Vad har hänt?
Här, ta en stol. Nu får du berätta vad det är som har hänt. Inget? Det kan inte stämma. Tiden enkom, kan inte straffa ett ansikte så. Du måste ha utsatt dig för något. Berätta vem som har varit elak mot dig så ska jag söka upp den jäveln. Du behöver inte skydda någon, du behöver inte vara rädd.
Jag minns ditt babyface. Det satt på dig senast jag såg dig, kanske var det förra sommaren eller sommaren innan det. Inte längre bort än så. Vad gjorde du sedan? Började sova i trappuppgångar? Tappade bort alla längs vägen? Gjorde karriär på de sämsta syltorna?
Det är inte mycket kvar av pojken jag en gång lärde känna, när vi flyttade till Stockholm och hade huvudet fullt av drömmar och grubblerier. Den man som står framför mig idag är en helt annan person. Jag vet att alla celler i en kropp är utbytta efter sju år, det är så kroppen fungerar, men det här är ju löjligt. Kan du ens själv minnas den du var när vi satte oss på tåget med varsin väska? Sörjer du honom?
Du brukade vara fantastisk. Det är du inte längre. Jag måste gå nu, men tveka inte att ringa mig om det är något jag kan göra. Alla mina hjältar är så förändrade, jag antar att jag behöver gå hem och se över mig själv och dra en slutsats eller två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar