Peo Bengtsson, författare.

Vad gör man om pacemakern lägger av när man befinner sig mitt ute i Saharaöknen? Jo det ska jag berätta för er. Man förlitar sig på sitt gamla hjärta, att det ska hålla till nästa stad. Så fick jag göra. Vad annat kunde jag?

Höll paniken i schack med myntaté och konkubiner. Opium. Valium. Skallerormsgift utspätt i coca cola. Hela paletten. Beduinerna var fantastiska. Tog mig på kamelryggar och visade upp solnedgången. Berättade om Ali Baba och de fyrtio rövarna, lärde mig knyta ett skydd för solen av långa tyger, visade hur man styckar en get ute på en sanddyn utan att få grus i köttet. Sen kom jag under brittisk sjukvård och de kunde ladda om apparaten i mitt hjärta och efter det var jag fri att fortsätta min resa.

"Vad handlar din bok om?" frågade doktorerna.

Men vad skulle jag svara på det?

"Den kommer på svenska i september."

"Vi kan inte svenska" sa idioterna.

Nähej. Då blir det inget läsa heller. Så är det med det.

"Jag har en fransk förläggare som går över manuset just nu och kanske översätter det. Kan ni franska?"

Doktorerna skakade på huvudet. Så självgoda. Det är bara engelska som fungerar i deras värld. Så har det alltid varit.

Jag hyrde en jeep och blåste rätt ut i öknen och försökte leta rätt på beduinerna som hade hjälpt mig och lärt mig så mycket. I flera dagar körde jag omkring på måfå och sov i bilen. Men jag såg dem ingenstans. Hur kan ett ridande sällskap bara försvinna ute i en öken? Man borde kunna se dem på mils avstånd. Det gjorde mig vansinnig.

Och sen tog bensinen slut. Jag hade räknat helt fel och blev stående i öknen. Solen stekte sönder hjärnan. Pacemakern fick jobba för högtryck i värmen. Till sist skickade svenska ambassaden en helikopter och hämtade mig och satte mig på ett plan hem igen. Det gick inte att förhandla om, de var benhårda. Planet gjorde en sväng ut över öknen innan det lyfte mot molnen. Och då såg jag ju dem, beduinerna. De hade ett läger mellan två sanddyner. Jag vinkade till dem men självklart såg de mig inte.

Jag hade glömt att lämna en nyckel till grannen innan jag stack. Alla blommor hade vissnat. Rummen luktade instängt. Claes Elfsberg läste nyheter på TV:n och såg ut som en skinnväska i ansiktet. Sen gick jag in i badrummet och fick syn på mig själv.