Monthly Archives: april
Veckans andra boktips
Romain Gary är nog en rätt bortglömd författare. Hans storhetstid ligger långt tillbaka i tiden, han tog självmord 1980 och skrev ett tiotal romaner under sin livstid.
Han är den enda människa som har lyckats vinna det prestigefyllda Goncourtpriset två gånger (vilket inte är tillåtet.) En gång som sig själv (!) och en gång under pseudonym somÉmile Ajar. När Ajar föreslogs som pristagare, var det någon som misstänkte att det i själva verket skulle kunna vara Romain Gary som hade skrivit boken. Men juryn avfärdade den farhågan med motiveringen att Romain Gary ”aldrig skulle kunna skriva så bra.” Boken han vann med andra gången heter ”Med livet framför sig”. Jag läser den just nu och tror att jag får anledning att återkomma till den.
”Talangscouten” utspelar sig ett varmt land någon annanstans, oklart vad. En diktator styr landet, en man som är fascinerad av satan och all ondska. Han strävar under hela sitt liv efter att bli så ond som möjligt, för att säkra sig en plats i helvetet. Alla handlingar syftar till det; att komma närmare det ockulta, den svarta sidan. Runt omkring honom finns människor, vars enda mening är att hjälpa honom närmare sitt mål. ”Talangscouten” tror att artister, trollkonstnärer och gycklare har svurit ett samband med satan. Det är så de har fått sina färdigheter, genom att sälja sina själar. Därför bjuder han in alla dessa artister att uppträda på hans nattklubb. Men jämt blir han besviken, när det onda aldrig är tillräckligt ont. Folk väljer att göra saker av kärlek och omtanke, vilket äcklar talangscouten. Det slutar med katastrof, givetvis.
Romain Gary skriver på ett sätt som jag bara kan drömma om. Hans språk är sannerligen fantastiskt. Det är omedelbart, direkt, det glöder över sidorna. Ni som känner mig och min litteratursmak sedan tidigare, vet att jag alltid håller bra historieberättande högre än vackert språk. Men vad ska man göra (mer än att kapitulera?) när en författare har båda delarna?
/Peo
Mazarine Street, Upstairs.
Warner Music har lagt upp vår sista video. Så idag blir det inte litteraturrelaterat, vänner.
/Peo
Veckans första boktips
En sträckläsning senare vill jag gärna tipsa Books & Dreams läsare om den här spänningsromanen. Det snackas en del om att det här skulle vara årets Gillian Flynn och visst, ”Kvinnan på tåget” har en del likheter med ”Gone girl”, men är ändå sin egen. Olikheterna är fler än likheterna skulle jag säga, tack och lov.
Så här är det: jag läser sällan thrillers. Varför då? Jag vet inte, tiden räcker inte till, jag har ständigt en trave böcker som jag vill läsa, vi kan kalla det för uteslutningsmetoden om ni vill. Men den här lockade mig och den var lätt värt lästiden. Herregud, jag läste ut den på en dag.
Vad har vi? Jo, en välskriven och smart spänningshistoria, berättad genom ett par såriga människor som har fått sin beskärda del av smärta, sorg och leda i livet. Rachel, som väl ändå får sägas vara huvudperson, har fått sparken från sitt arbete eftersom hon dricker för kraftigt, hon är inneboende hos en vän som egentligen inte vill ha henne där och varje dag tar hon tåget in till London för att lura sin rumskompis (och möjligen sig själv) att hon fortfarande har ett fungerande liv som inte fullständigt har rasat samman.
Längs vägen in till London ligger gatan med husen där hon levde i ett förhållande med någon hon älskade. Det är några år sedan. De har separerat, mannen lever i ett nytt förhållande nu, fortfarande i samma hus. Det blir en plågsam resa in och ut från London när den gatan passeras för Rachel. Sedan gör hon sig ett ärende dit, utan någon verklig anledning, hon är berusad bortom alla gränser och vaknar upp blodig dagen efter med minnesluckor. Och så har en kvinna försvunnit från gatan.
Mer än så ska jag inte berätta. Men historien flyger fram, det är svårt att lägga ifrån sig boken, texten håller mycket högt tempo. Och som alla riktigt bra thrillers, så innehåller ”Kvinnan på tåget” en berättelse om relationer. Människor som vill göra rätt men det blir bara fel. Det här är en strålande debut.
/Peo
Vi var gamla vänner, våra skuggor blev längre med åren.
Två gånger har jag varit nära döden, i alla fall vad jag kan minnas. Bilkraschen var en av dem och det var i vuxen ålder. Första gången var tidigare, som sexåring när jag föll i vattnet från en brygga och höll på att drunkna. Jag minns att jag och Madeleine bar omkring på tunga stenar som vi hämtade från strandkanten och bar ut på bryggan. Sedan kastade vi stenarna, som sjunkbomber, på skräddarna som sprang omkring på vattenytan. Insekterna flyttade sig snabbt när stenarna kom farande, utnyttjade ytspänningen, verkade inte bli skrämda av vår lek utan var snabbt tillbaka precis vid bryggan igen. Så när jag skulle kasta i den sista och tyngsta stenen, följde jag med själv. Släppte inte taget helt enkelt.
Det var tyst och mjukt och mörkt under vattenytan och jag sjönk långsamt, svävande, kände luftbubblor som strömmade mot mitt ansikte upp mot ytan. Jag hann inte bli rädd, men jag vet att jag tänkte att snart kommer jag att behöva andas, jag kommer att behöva öppna munnen och ta ett djupt andetag och då kommer det att komma in vatten i mig, inte luft. Jag kunde höra hur Madeleine skrek, ropade, kunde höra stormande steg från bryggan, jag sträckte upp mina händer ovanför mig, lugnt, utan panik, en stark hand fick tag i min handled och i nästa sekund spräckte jag vattenytan och satt på bryggan. Först då blev jag rädd. I efterhand har jag fått veta att det var nära, jag befann mig under vattnet länge.
Det var länge sedan jag besökte staden på västkusten där jag är född och uppväxt, men sist jag gjorde det så sprang jag på Madeleine på gatan. Hon var ärrad, så tänkte jag om henne och det slog mig att jag kanske såg lika kantstött ut i hennes ögon.
”Kommer du ihåg den gången du höll på att drunkna?” var nästan det första hon frågade mig.
Två gånger har jag varit nära döden, i alla fall som jag själv är medveten om. Det kan ju ha funnits fler tillfällen. Att leva och bo i den lilla staden kändes som döden, det vet jag ju, men det kan knappast räknas.
Madeleine blev kvar, mot sin vilja. Det var aldrig någon som tog henne därifrån. Hon gick runt med solen i ögonen i flera år och var finast av dem alla, det var inte bara jag som tyckte det. Hon hade inte finast hår eller vackrast leende, men hon var full av skratt och humor och jag ville alltid vara med henne och prata med henne. Vi följdes åt ända upp till nian, satt bänkgrannar och fnissade, det var aldrig tal om att vi skulle göra något med varandra, vi var de bästa vänner helt enkelt. Jag trodde verkligen att hon skulle ta sina drömmar på allvar.
”Har du familj? Har du barn?” frågade jag henne den.
Men hon skakade bara på huvudet. Hon levde ensam, jobbade som lärare i tre ämnen hon inte längre kände något för. Sa att eleverna satt med mössa inomhus och spelade spel på sina telefoner. Vi stod där på gatan, positionerade oss, berättade fragment från våra liv. Madeleine suckade.
”Jag vet inte” sa hon till sist, ”jag tror att livet i grund och botten handlar om att sänka sina förväntningar.”
Att få ihop sin historia.
Mitt kök är ett hav av post it-lappar. Väggarna är fyllda med dem. Små korta anteckningar som alla till sist hamnar här på bloggen.
”Det kan ta några månader” säger jag när min hyresvärd kommer förbi eftersom han har fått klagomål på mig, ”men förr eller senare får jag ihop en historia.”
”Varför luktar det mäsk från toaletten?” frågar han.
”Det är för att jag bränner hemma.”
”Det får man inte”, säger han.
”Får man inte bränna hemma? Och sedan när får man inte det?”
”Det har man aldrig fått.”
”Vadå, är du polis eller?”
”Nej jag är hyresvärd.”
Det slutar med att jag måste ge honom tio liter hembränt på plats och sedan lova att ge honom tio liter till varje månad. Jag är inte helt nöjd med den affären, men vad ska jag göra.
”Vad sa du om alla de här lapparna? Du får ihop historier?”
”Äh, det var inget”, säger jag. ”Glöm bort att jag sa något.”
”Nu går jag ner till grannarna som har klagat och säger att de har fel. Du är en trevlig prick.”
Jag gör några korta noteringar. Fäster upp ännu en gul lapp. Tänker att någon gång blir säkert det här också en historia.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar