Berätta vilka böcker du läser så ska jag säga dig vem du är.

Jag växte upp i ett grabbgäng som trimmade mopeder och skolkade från historialektionerna och för ett kort ögonblick i tonåren så trodde jag att det var hela sanningen: det var så livet var utformat, ingenting fanns utanför den smala världen av smattrande mopedförgasare och det obestämda trånandet efter tjejerna i stentvättade jeans som aldrig tittade åt mitt håll.

Det var som att ha en illasittande kavaj över axlarna, jag rörde mig obekvämt och olustigt och var knappast kompis med min kropp på den tiden. Många vet nog vad jag pratar om nu, att träda in i vuxenvärlden via tonåren kan vara en rätt tröttsam historia, både själsligt och fysiskt. Den ständiga vetskapen om att inte själv ha valt på vilka premisser man lever, att vara utsatt för ett grymt practical joke som råkar ha placerat dig på en plats som känns märkligt främmande, trots att du kan vartenda gathörn. Så var det för mig, till och från åtminstone, och jag tror att det fungerar på exakt samma sätt idag för tonåringarna, trots att mycket tid har förflutit sedan jag själv var drabbad.

Jag hade en lärare i svenska som såg mig. Han hette Sven och jag vet inte om han fortfarande lever, men jag tänker då och då på honom.

”Har du läst Kyssen?” frågade han.

”Nej.”

”Läs den. Skriv ett referat på den och lämna in när du är klar. Jag tror du kommer att tycka om den boken.”

Jag gjorde som jag blev tillsagd och mycket riktigt – boken träffade mig i mellangärdet och plötsligt ville jag leva som karaktärerna i romanen. Mopederna var plötsligt inte tillräckligt längre, det fanns andra saker som väntade, det insåg ju vem som helst. Det gällde att bli vuxen fort.

Här får bokslukeriet sin början.

Efter Kyssen läste jag Den unge Werthers lidanden, Kejsaren av Portugallien, alla böcker av Sjöwall/Wahlö, Främlingen av Camus, Gökmannen av Dahlström, Ristat i damm av John Fante, dikter från Edith Södergrans penna, Det mest förbjudna av Thorvall, tegelstenarna som Isabelle Allende skrev, Charles Bukowski och självklart På drift.

Min lärare eldade på, såg att jag växte i kapp med historierna och hade nog en dold agenda som gick ut på att rädda mig från de stentvättade jeansens förbannelse. (Inget ont om tjejerna som gick omkring i dem, dock.) När det blev möjligt att flytta till en annan stad och börja på en ettårig utbildning i litterär gestaltning så blev det givetvis så.

Det går längre mellan kickarna dessa dagar, nu kan det hända att jag måste lägga ifrån mig XXXXXX antal romaner för att de tråkar ut mig innan jag hittar rätt. Förr om åren var det annorlunda, men det säger ju sig självt, det är som med allt annat. Dessutom är det på sin plats med en liten revidering av historien: jag stod inne vid Stadsmissionens boklådor igår och fick syn på Kyssen och då bläddrade jag lite i den mellan pärmarna.

Den var outhärdlig.

Men därför vill jag komma med ett par snabba boktips. Jag är inte säker på att du som läser det här känner något som helst förtroende för mig och det kan jag aldrig kräva heller. Så gör vad du vill med dessa tre tips (men läs dem!):

Tove Jansson. Resa med lätt bagage.

Émile Ajar. Med livet framför sig.

Sylvia Plath. Glaskupan.

För mig funkar det fortfarande så att jag går fram till människors bokhyllor första gången jag kommer hem till dem för att äta middag, på samma sätt som vi en gång i tiden gick fram till människors skivsamlingar för att få reda något om ägarens personlighet. Jag letar efter böcker som kan föra oss samman, alternativt förvåna mig. Båda alternativen är OK.

En gång hängde jag med en tjej hem som hade en bokhylla – men den var tom.

”Var är böckerna?” frågade jag.

”Vilka böcker?” undrade hon.

Och det finns givetvis ingen naturlag som tvingar oss att läsa. Det var jag som var småaktig och kokett och ville att alla runt omkring mig skulle fungera på samma sätt. Dumstruten tillhörde mig den kvällen, det förstår jag nu, långt senare. Folk gör det som folk måste.

Men jag vidhåller ändå: Säg mig vilka böcker du läser så ska jag säga dig vem du är. Sorry, det är så jag ser på saken.

Till sist så vill jag berätta om min vän Sigge. Vi möttes upp på ett inrökt café en regnig eftermiddag för hundra år sedan och han bar omkring på den djupaste bekymmersrynka i pannan jag någonsin sett hos en människa. Det hade tagit slut med kärleken och Sigge var förtvivlad och ville att jag skulle trösta honom. Men det fanns ingenting jag kunde säga som skulle ge honom kärleken tillbaka, det visste vi båda två.

”Jag känner mig som ett bibliotek utan böcker”, sa Sigge.

Och då förstod jag hur illa det var ställt. Jag tycker fortfarande att det är en fin liknelse över sorg. Ett bibliotek utan böcker är en plats som ingen vill vistas på.

Bästa,

Peo Bengtsson

(Ursprungligen för Litteratursalongen.)