Nummer nio.
Till sist tog jag mina resväskor - två stycken - och gick ner på gatan. Hon var på jobbet och visste inte att jag gjorde det, inte just då, hon förstod ju att jag var på väg, att det skulle hända och att vi inte skulle vara tillsammans längre. Men hon trodde nog att hon skulle vara på plats när det tog slut. Men jag rev ner mina skjortor och byxor i resväskorna och gick därifrån. På den tiden rymdes allt jag ägde i två medelstora väskor.
Det fanns en soffa hos en vän som fick bli min ett tag, för hur länge visste ingen. Jag var så ledsen så att det gjorde ont att andas. När jag kom med taxin så tog min kompis emot mig och bar upp båda väskorna i hans lägenhet. Han tog trapporna i snabba kliv och hade förberett en middag och sen blev vi sittande hela natten och han fick mig att skratta ibland, när jag glömde kärleken som gått i kras för en kort stund, när jag kunde tänka på något annat.
Sedan tog musiken över. Han började spela sina skivor. Som han alltid gjorde. Den ena vinylen efter den andra. Vissa låtar gjorde mig glad, gav mig hopp. Jag tänkte att det var okej att vara tjugonånting och att ett kraschat förhållande inte behövde göra ont resten av livet. Med andra låtar var det precis tvärtom.
När han spelade Butterglory för mig så satte jag mig spikrakt upp i soffan.
"Spela den igen."
"Du gillar den?"
"Spela den igen. Jag älskar den."
Sedan tvingade jag honom att spela den säkert tio gånger på raken. Jag fick inte nog av den. Så är det fortfarande. Jag kan höra den om och om igen. Jag vet att det är en bagatell på 2.30, men för mig markerar den slutet på allt det där onda som hade plågat mig så länge. Dessutom är ju gitarrerna helt fantastiska.
The Skills of the Star Pilot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar