ett plan hem igen. Det gick inte att förhandla om, de var benhårda. Planet gjorde en sväng ut över öknen innan det lyfte mot molnen. Och då såg jag ju dem, beduinerna. De hade ett läger mellan två sanddyner. Jag vinkade till dem men självklart såg de mig inte.

Jag hade glömt att lämna en nyckel till grannen innan jag stack. Alla blommor hade vissnat. Rummen luktade instängt. Claes Elfsberg läste nyheter på TV:n och såg ut som en skinnväska i ansiktet. Sen gick jag in i badrummet och fick syn på mig själv.



tisdag 1 maj 2012

Två människor som dricker en kopp kaffe och pratar med varandra

"Vet du vad som hände med Adam och Luise sen?"

"Jag hörde att de hamnade i fängelse."

"Va? Varför då?"

"Vet inte om det är sant, men tydligen så sitter de i franskt förvar och kommer inte ut på länge."

"Vad har de gjort då?"

"Jag fick höra att de spände pianotråd över en motorväg och dödade två kinesiska turister som kom körande på motorcykel. Huvudena flög av."

"Herregud."

"Det är ingen som förstår varför heller."

"Det sista jag hörde var att de skulle ner till Provence och börja importera vin."

"Starkt vin måste det ha varit."

"Det är lätt att skoja om sånt där men man vet ju inte vad som ligger bakom."

"Det rullar huvuden även efter franska revolutionen, så är det."

"Ska vi åka ner och hälsa på dem?"

"Nej det bor så mycket dårar nere i Frankrike, tro mig. Jag var där hela somrar som barn och alla var nuts."

"Du får inte tycka att jag är jobbig nu, men generaliserar du inte lite när du säger så?"

"Alla frisörer är bögar, alla som bor i Vasastan är moderater, alla musikjournalister vill egentligen bara göra en egen skiva, alla på Nöjesguiden tar tjack, är det så du menar?"

"Och alla som kör Audi tigger om att få sidospeglarna söndersparkade, den glömde du."

"Det kallar jag att generalisera. Det tror jag inte alls att alla Audiägare vill."