Rensar upp och går vidare.

Monthly Archives: april 2015

Män förklarar saker för män också.

Apropå Rebecca Solnit och hennes bok ”Män förklarar saker för mig”, som jag ännu inte har läst mer än några recensioner på och inser att jag ska införskaffa…

Jag drar mig till minnes tretusen fester jag varit på, där högljudda män efter några glas vin har blivit ännu mer högljudda och oavsiktligt spottat mig i ansiktet (ansiktsfärgen djupnar till tomatröd, saliven går inte att hejda) samtidigt som de går igenom den senaste Bob Dylan-plattan (spår för spår) EFTERSOM JAG INTE HAR BEGRIPIT DEN!

Det behöver verkligen inte vara en kulturman för att saker ska förklaras, tänker jag. Det räcker med en box rödvin och att Bob Dylan har en hyfsat ny skiva ute så börjar förklaringståget att skena längs rälsen. Jag försöker jämt kasta mig av det där tåget i farten, men han med saliven är konduktör och han tänker inte släppa taget om sin ofrivillige passagerare.

Jag satt på en middag en gång för hundra år sedan och plötsligt säger min bordsgranne att Beatles inte har gjort en enda bra låt. Däremot tyckte han att vi skulle lyssna på Pantera, för alla deras låtar var bättre än Beatles låtar. Det var ett riktigt band, det. Och så klev han upp från middagen och satte i en kassett i bandspelaren (jag sa ju att det var hundra år sedan.) Ur högtalarna strömmade Pantera.

”Men det kan du väl ändå inte mena”, svarade en tjej mittemot honom, när vi lyckades få honom att stänga av skiten på stereon.

”Säg EN låt med Beatles som är bättre än NÅGOT som Pantera har gjort”, sa killen och hans upprörda röst lät som en ångvissla.

”She loves you”, försökte tjejen.

Den kvällen slutade med att killen stod och hängde på mina axlar och berättade för mig att det var bara han och jag på den här jävla festen som fattade Pantera. Och det berättade han för mig utan att jag hade sagt ett ord om Pantera.

Män förklarar saker för män också.

/Peo

Är allt redan skrivet?

I ett svagt ögonblick för hundra år sedan, tog jag pianolektioner. Det gick illa och jag slutade rätt omgående med det. En sak minns jag från den allra första lektionen jag fick: att pianoläraren öppnade med att säga att all musik redan var gjord.

”Det finns ingen sammansättning av ackord eller harmonier som inte redan har använts”, sa han. ”Allt vi kan syssla med nu är variationer på redan kända teman.”

En smula dystopiskt, kan man tycka. Vad gör den vetskapen med konstnärer in spe, som försöker uttrycka sig och skapa egna verk? Är det ens sant? Jag vet inte. Men en sak undrar jag: kan man tänka likadant om litteratur? Är allting redan skrivet? Visst finns det ett talesätt som säger att alla våra berättelser måste utgå från ett begränsat antal grekiska dramer? Jag personligen blir inte orolig av att tänka på det här – eller vänta nu – det kanske jag visst blir, när jag låter insikten om konstens begränsningar landa inuti mig.

Jag behöver få prata lite med er om Richard Yates. Det är ett författarskap som jag ofta återkommer till. Han stal från sig själv. Jag ska försöka förklara hur jag menar: Yates skrev sin roman Revolutionary Road 1961. För den fick han nästan ära och berömmelse. Det var hans första bok och den är en mästerlig berättelse om ett äktenskap som går sönder. Han beskriver skickligt hur två människor lever enformiga liv. Plötsligt öppnar sig en glänta av ljus i deras liv, ett hopp om något annat, något bättre, ett annat liv. Men i sista tredjedelen av romanen så går allt åt helvete.

Efter den boken, skrev han ytterligare ett antal novellsamlingar och romaner. Alla hans texter hade samma formel, enformigheten, gläntan av ljus, det bittra slutet. Richard Yates stal från sig själv, gång på gång, han skrev variationer på samma tema som sin första bok. En kritisk röst skulle kunna vara att det är samma roman om och om igen. Ja, kanske är det så, fast ändå blir det inte så enkelt. Poängen är att han stal från sig själv.

När jag ser över texterna på Stockholm Under Ytan, inser jag snabbt att också jag rör mig hemtamt med vissa karaktärer och ämnen, som ständigt är återkommande. Jag tänker att det är så det måste få vara. Jag skriver om det jag vet, men jag rör mig mot det okända, fast i små rörelser, gör variationer, hittar nya uttryck. Jag stjäl från mig själv.

Fast i ärlighetens namn stjäl jag mer än så. Min fru säger att det går att se på mina texter på bloggen, vilken författare jag för tillfället är influerad av. Det stämmer nog. När jag plöjer alla romaner av Richard Yates, så blir det att jag härmar honom. Samma sak med Patricia Highsmith och den första Tom Ripley-boken. Den knäckte mig när jag läste den. Varje mening ligger precis där den ska ligga, hon säger allt så enkelt och smart. Det tog mig ett år att komma över den, och under tiden försökte jag troligen kopiera hennes stil. Detta är påStockholm Under Ytan, som jag tillåter mig alla stölder. I de två romaner jag har skrivit hoppas jag att det är annorlunda. Där känner jag att det är mina egna ord, mina egna meningar, att jag har lyckats bryta mig loss från mina förebilder. Men visst, jag stannar kvar i mina teman: Är detta allt? Blir inte livet mer? Omöjlig, men passionerad kärlek, och så vidare.

Kärleken passerade här en gång tar på ett sätt avstamp från Mannen utan ryggrad. Det handlar om stor kärlek, svek och att bli ensam. Bland annat. Skillnaden är att i Kärleken passerade här en gång, har personerna växt upp, skaffat sig en karriär och fått barn. Det finns mer att förlora plötsligt, en skilsmässa gör alltid ont, men insatserna har blivit högre med åren.

(Tidigare publicerat hos bokbloggen Boktjuven.)

/Peo

 

Det är dyrt att driva bokhandel. Men det är ännu dyrare att låta bli.

I morse tänkte jag på fritidsgården som låg i kvarteret där jag växte upp. Vi var ett gäng som hängde där efter skolan och det var nog bra det, för alternativet var att göra ingenting och i brist på ingenting – att göra något sämre. Vi trimmade mopeder och drack folköl och allt det där som måste göras, men inte bara: Frank som var den coolaste vuxna person jag visste, han lärde mig att fotografera och jobba i mörkrummet med mina bilder. Det fanns en långhårig hårdrockare som hette Möller, han lärde kidsen att spela gitarr och bas. Ja ni fattar, vi var under uppsyn, fast på våra egna villkor.

Jag har många gånger velat tacka för de där åren. Ringa någon på kommunen. Mejla och säga hur bra det var med en fritidsgård.

Sedan brann fritidsgården ner till grunden. Någon anlade en brand. Det var förfärligt. Jag hade slutat gå där då, jag hade blivit sjutton och hade manchesterkavaj och skrev poesi, men jag led med de yngre som plötsligt inte hade någonstans att vara. Kommunen byggde upp fritidsgården igen. Det tycker jag var bra.

”Ungdomarna måste få kosta”, sa politikern.

Sedan stängdes den i alla fall, när kommunen behövde spara. Först hade man råd och sedan hade man inte råd längre.

Igår stod jag inne på Hedengrens och bläddrade bland böckerna. Hedengrens är min nya fritidsgård. Där hittar jag till böcker som jag inte visste fanns. Vi är ett gäng entusiaster som flockas där nere i källaren, det är som det är, personalen kör inte bort oss trots att vi bara är kufar som nästan aldrig handlar. Vi är en del av inventarierna. (Och här vill jag försvara mig själv: jag lägger tio procent av min disponibla inkomst på böcker varje månad. Mer än så kan man faktiskt inte begära.)

”Det är så dyrt att driva bokhandel”, säger en god vän till mig. Som driver en bokhandel.

”Jo”, svarar jag. ”Men det är väl dyrare att låta bli?”

Vi är tysta en stund tillsammans. Sen säger min vän:

”Ja, vad svarar man på det?”

Alla hjältar har skavanker, annars vore de inga hjältar.

Det råder skilda åsikter om när det är OK att lägga ifrån sig en bok som inte lyfter. Alltså, hur många sidor måste man läsa innan man vet att boken inte kommer hålla? För mig personligen: en sida kan räcka. Man vet när man vet, som min kära moder en gång sa i ett helt annat sammanhang.

Senast igår hände det. Ni som följer den här bloggen vet att jag har en ny kärleksrelation med författaren Romain Gary, som skrev böcker på sextio- och sjuttiotalet. Han talar till mig, både språkligt och innehållsmässigt, jag är säker på att också du – kära kära kära läsare – har en eller flera sådana relationer till några författare. (Här ute till höger ser du vilka fler ständiga litterära förälskelser jag har, som påverkar mig till och från, som jag läser om och tänker att en dag, en dag ska också jag skriva så där.)

Men. Igår började på min fjärde roman av Romain Gary. Den heter ”Löfte i gryningen” och jag avslutade den efter femtio sidor. Det svider att behöva erkänna det, för vad händer då med förälskelsen? Romanen är ju till och med bra! Eller, den är åtminstone otroligt välformulerad. Jag är beredd att hugga av mig huvudet, benen, armarna och kanske även något mer explicit om det är nödvändigt, för att kunna skriva som R.G. Men innehållsmässigt…den var för långsam…för tråkig…trots att långsamheten och tråkigheten var galet vackert beskriven.

Så. Det var en kärlek och den var vacker. Den är inte ens slut. Jag tänker läsa de andra böckerna också, de jag har kvar, och sedan måste jag läsa om en eller två av de bästa, så att jag har det i mig. Jag inbillar mig att orden fastnar på insidan, någonstans, i blodomloppet, i hjärnbalken, i hjärtat.

Nu är det vår, gott folk. Gå ut och lägg er i skuggan nånstans och läs.

Slut på meddelande.

/Peo

Andas.

Så mycket telefonledningar och järnvägsräls.

Och all himmel över horisonten.

De svarta träden passerar.

Spegelbilden i fönsterrutan.

Du säger att vi som lever bara är döda på semester.

Ibland vill jag bara byta med dig.

En natt.

Så att du skulle få andas ordentligt och sova lugnt.

Jag har legat hela nätter och räknat dina andetag.

Tittat på din bröstkorg som höjer och sänker sig.

Tänkt att nu finns det färre andetag kvar där inne.

Försökt räkna ut hur jag ska kunna ge dig mina.

/Peo

De bär sin bitterhet som ett dyrbart smycke.

Ja, Jenny Lindh slog verkligen huvudet på spiken när hon skrev en text om gnälliga författare i DN. Den texten hittar du här: Gnällgnällgnällgnällgnällgnäll

Jag får ibland frågan om jag umgås mycket med andra författare.

”Nej”, svarar jag sanningsenligt. ”Men jag känner mig heller inte som någon författare.”

Fast det är inte därför, även om det är helt uppriktigt när jag säger att jag inte vet hur en författare känner sig när hen hävdar att denne är författare. Det stämmer att en hel del skribenter är fruktansvärt gnälliga och jag blir helt enkelt för uttråkad när de sätter igång. I min värld kan det omöjligen vara synd om en människa som får skriva böcker. Ja, det är ett jävla helvete ibland, när texten vill något annat än det du själv vill, och självklart förstår inte ditt bokförlag dig och din redaktör slaktar din poesi som om det vore en årsredovisning för ett aktienoterat bolag. Du är missförstådd och yada yada yada.

Men vet du vad Charles Bukowski sa? Citat: “If you don’t have to do it, don’t do it.”

Jag skrev en skämtsam text om gnälligheten på Bokhora. Den hittar du här:  Alla dessa renässansmänniskor bortom all räddning….

/Peo

En mycket liten bokcirkel.

När indie-farfar blir gammal, måste han förlita sig på allmosor.

Jag tar bättre hand om mig med åren. Numera har jag cykelhjälm på mig i trafiken och jag dricker varannan vatten efter klockan tolv (24:00) på krogen. Min tinnitus blir jag aldrig av med, det susar i öronen när jag lägger huvudet mot kudden på kvällen och försöker stänga av dagen och komma till ro. Det är priset jag måste betala för alla timmar i replokalen. Dessutom håller mina ögon på att gå sönder. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men synen blir sämre för varje år, fast just i det fallet har jag inte gjort något för att förtjäna det.

”Det är bara ålder”, säger hon tjugofemåringen bakom kassan hos optikern. ”Vi har jättesnygga glasögonbågar för såna som dig.”

”För såna som mig?”

”Ja, för er som har svårt att acceptera att ni håller på att bli äldre, menar jag. Du kan få eldflammor på bågarna om du vill.”

Tack så jävla mycket för det, tänker jag.

Men jag gjorde något konstruktivt av medelålderskrisen, i vart fall om jag får säga det själv. Jag skrev ju tre böcker: den första var ett retroperspektiv, en redogörelse för allt ont jag gjort andra människor. Den andra en fiktiv uppgörelse, en skilsmässa jag aldrig vill gå igenom, den tredje min hommage till en syster jag alltid velat ha.

”Vissa skaffar sig älskarinnor eller köper stora båtar eller planterar nya hårsäckar i hårbottnen”, säger jag till min hustru. ”Så illa behöver det inte gå för mig.”

”Låt inte så självgod för det”, svarar hon. ”Jag tycker nog att du kunde hotta upp din garderob lite och kanske springa några fler mil i månaden.”

”Men herregud, jag hinner inte springa tio mil i månaden, skriva nytt manus, jobba för att dra in pengar till hyran och ta hand om ungarna, läsa alla böcker jag vill läsa, skriva krönikor för B&A, fixa eldflammor på glasögonbågarna, dra upp semesterplaner, dra in magen på tunnelbanan och SAMTIDIGT hotta upp min garderob för att göra dig lycklig.”

”Gör du inte?”

”Nej, allvarligt. Där går gränsen.”

Just det, för att knyta ihop den här texten: jag tar alltså bättre hand om mig på gamla dar. Jag har lärt mig att säga nej, sätta ner foten och lyssna till min brustna själ (och kropp.) Kanske var det nyfikenheten som gick ur kroppen, men jag hoppas inte det. Eller så är allt detta bara ett nödrop:

Snälla, om du som läser det här har lite avlagda kläder i storlek IT 46 så skicka dem gärna till mig. Jag har inte tid att jaga nya skjortor mitt i läs- och skrivstressen. Och mina gamla indierock-skjortor från åren med bandet har snart gått hela varvet runt och är hippa igen – det är bara det att jag inte har självförtroendet att gå omkring i dem längre.

Skicka kläderna till Massolit Förlag så kanske jag kan lura dem att skicka över det med bud.

/Peo

Minus tolv grader.

Så han tog en skoter och åkte ut på fjället till någon stuga han fått låna av en avlägsen släkting. Där satte han sig på en pall för att skriva en teaterpjäs.
Han fick ju hela byn emot sig, alla sa att han skulle gå tillbaka till sina renar och sköta sitt jobb. Hustrun var förtvivlad och fick skämmas. Kanske var det alla ensamma timmar utan solljus som hade förminskat hans förstånd. Det spekulerades. Han sa att det gjorde ont innanför pannbenet. Det var något som måste ut. Värre än så var det inte. Men ingen förstod. Konserverna skulle räcka en månad. Hustruns bror ville åka och hämta honom efter två dagar. Han var förbannad. Ingen behandlade hans syster på det viset. Grabben behövde lära sig veta hut. Men ingen åkte dit. Han fick sitta på sin pall. Poeten.
Byalaget gick in och gjorde hans jobb med djuren. Visst förtroendekapital hade han ju ändå. Alla ställde upp.

Har du hört något? Så frågade de varandra och tittade bort mot horisonten. Väntade på att skotern skulle dyka upp som en skugga mot snön.
Frun grät. Sen teg hon. Sen grät hon lite till. Sen slutade hon sörja honom. Så sa hon.
Livet bara fortsatte. Det gör det alltid, sa de. Renarna måste tas om hand. Köttet måste in.
Norrskenet. Fastän de hade sett det så ofta så slutade de aldrig förundras.
Det är omöjligt att sluta titta när man väl börjat. Alla var överens om det.

Så kom han. Gående. Som om inget hänt.
Folk ville vara förbannade. Visade att de ville vara förbannade.
Men nyfikenheten slog igenom.
Skrev du som du sa? Så frågade de.
Nej. Han svarade. Jag försökte skriva. Jag gjorde ett allvarligt försök.
Men orden fanns inte där. Det var en dröm. Det var en riktig dröm och den var värd att prövas.
Men till syvende och sist så fanns inte orden. Jag räckte inte. Min dröm var för kort.
Alla tog ett djupt andetag gemensamt. Det fanns en lättnad. Den enda som inte kunde förlåta var frun.
Hon var gladare utan honom. Det var bättre när han skrev. Hon fick en starkare roll i byn som sörjande.
Nu var allt som det alltid varit. Alla var tvungna att begrunda detta faktum.
Och pjäsen väntar fortfarande där ute på fjället på att bli skriven.

/Peo

Nästa vecka ska de diskutera Gösta Berlings saga. Var vet jag inte.

Min fru är med i en bokcirkel. De träffas i verkliga livet, alltså fysiskt i ett kök en gång per kvartal. Om jag har förstått saken rätt, kan det gå rätt vilt till på de där träffarna. Folk hinkar rödvin och blir förbannade på varandra. Det brukar sluta med att ett glas går sönder och någon gråter och kastar sig in i en taxi.
”Anledningen till att Internet uppfanns var att man ville se till att det blev mindre personskador bland människorna i bokcirklarna”, säger jag. ”Akutsjukvården har annat att syssla med än att plåstra om nervösa bokbloggare.”
Det verkar som om hälften av gänget aldrig läser några böcker. De hänger på träffarna ändå och gör annat. Fråga inte vad, ni vill inte veta. Kriterierna för att bli medlem är något oklara. Någon känner någon som är ihop med någon som har läst en bok som någon vill diskutera.

”På sjuttiotalet var det värre”, säger min fru. ”Då åkte folk ut i skogen i fem dagar för att prata Erica Jong och när de kom tillbaka hade de bytt fruar och män med varandra.”
”Vad är det du försöker säga?” undrar jag.
”Du fick just ett boktips. Läs ”Fear of Flying.”
Och när hon säger så är det ju omöjligt att låta bli. Så jag går bort till bokhandeln och hittar Erica Jong på pocket och så lägger jag mig på soffan och sträckläser.
”Ja, den var bra”, säger jag när jag är klar. ”Det knapplösa knullet, frigörelsen från patriarkatet och prosa som dansar fram sida efter sida.”
”Jag vill att du skriver något i klass med den boken.”
”Tro mig, det vill jag också.”

”Om du inte gör det, så kommer jag och mina vänner att åka ut i skogen i fem dagar och då vet du hur det slutar.”

Så nu vet ni hur det är för mig. Jag skriver under ständigt pistolhot, för att använda en dålig metafor. ”Så länge du är min syster”, ”Kärleken passerade här en gång” och ”Mannen utan ryggrad” har blivit böcker för att stilla ett litterärt begär hos någon annan.
”Det är bra”, sa min fru när hon hade läst ut den senaste romanen. ”Men det är inte Erica Jong.”
Så nu åker de strax ut i skogen, hela gänget. Gösta Berlings saga ska avhandlas. Jag stannar kvar i stan och skriver på en fjärde bok. Jag måste ju försöka blidka min fru.

/Peo