fredag 27 januari 2017

Det är dyrt att driva bokhandel. Men det är ännu dyrare att låta bli.


I morse tänkte jag på fritidsgården som låg i kvarteret där jag växte upp. Vi var ett gäng som hängde där efter skolan och det var nog bra det, för alternativet var att göra ingenting och i brist på ingenting – att göra något sämre. Vi trimmade mopeder och drack folköl och allt det där som måste göras, men inte bara: Frank som var den coolaste vuxna person jag visste, han lärde mig att fotografera och jobba i mörkrummet med mina bilder. Det fanns en långhårig hårdrockare som hette Möller, han lärde kidsen att spela gitarr och bas. Ja ni fattar, vi var under uppsyn, fast på våra egna villkor.
Jag har många gånger velat tacka för de där åren. Ringa någon på kommunen. Mejla och säga hur bra det var med en fritidsgård.
Sedan brann fritidsgården ner till grunden. Någon anlade en brand. Det var förfärligt. Jag hade slutat gå där då, jag hade blivit sjutton och hade manchesterkavaj och skrev poesi, men jag led med de yngre som plötsligt inte hade någonstans att vara. Kommunen byggde upp fritidsgården igen. Det tycker jag var bra.
”Ungdomarna måste få kosta”, sa politikern.
Sedan stängdes den i alla fall, när kommunen behövde spara. Först hade man råd och sedan hade man inte råd längre.
Igår stod jag inne på Hedengrens och bläddrade bland böckerna. Hedengrens är min nya fritidsgård. Där hittar jag till böcker som jag inte visste fanns. Vi är ett gäng entusiaster som flockas där nere i källaren, det är som det är, personalen kör inte bort oss trots att vi bara är kufar som nästan aldrig handlar. Vi är en del av inventarierna. (Och här vill jag försvara mig själv: jag lägger tio procent av min disponibla inkomst på böcker varje månad. Mer än så kan man faktiskt inte begära.)
”Det är så dyrt att driva bokhandel”, säger en god vän till mig. Som driver en bokhandel.
”Jo”, svarar jag. ”Men det är väl dyrare att låta bli?”
Vi är tysta en stund tillsammans. Sen säger min vän:
”Ja, vad svarar man på det?”
shakespeareco




Texten hämtad från B&D:s blogg som jag drev under en tid. Fler texter från den bloggen finns samlade här:

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/ 

tisdag 24 januari 2017

California dreamin´

Fortsätter djupdyka i Kaliforniens historia. Har rört mig från Los Angeles till San Francisco och cirka 50 år tillbaka i tiden, till Ashbury heights och till the summer of love, denna helt vansinniga korta period som koncentrerades till just San Fran och stadsdelen Asbury, dit rockstjärnor och hippies och lycksökare kom i horder för att leva loppan.

Jag kommer aldrig över Joan Didion. Det var nog hon som satte fart på den här vurmen för Kalifornien som jag aldrig lyckas ruska av mig. Hon skrev ett helt lysande reportage som ni hittar i textsamlingen Slouching towards Bethlehem, där hon lever med knarkarna och uppgivna hippies en sommar och skriver ner vad hon upplever.

Nuförtiden anordnas bussresor som skickar runt turisterna i tre timmar till olika gathörn där Hendrix en gång i tiden urinerade, eller till en husfasad som döljer ett rum där det sägs att Janis Joplin bodde, osv osv. Det finns nog inget autentiskt kvar från den tiden, men det kommer inte att hindra att nästa resa går till Kalifornien.

Just nu pågår läsning i stora lass. Detta är mitt senaste kap:


Ska tydligen vara den fullständiga genomgången av de där förvirrade åren med musik och droger och sex och drömmar om en värld utanför ekorrhjulet. Jag har stora förhoppningar på den här boken. Fiskade upp den på Amason för sex dollar. 


För övrigt har jag lämnat sista genomskrivningen av Min bästa väns fru till förläggaren. 
Och så har jag investerat i en ny rock. Det är ett vårtecken. 
Och snart hoppas jag kunna berätta om ett nytt roligt projekt. 


Självklart är det så att jag planerar en resa till Kalifornien, för att sedan skriva om det. I vilken form har jag ingen aning om. Det skulle vara fint att få till en reseberättelse, om jag kan hitta en personlig vinkel på det som känns intressant, för mig (och för dig). Om jag mäktar det återstår att se. 

/P



söndag 22 januari 2017

This is what a feminist looks like.

Det har legat en hinna av uppgivenhet över stora delar av mänskligheten de senaste åren, det är min upplevelse. Som om vi inte orkar. Jag har själv känt det, tomheten och tröttheten. Men i och med installationen av USA:s nya president undrar jag om det håller på att hända något nytt. Kalla det uppvaknande eller motstånd eller en känsla av att få nog. Det finns inga enkla lösningar, en ism som ersätter en annan kan aldrig lösa alla problem, det gäller både vänster och höger. Det. Finns. Inga. Enkla. Lösningar. 
Men vi kan iallafall vara bra mot varandra och vi måste inte gå med på vad som helst. Den här bilden är tagen i Washington under gårdagen, 2017-01-21. Fotograf okänd. Sexismen och intoleransen är fel väg att gå. 


söndag 8 januari 2017

Jag följde dig till tåget



Precis när det blivit ljusare, blev det mörkare igen. Åtminstone din blick blev mörkare.


”Varför ens försöka?” frågade du mig när vi vandrade över bron.


”Jag är inte rätt person att besvara den frågan", sa jag. "Jag har nyss slutat upp med att läsa dystopiska berättelser. Jag försöker nog skaffa mig ett liv.”


”Det verkar gå sådär.”


Men jag lät mig inte påverkas av ditt svårmod. Du var samma person fortfarande, trots att det gått fyra år sedan vi sist sågs. Hur är det möjligt att hjärtat slår oavbrutet dag och natt i fyra år utan att någon som helst utveckling sker?


”Jag har sålt min lägenhet och jag flyttar till Berlin”, sa du efter en stund.


”Okej.”


”Men jag struntar i att köpa en soffa till vardagsrummet.”


”Varför då?”


”Jag vill inte ha några besök som sover över.”
  



 

torsdag 5 januari 2017

Morgonen efter nittiotalet.

Jag minns fortfarande morgonen efter nittiotalet. Det beror på en massa saker, men mest på att jag fortfarande var vaken när ljuset återvände. (Det är inte sant, det är inte alls därför jag minns morgonen efter nittiotalet, det var ju så mycket som symboliskt tog slut, det är därför jag minns det så väl.)Visst, jag var berusad, hade säkert druckit hela natten och morgonen eftersom det var fest med stort F när vi gick in ett nytt sekel. Att jag befann mig på Medborgarplatsen runt halv sex på morgonen och köpte kebab är helt säkert, det finns det vittnen på.

Taxichauffören slog på taxametern och framkörningsavgiften var 150:-, det minns jag, och herregud, vem kunde tjafsa om nåt sånt när vi andades luften i ett nytt århundrade? Han hade ju suttit och kört fyllon hela natten när vi andra, som inte körde bil på millennieskiftet, öppnade upp korkar på vinflaskorna och dansade till Bowie och P J Harvey. Jag hade en pälsmössa, nyinköpt för säsongen, som jag vägrade ta av på lägenhetsfesten. Svetten rann i ansiktet och nacken på grund av den där mössan, men den var så snygg och dessutom visste jag att den skulle funka som hjälm (skydd mot slag mot huvudet) om olyckan var framme.

Alla som vet något om tärningsteori inser ändå att oddsen är rätt låga på att skit kan hända en nyårsnatt, speciellt om det ska till ett skifte mellan århundraden. Så jag behöll pälsmössan (fejk, givetvis) på. Patrik kan intyga att det är sant, mössan satt på huvudet hela natten.

"Den här baksmällan vet jag inte om jag kan hantera", sa jag till M på Medborgarplatsen.

"Menar du den du fixat med hjälp av alkohol, eller pratar vi mer metaforiskt här, och menar baksmällan av att inte längre befinna oss på nittonhundratalet?"

"Du vet, hur många människor brukar prata om att ta en vit månad i januari?"

"Ja."

"Det är ett nytt år, man vill börja om, göra rätt, och så vidare."

"Ja."

"Jag vill ta ett vitt sekel", sa jag. "Hela mänskligheten borde ta ett vitt sekel. Börja om och göra rätt, leva i fred, äta mer grönsaker, köra mindre bil, sluta slåss, inte förstöra miljön, läsa mer böcker, hångla mycket, älska varandra, jobba med saker som ger energi, konsumera mindre skit, konsumera mindre kläder, sluta borra efter olja i Arktis, lyssna på bättre musik, klimatkompensera sina flygresor...."

Nu är det 2017. Riktigt som jag önskade där i det första morgonljuset i det nya århundradet har det inte blivit. Mänskligheten har struntat i att ta ett vitt sekel. Kanske laddar vi för nästa etthundra år istället, vem vet. Men jag minns morgonen efter nittiotalet, det är faktiskt inget struntprat.

/Peo






onsdag 4 januari 2017

Att skriva sig ut ur.

Fem dygn av isolering och förhoppningsvis oupphörligt skrivande framför mig. De sista kapitlen på viljekraft, ett mindset kopierat från elitidrottare, ett löfte om att få vila efteråt. Varför gör du det här, Peo? Varför i helvete gör du det här? Ständigt samma sak, samma löjliga frågor till mig själv som aldrig går att besvara, men numera med en vetskap om att jag slutar ställa dem direkt när manus är klart. Det är alltid värt det.


Det är alltid värt det.


Nu finns den där nya appen också, där man kan välja mat från alla restauranger och sedan är det nån som cyklar hem med käket och ringer på dörren.


Jag ringer Riche:


"Hej, jag vill beställa en råbiff och strips och grönsallad, tack."


"Du vill boka bord?"


"Nej, jag vill beställa maten för take away. Det kommer nån och hämtar käket."


"Okej."


"Kan du lägga med en flaska bourgogne också, jag har precis skrivit elva sidor skönlitteratur som kommer förändra världen och jag tänkte belöna mig själv med en god middag och lite gott vin."


"Eh, nej. Vin kan vi inte lämna ut."


"Alltså, vi har hjärnkirurger som kopplar ihop nervceller i hjärnan på folk och man skickar rymdsonder till mars för att hitta nya planeter att bo på åt mänskligheten..."


(Här uppstår en längre tystnad.......)


"Ja?" säger hon på Riche i telefonluren.


"Men rödvin går alltså inte?"


"Nej, rödvin går inte att få som take away."


"Men råbiff går?"


"Råbiff går."


"Och strips går?"


"Strips går."


"Och grönsallad, hur är det med den?"


"Grönsallad går att få som take away, det är korrekt."


"Men rödvin?"


"Nej, rödvin går inte att få som take away."


Jag vet hur tjatig jag blir när jag skriver för länge utan att ta en paus, så jag ska inte klandra någon annan än mig själv för det här samtalet. Men ni måste förstå: det är så tråkigt att umgås med sig själv, jag är less på det, på mina förväntade formuleringar, jag har liksom pratat klart med allt inom mig och med varenda karaktär i manuset också. Då blir det lätt att man drar ut på snacket med hon på Riche bara för att få höra att det finns en annan sorts mänsklighet där ute.


Först måste man skriva sig in. Sedan måste man skriva sig ut ur.


Sådan är lagen.


/Peo











tisdag 3 januari 2017

Solstrimma ovanför taken

Joan Didion skriver om att lära sig själv att leva, i textsamlingen jag läser av henne nu. Det låter lite högtravande - och det är det säkert också - men hon behåller sin skärpa rakt igenom varje text, det tycker jag. Hon pratar om presidentvalskampanjer, om en rättegångshistoria i ett våldtäktsmål och om Kaliforniens vattenförsörjning. Bland annat.


Reportageböcker känns helt rätt nu, enda kravet jag har är att de ska vara skrivna med någon sorts litterär känsla ändå, och där passa Joan in så klart. Har bokat Hell´s Angels-boken som Hunter skrev på sjuttiotalet också, samma sak där, en reportagebok med litterära kvalitéer. Plöjer en bok i veckan, minst, plus skriver rätt hårt själv sedan ett par månader tillbaka. Vet att jag har blivit världens tråkigaste person som inte längre hör av mig, men det verkar vara priset jag måste betala för att gå i land med projekten.


2017 känns hoppfullt, fortfarande, kanske mycket på grund av att 2016 innehöll så mycket skräp. Jag är inte den första som skriver det, jag vet. Vaknade i morse, halv åtta, såg en solstrimma ovanför taken och tänkte att vad jag än gör eller inte gör så återvänder ljuset nu, om typ sextio dagar blir det någonting som påminner om vår och jag kommer att orka ta mig dit, absolut. Personligen blir det här året när jag får ut tre böcker. Mer info om det snart.


Riddarfjärden ligger spegelblank, tio minusgrader i Stockholm. Glasklar utsikt mot djurgården och det igenbommade tivolit. Nästan för kallt för att promenera. Har som vanligt inga handskar, det kommer aldrig att hända. Jag förlägger dem på första bästa café och sen är det samma sak igen, så jag försöker inte ens. Vissa bagatellartade misslyckanden går aldrig att sluta upp med.


Möte nästa vecka på Lavender. Rita upp framtiden, något att förhålla sig till. Jag vill att framtiden ska vara nu.


/Peo