Samuel Wiberg är en fiktiv människa som egentligen inte finns. Han är huvudperson i en halv roman, en bok jag skrev innan den som slutligen blev min första berättelse och som kommer ut i september i år. Det går att prata om Samuel som om han finns, det är inget konstigt med det eftersom han bodde och levde i mina tankar rätt länge innan jag beslutade mig för att först försöka få ner honom på papper och sedan, till sist, en bra bit in i historien, ta farväl av honom.
"Du är en rolig figur" sa jag till honom när vi satt och pratade en kväll på slutet. "Men du håller inte hela vägen."
"Men är det inte så för de flesta människor?" undrade han lite sårat. "De håller en bit men inte hela vägen."
"Just för att du kan säga sådana saker Samuel, så ville jag skriva en hel bok om dig. Men det går inte. Du är och förblir bara ett skal. Jag är inte framme ännu."
Det här samtalet utspelar sig vid köksbordet. Det är bara jag där. Min fru kommer in i köket.
"Vem pratar du med?" säger hon.
"Med Samuel" svarar jag.
Hon går ut igen. Kommenterar inte det hela mer. Tar en promenad någonstans och jag och Samuel blir ensamma.
"Det ordnar sig" säger jag till honom. "Du kommer alltid att finnas i min bokhylla i alla fall. Du får en egen mapp."
"Det är mer än vad de flesta får."
"Exakt Samuel."
Sedan ringer telefonen och vi får avbryta vår konversation. Det känns bra, jag har inte så mycket mer att tillägga just nu. Jag har vetat om ett slag att jag måste avsluta boken - och Samuel - men för honom är det nytt och kladdigt. Samuel vill älta det. Så jag är tacksam för att det ringer. Det är Mia.
"Jag hatar att leta parkeringsplats i Vasastan" säger hon.
"Sälj bilen och börja cykla."
"Tror du att det bara är killar som har penisförlängare va? Jag behöver min Audi."
"Men du får cirkulera en halvtimme varje kväll efter jobbet. Du bankar i ratten och svär och ger fingret till dina medmänniskor. Jag vet det."
"En sak ska jag säga dig. Det är enklare att hitta äkta kärlek än en parkering i Vasastan efter sju på kvällen."
Jag hör hennes Hasse i bakgrunden som går förbi och rapar och jag undrar för mig själv om det är honom hon menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar