Monthly Archives: mars
Härskarteknikerna genomsyrar det mesta.
Vi står sju cyklister vid ett och samma rödlyse. Det är jag på min gubbhoj och sen är det sex män i skäggstubb, färgade glasögon och lycrabyxor, ombord på sina italienska racercyklar.
”Kom igen, killar”, säger jag. ”Var det verkligen detta som Gud menade när han lät oss tänka självständigt?”
Fast ingen lyssnar. Det är en tävling där på Hornsgatan, det är jag som inte begriper bara. En av cyklisterna skär effektivt av min cykelväg med flit, så fort det slår om till grönt. Det är hans sätt att markera att jag inte passar in i familjen.
På tunnelbanan härom dagen satt en äldre man och läste James Joyce. Jag vet inte, jag kanske kastade ett ögonkast för mycket (eftersom det är en så ovanlig syn med en fysisk roman i tunnelbanan i dessa dagar) och fick onda ögat tillbaka.
”Lägg av. Jag tänker inte försöka råna dig”, sa jag. ”Jag noterar bara vad det är för bok du läser.”
”Det trodde jag inte heller. Jag är mer förvånad över att du överhuvudtaget kan läsa.”
What. The. Fuck.
Är det så konstigt att man grottar ner sig i sociala medier, istället för att träffa folk på riktigt? När det är på det viset, menar jag.
”Fast det var ju du som började”, säger min fru när jag berättar om cykelincidenten på Hornsgatan. ”Du retade upp cyklisterna genom att säga så där.”
”I fortsättningen tar jag taxi för att slippa morgonrusningen”, svarar jag.
”Du, att ta taxi varje morgon är också en sorts härskarteknik. Det fattar du väl?”
/Peo
Vart är manligheten på väg?
På kontoret är det hela havet stormar, för tjejerna sitter vid tiokaffet och jämför längden på sina kejsarsnitt. Lena halar upp blusen och visar upp det längsta ärret. Det löper över naveln, från höger till vänster, av någon anledning.
”Vad hade du för läkare?” frågar jag. ”Var hen inte nykter?”
”Jag var inte nykter”, svarar Lena. ”Så borta på droger och gas, alltså. Herregud, jag har aldrig mått bättre.”
”Sluta säg hen”, säger Marika. ”Jag ryser när du låter som en DN-människa.”
Så jag häller upp en kopp kaffe och försöker göra mig osynlig. Det går inte att hålla hög svansföring i ett sånt här sällskap, det kan bara sluta med tårar.
”Vart är manligheten på väg?” undrar Lena högljutt, med adress åt mitt håll.
”Förlåt att jag finns. Förlåt att jag bryr mig. Förlåt att jag ställde en fråga”, säger jag.
”Så många förlåt, så lite förståelse från mitt håll”, svarar Marika.
Jag går in till chefen och stänger dörren bakom mig.
”Helen, mina kollegor mobbar mig”, försöker jag. ”Det är svårt att andas i det här företagsklimatet.”
”Hissa upp tröjan är du bussig”, svarar chefen. ”Jag vill se dina magrutor när jag pratar med dig.”
”Men jag har inga magrutor.”
”Då får du sparken, älskling.”
/P
Det är aldrig lätt att tjafsa med praktikanter.
En liten del av mig blev imponerad av den manliga författaren på Akademibokhandeln Odenplan igår, som gick omkring i lokalen och stuvade om böcker på bokhyllorna. Han tyckte helt enkelt inte att hans egna roman ”fick tillräckligt med plats” på hyllan, så därför plockade han ned andra författares böcker (de som stod bredvid) och skapade en halvmeter som bara skyltade med hans bokomslag. Böckerna som han plockade ned från hyllorna la han i en hög på golvet.
”Vad i helvete håller du på med?”
Jag trodde faktiskt inte att den där unga praktikanten med rosa hår kunde låta så bestämd, men det kunde han. Troligen så var det praktikanten som skulle bli tvungen att ställa allt till rätta igen, när han väl hade fått ut den store författaren ur lokalerna.
”Ni skyltar fel”, svarade författaren så morskt han bara kunde. ”Min bok syns inte.”
”Din bok har stått på hyllan i två månader nu och DET ÄR INGEN SOM VILL KÖPA DEN!” svarade praktikanten. ”Vi ska returnera skiten till förlaget så fort det bara är möjligt.”
Otroligt jobbigt. Väldigt pinsamt. Sen kom två Securitasvakter och slängde ut författaren. Och två tanter stämde upp i en spontanapplåd. Jag visste inte vad jag skulle tro.
”Fortsätter du så där så blir du snart butikschef”, sa en av tanterna.
”Inte med det där rosa håret”, svarade den riktiga butikschefen, som precis gick förbi.
Jag köpte den bok jag var ute efter och gick därifrån.
Och ute på Odenplan fick jag syn på författaren som stod lutad mot en vägg och grät för sig själv. Han hade köpt en takeaway latte och höll ut koppen lite för långt ifrån kroppen mot gatan, vilket gjorde att en person som sprang förbi, misstog honom för en tiggare och försökte trycka ner en femkrona i hans kaffe i farten. Ja, det hela var mycket märkligt.
/Peo
Tre bokbloggar jag läser.
Massolit delar ut pris till bästa bokbloggar en gång om året. Det är ett bra initiativ, för det sitter en massa kunniga människor därute i stugorna som läser ofantligt mycket och som delar med sig av sina tankar – högt och lågt. För mig personligen har det blivit så att jag följer enstaka bloggar, det kan ha att göra med att vi delar ett intresse för fransk litteratur, eller för att bloggen är extremt välskriven, eller vad det nu kan vara. Man hittar sina favoriter i djungeln.
Här kommer ett par tips, utan inbördes rangordning:
Har tipsat om dessa förut, på Stockholm Under Ytan. Men känner att jag vill ge dem en extra puff igen.
Bonustips: Om du inte redan följer Bagatellerna, så hittar du Instagramkontot här:https://instagram.com/bagatellerna/
En ny litterär stjärna är född!
Ha en fin dag.
/Peo
Du vet att det är vår när okända människor börjar prata med varandra vid övergångsställena.
Ja, jag vet. Bara genom att skriva ordet ”vår” så jinxar jag hela upplägget och snart har vi snö på hustaken igen och måste gå mitt i gatorna för att inte riskera att få istappar i skallen. Men:
Det var så fint igår, när en äldre man tilltalade mig vid övergångsstället. Han ville baraprata. Det är solen och värmen och förhoppningarna som gör det, vi dog inte den här vintern heller, även om det var på håret. Folk var glada igen och det är bra, det behöver vi.
Jag utnyttjade vintern väl: skrev ett manus och läste massor av böcker. Gjorde för lite saker med mina barn, men jag ska försöka kompensera för det nu.
”Jag är sjuttiotvå år och borde veta bättre”, sa mannen vid övergångsstället. ”Varje gång, varje varm marsdag varje år, så tänker jag att nu, nu är det slut på vintern. Och sen snöar det till valborg igen.”
”Det är därför bokrean finns”, svarade jag. ”Den är till för att du ska kunna bunkra upp med bra romaner och ta dig fram till pocketsäsongen.”
”Jag köpte en hängmatta för fyrtio år sedan i Algeriet. Den har jag kvar ännu.”
Underförstått: det var där han låg och läste sina böcker, i den hängmattan. Så många saker jag ville fråga om. Men det hann jag inte. Vi skiljdes åt där, övergångsställemannen och jag.
Vad jag hade bråttom till? Svar: Bokrean, såklart. Det fanns ett par klassiker på den Akademibokhandeln som jag bara var tvungen att införskaffa. Återkommer till dem framöver.
/Peo
I Bokspegeln nr. 3 Bonniers Bokklubbs medlemstidning.
Det var märkligt att vara ung. Vi pillade bort sårskorporna bara för att se om det fortfarande blödde.
Du skrev förvirrade brev från San Fransisco som ingen av oss som var kvar i Sverige förstod. Jag minns den tiden väl, när breven fortfarande kom, för jag hade köpt en ny dator och den hade en irriterande alarmfunktion som plingade till varje gång jag fick ett mejl och jag kunde inte förstå hur man skulle göra för att stänga av ljudet.
”Så det är sant, alltså. Du är verkligen teknisk idiot.”
Angelica. Denna gudabenådade vänskap som innehöll så mycket sarkasmer. Hon var alltid tvungen att hugga där det fanns en öppning.
”Tomas blir kvar i San Fran”, sa jag. ”Han köper och säljer konst och när det inte funkar så jobbar han extra på konstnärscafé.”
”Vad är ett konstnärscafé?” undrade Angelica med all rätt.
Jag visste inte. Men du skrev så och jag återgav bara vad du sa. Av någon anledning fick det mig att framstå som den okunnige. Herregud, på den tiden blev verkligen allting fel, hur jag än försökte uttrycka mig.
Jag ska skapa mig en karriär som konsthandlare. Jag kommer hem igen om tjugo år och då är jag förmögen och så köper jag ett hus ute i skärgården och det kommer finnas en gäststuga på tomten som du och Angelica kan få låna på somrarna om ni vill. San Fransisco är underbart. Det är mitt liv just nu. Så fort jag får snurr på konsthandeln så köper jag en flygbiljett åt dig så får du komma över och se det med egna ögon. Men lönen från caféet räcker inte långt. Hoppas du förstår.
Sen visade det sig att inte heller Angelica kunde stänga av alarmfunktionen på datorn. Hon blev riktigt förbannad när hon misslyckades.
”Där ser du”, sa jag. ”Datorn lever sitt eget liv.”
”Den enda som lever ett liv överhuvudtaget, det är han i San Fransisco och det vet du”, svarade hon bittert.
Vi satt i Kungsträdgården på Piccolino i den första vårsolen och frös. Angelica var gravid och mådde illa.
”Vem är fadern?” frågade jag.
”Det vet jag inte.”
”Vilka står det mellan?”
Angelica såg på mig med förtvivlad blick.
”Jag minns inte ens att jag har legat med nån”, svarade hon.
Kom hem nu, skrev jag till dig på andra sidan jordklotet samma kväll. Kom hem nu. Nån måste komma hem och styra upp det här. Min dator löper amok, du jobbar på ett café för konstnärer och Angelica har minne som en guldfisk. Snälla, kom hem bara och styr upp oss bara.
Gamla vänner fortsätter att vara vänner, otroligt nog.
Bokade en resa till Barcelona med en god vän. Vi har inte tid för varandra längre, men mirakulöst nog hittade vi en lucka i våra kalendrar som ännu inte var upptagen med omvärlden.
”Minns du allt vi brukade göra innan barnen?” säger han.
”Nej, egentligen inte”, svarar jag. ”Vad gjorde vi?”
”Drack vin. Pratade om böcker. Dansade i din soffa klockan fyra på morgonen.”
”Jaha.”
Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, minns.
”Men”, säger jag. ”I Barcelona blir det uteserveringar vid havet. Det är på ett annat vis nu.”
”Inte för mycket vin bara”, svarar han. ”Jag måste upp i gryningen och jogga.”
”Som jag sa. Det blir annorlunda.”
Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, föreställer sig resan.
”Vad hände med soffan?” frågar han. ”Den vi dansade i?”
”Du kräktes i den och vi slängde ut soffan från balkongen.”
”Lägg av, det hade jag kommit ihåg.”
”Du kom inte ihåg det ens dagen efteråt, så hur skulle du kunna minnas det femton år senare?”
”Jag blir trött bara jag hör det”, säger han. ”Vi måste ta siesta. Som spanjorerna gör. Vila.”
”Jag har sett en soffa på Habitat som jag tänkte du kunde köpa till mig. Vad säger du om det?”
”Det låter rimligt. Med räntan under femton år så har du tjänat ihop till en ny soffa som jag pröjsar.”
”Gärna en siesta i Katalonien”, svarar jag. ”Men först en siesta i min sprillans nya lyxsoffa.”
/peo
Att sätta florister i arbete.
Ska vi prata lite om sociala medier? Eller är vi trötta på det vid det här laget? Det går så klart att svara ja på båda dessa frågor. Jag är den förste att ställa mig i kön och svara ja, i vart fall. Ändå ska jag säga något om detta idag.
Twitter, när jag begrep det för X antal år sedan, och började använda det, så exploderade det som en samlingsplats för människor som jag upplevde som likasinnade. Allt var en lek, jag var ju anonym som Sthlmunderytan rätt länge innan första boken kom och jag tvingades stiga ut ur min dimma och bli Peo. Den första tiden var allt bara trams, jag skrev vansinnigheter, korta lakoniska saker om livet, högt och lågt (mest lågt) och det enda syftet var att roa.
Numera har det där förändrats. Jajajajajajajajajajajaj, här säger du att det är bara för att jag har blivit gammal gubbe och snart behöver rullator och det är förvisso sant, men det är inte HELA sanningen. Jag använder Twitter i dessa dagar för att söka kunskap. Rent konkret: Jag får en idé till en text, men jag vet väldigt lite, eller ingenting, om ett yrke exempelvis. I det läget kan jag gå ut med en fråga och kolla om det finns några ambulansförare, elektriker eller hjärnkirurger där ute som kan tänkas vilja bli intervjuade. Och ofta så finns det en hjärnkirurg i följet. Det är ju helt sjukt, men det funkar.
Research ser väldigt annorlunda ut i dessa dagar. Luntorna nere i katakomberna på biblioteket får ligga där och damma. Jag kommer i kontakt med människor av kött och blod i stället, som är pratglada och delar med sig av sina liv.
Vad blir nästa steg? Att slänga ut en fråga om det finns några florister i följet, kanske? Sedan presentera min idé för de som hör av sig, be dem skriva berättelsen åt mig (som handlar om en florist) och bara ta procent på bokförsäljningen. Det är framtiden, vänner.
/Peo
Cykelpremiär i mars.
Ja, det har varit lov i fjällen och tunga, långa åk i blötsnö som manglade musklerna i låren. Eller ”musklerna”, om du så vill, det kanske är mer korrekt beskrivet. Jag är mest förvånad över hur artiga folk lyckas vara mot varandra i köerna till liftarna, trots att de nästan sticker ut ögonen på personen bakom med stavarna, alternativt trasslar in skidorna kollektivt, vilket gör att ingen tar sig framåt. Det slutar med kaos, det gör det, men ändå är folk på gott humör. Vi har mycket att lära där, vi som besöker bokmässan varje år och klagar på trängseln.
Jag åkte ett par timmar varje dag och kroppen var helt utpumpad till sist. Hade en ambition att läsa ut min nya franska roman på kvällarna, men njet. Det var inte möjligt att hålla ögonen öppna och ta in litteratur, inte efter blötsnön.
En ny textidé föddes under något av de där åken. Jag tänkte som vanligt nejnejnejnej när tanken kom, jag är inte beredd, orkar inte starta upp skördetröskan, vill inte skriva just nu, inte på något längre i vart fall, men vad gör man när tanken uppstår? Så nu tar jag anteckningar. Punkt slut.
Tillbaka i Stockholm nu. Cykelpremiär i mars. Har köpt cykelhjälm, vilket betyder att jag inte ska dö i trafiken. Så lätt blir ni inte av med mig.
Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar