Stockholm är väl OK att bo i, bortsett från människorna som befolkar staden.

När polisen kom och ringde på min dörr, var jag inte ett dugg förvånad. Men jag accepterade det, det gjorde mig inget. Jag hade uträttat mitt ärende.

Papporna ute på gården. Som ständigt går ut på morgonen med sina söner och deras förbannade leksaker och stör hela kvarteret. Jag pratar om radiostyrda bilar som dånar fram över gruset nere på gården. Och det är papporna som står och styr. De släpper inte ifrån sig kontrollen, trots att deras söner står framför dem och bönar och ber. Uppdraget är för viktigt, det måste utföras av en vuxen.

Den jobbigaste av dem alla är en pappa som har köpt en svindyr helikopter åt sin unge. De är ute varje morgon på helgerna och flyger. Eller, pappan flyger. Helikoptern hänger i luften och dånar, den gnäller, frustar och låter. Och jag ligger och vrider mig i sängen och försöker somna om. Till sist går jag upp och ut på balkongen.

"Kan inte ni bara dra åt helvete?"

Pappan nere på gården styr helikoptern mot mig och låter den hänga i luften en bit bort. Han retar mig medvetet, det aset. Han står där nere och flinar. Sedan ger vi varandra fingret. Allt är som det brukar vara.

Men den här soliga morgonen får jag nog. Jag tänker inte nöja mig med att få ett finger och ha den där saken hängande framför mig i luften. Jag går in i lägenheten igen och öppnar städskrubben. Får tag i en lång sopborste och rusar tillbaka ut på balkongen och slår ut mot helikoptern som fortfarande hänger i luften, precis utanför luftrummet där jag skulle kunna komma åt den och retar mig. Miss. Pappan nere på gården bara skrattar och fortsätter med sin flygning. Jag ser rött.

Jag har ett fiskespö som hänger inne i klädkammaren som jag går och hämtar. Det tar mig ett par sekunder att osäkra det och göra det redo för jakt. Jag är en duktig flugfiskare. Pappan hinner inte reagera innan jag har slängt iväg ett drag som snurrar sig runt roterbladet på helikopterfanskapet. Sedan vevar jag i lugn och ro in mitt byte.

Det är okej att polisen ringer på dörren. Det spelar ingen roll.

"Var är helikoptern?" frågar de mig.

"Jag har spolat ner den på muggen" svarar jag. "Jag gjorde slarvsylta av den och spolade ner den bit för bit."

Bakom polisryggarna står pappan och hoppar. Slaget är förlorat. Jag erkänner att jag är skyldig men jag har ändå vunnit. Han vet det och jag vet det.