måndag 31 januari 2011

Celebrity Rehab

Ett produktionsbolag ringer mig sent en kväll när jag står och skalar potatis och frågar om jag kan tänka mig att ställa upp i Celebrity Rehab. De har köpt in konceptet och inspelningarna ska tydligen dra igång snart. Killen som ringer låter desperat.
”Så jävla ont om gamla knarkare kan det väl inte vara?” frågar jag.
Det vill han inte svara på men jag förstår att det inte är kö för att anmäla sig som deltagare. Jag ber honom dra detaljerna lite snabbt. Arvode. Tid det kommer att ta. Om de äger mitt arsle efteråt.
Jag blir införstådd med att jag kommer att bli inlåst i ett hus och utsatt för olika experiment, designade för att locka tittare. OK.
”Kan jag räkna med dig?” frågar han.
Jag säger att jag ska tänka på saken.
”Vinnaren får – förutom pengarna – dessutom chansen att delta i en internationell inspelning som vi startar upp senare under året” fortsätter han.
”In i en pundarkvart till alltså?”
”Nja, inte direkt. Då handlar det om en dödsklinik i Schweiz istället.”
”Hur menar du nu?” undrar jag.
”Jo alltså, vi spelar in en realityserie på en klinik där man hjälper människor att dö.”
”…….”
”Vi låser in er där och så får ni välja hur ni vill göra. Vi filmar bara.”
”Är ni inte kloka i huvudet?” säger jag och tänker lägga på.
”Men du måste inte ta livet av dig” säger killen som hör att jag blir upprörd. ”Du kan välja livet i stället. Det blir bra TV det med.”

söndag 30 januari 2011

Abrakadabra

Jag får ett sms från Greger efter spelningen på Big Ben. Det är skickat 03:48

Tjena. Jag viftar med trollspöet ute i Bandhagen. Vet du om Sweet Chili sauce funkar som glidmedel?

lördag 29 januari 2011

Naken och berömd

Jag hittar en alldeles för liten skinnjacka i Hamburg som jag inte kan motså. Den hänger ensam på en galge i en second hand butik och är det snyggaste jag har sett. Den är en dröm och den är min.

Men som sagt. Jag kan inte ha den för den slutar ovanför naveln.

Ett problem: Jag är på tjänsteresa tillsammans med kollegor från den investmentfirma jag arbetar för och klädkoden vi använder inom vår koncern är strykta skjortor och mörka kostymer. Jackan passar inte in i den ekvationen. Esther som är med mig när jag köper den grimaserar illa. Själv rör hon ingenting under tio tusen. Säger hon.

Av någon anledning har hon fattat tycke för mig. Hon har förbarmande med mig. Jag är under hennes vingar när chefen är elak. Och chefen vågar inte ge sig på Esther så jag håller mig nära. Det händer att hon skrämmer mig. Jag kan känna att hon är avstängd. Å andra sidan, vem är inte det?

"Tänk Jim Morrison" säger jag. "Det här är en jacka som han skulle kunna ha haft."

"Han är död" säger Esther.

"Han dog naken och berömd" säger jag. "Men innan dess hade han snygga jackor."

Så jag köper jackan och vi lämnar affären. Ute på gatan sitter knarkarna och skjuter heroin.

"Herregud, jag skulle verkligen inte kunna arbeta på ett sjukhus" säger Esther. "Jag är alldeles för rädd för sprutor."

"Jag skulle inte kunna jobba på bank" svarar jag.

"Varför inte?"

"Jag är alldeles för rädd för höga räntor."

fredag 28 januari 2011

under radarn

Och när jag ändå har mina läsare från Venezuela på tråden, vill jag ta tillfället i akt att berätta för Er att Stockholm Under Ytan kommer över för en session under nästa vecka. Det har ju hängt lite i luften, men nu kan jag bekräfta att flygbiljetten är säkrad. Vi möts där vi avtalade; bakom bensinmacken klockan 14 Er tid.

Jag landar i Caracas ett par timmar tidigare, men är tacksam om jag får checka in på hotellet först och byta om till linnekostym. Säg till om detta är ett problem för Er så ska jag försöka ordna det. Jag vill absolut inte ställa till med något problem.

Innan vi sätter oss ner med mr. chavez behöver vi gå igenom ett par frågor. Jag vill inte att vi går in i en förhandling oförberedda.

  1. Är alla finansiärer fortfarande med på tåget?
  2. Hur blir det med "utflykten" till Maracabiosänkan?
  3. Saltlakrits, vem känner sig ansvarig?
  4. Inspelningsutrustning, gaffatejp, vem bär bandspelaren innanför kavajen?
Önskar att vi reder ut dessa frågor innan vi går vidare.

I övrigt kan jag nämna att jag har avstyrt hotet från Alex Schulman. Har ni punkter ni önskar lägga till på agendan så mejla på sthlmunderytan@gmail.com

Tills vi möts: Ligg lågt.

torsdag 27 januari 2011

No more Mister Nice Guy

Jag vet inte riktigt hur det här gick till, men plötsligt sover en amerikansk tjej som heter Zoe på min soffa och jag är inte helt nöjd med det arrangemanget. Det är nämligen brorsan som har lurat hit henne från staterna och sen kunde han inte hantera verkligheten som plötsligt bankade på dörren.
”Bara ett par dagar” säger brorsan. ”Jag kommer på något”.
”Du är den sjukaste människa jag någonsin har känt” säger jag.
Brorsan har träffat Zoe i Illinois när han var över för ett tag sedan med en ryggsäck och en gitarr. Om jag har förstått saken rätt så fattade de tycke för varandra och brorsan tyckte att hon skulle komma till Stockholm och bo med honom ett tag. Och det ville hon.
Det är bara det att brorsan ångrade sig när hon väl kom och inte alls tyckte att det var roligt att behöva prata ett annat språk hela dagarna.
”Allting är bara awesome och amazing. Jag pekar ut Slussen för henne och hon utbrister fantastic”.
”Jag tänker inte lyssna på den här skiten” svarar jag. ”Du får hyra in henne på ett hotell tills hon kan komma ombord på ett flygplan”.
Brorsan visar med en gest att hans byxfickor är tomma.
”Du behöver inte visa henne runt. Hon behöver bara någonstans att sova”.
”Hon får sova hos dig! Fattar du?”
”It is out of the question” svarar brorsan, tydligen rätt påverkad av Zoe. ”Det är sånt här som blodsband är till för. Vi är familj. Jag är ditt kött och blod”.
”Berätta aldrig det offentligt är du snäll. Jag vill försöka mörka det i resten av våra liv”.
Men Zoe bor nu sedan två nätter på min soffa. Hon vet att jag tycker att hon är i vägen men hon vet också att jag inte klandrar henne. På dagarna driver hon runt på museer i Stockholm och på kvällarna bjuder jag henne på sill och potatis och försöker lätta upp stämningen. Zoes hjärta är krossat av min lillebror, den skiten.
Den tredje dagen möter Zoe mig i porten när jag kommer hem från jobbet. Hennes händer är bandagerade. Hon grimaserar. Vi går upp i lägenheten och hon tar bort bandagen och visar mig. Hon har tatuerat knogarna.
R.O.C.K på ena handen. R.O.L.L på andra.
”It´s my souvenir from Sweden” säger hon. Jag nickar och förstår att den här trippen har betytt något för henne trots allt.
”So what are you going to do now”? frågar jag.
“I´m going back. Then I’ll start my band. Make a record. Your brother´s going to regret himself one day”.
“I know” svarar jag. “He will”.
Och så kör jag henne ut till Arlanda och kramar om henne och det är sista gången jag kommer att se henne. Tror jag. Hon slänger sin väska över armen och går bort mot incheckningsdisken. Jag tänker att Stockholm blir lite fattigare utan Zoe.
Senare samma kväll ringer brorsan. Han sitter fast på ett tåg mellan Örebro och Stockholm.
”Har hon åkt? Skönt” säger han. ”Jag fick ingen feeling”.
”Ring inte mig mer” svarar jag. ”Du har inget hjärta i kroppen”.
”Lägg av, det är synd om mig. Tåget har gått sönder och vi sitter fast på spåret sedan en timma tillbaka. Jag har ingen aning om när vi kan komma igång igen. Hur tycker du att jag ska komma hem?”
”Jag föreslår att du leviterar” säger jag.

onsdag 26 januari 2011

Jag vill byta mina gamla vänner mot nya

Det är nya tider på Karlbergsvägen för Leon som har blivit pappa mot sin vilja. Inte så att han inte ville ha barn. Men kanske inte just nu. Kanske senare.

Han ringer till mig var och var annan kväll när resten av familjen har somnat och beklagar sig. Jag lyssnar tålmodigt och försöker få honom på bättre tankar. Vad ska man göra? Vänner är till för sådant har jag hört.

”Barnvagn för åtta tusen” säger han lakoniskt. ”Vad är grejen?”

”Det har funnits månader när du har lagt åtta lakan på krogen” svarar jag. ”Tiderna förändras”.

”Fick kostymen nerspydd igår också. Kemtvätt på det”.

”Vad gjorde du i kostym en tisdag med ditt barn i famnen?”

”Jag skulle bara pröva den för det var så länge sen. Jag har blivit fet upptäckte jag, så kemtvätten får både tvätta den och lägga ut byxorna i midjan”.

”Så du satte på dig en kostym på prov hemma och sen tog du upp ungen som kräktes?”

”Jag grät mig till sömns. Om jag ens somnade” säger Leon.

”Vad är det med alla mina manliga vänner?” undrar jag rätt ut i luften. ”Ni har alla blivit så gnälliga. Jag får ingen luft”.

”Håll käften. Tids nog får du väl se själv”.

”Jag är steril, Leon”. Suck. ”Det var därför Pernilla gick vidare, remember?”

”Jag blir pappa och stelnar i lederna och min lillasyster söker till Big Brother. Kan du fatta?”

”Det skiljer faktiskt rätt många år mellan er” svarar jag.

”Hon gick vidare till intervju med TV-teamet och fick frågan vilken sexuell läggning hon bekände sig till. Och vet du vad hon svarade? Poliser!”

”Det låter som att hon skulle kunna ta sig hela vägen”.

Det hörs barnskri i bakgrunden. Leons fru Anna ropar efter honom att ta barnet. Leon suckar.

”Fan jag måste sluta. Jag ska ge ungen två Treo Comp och en dansk skalle så hon somnar”.

”Bara en sak innan vi lägger på. Vad är det här med att Anna och du har gemensam mejladress nu för tiden?”

”Vadå det är väl praktiskt?” säger Leon.

”Någon måste ta debatten om par som har gemensam mejladress”. Jag andas djupt. ”Det verkar bli jag som får göra det”.

Leon blir sur och vi avslutar samtalet. Jag tänker att jag ska lägga mig i soffan och bara glo på TV och upptäcker att jag redan ligger i soffan. Så bra då.

Fem minuter senare får jag ett sms från Leon: Vet du var någonstans man kan köpa en plasthummer?

Förstår att Leon är långt borta. Att det kommer att dröja tills vi kan sitta vid ett bord och tala med varandra som förr. Om det ens kommer att hända. Jag tänker att jag borde börja umgås mer med hans lillasyster i stället. Hon känns mer uppdaterad.

tisdag 25 januari 2011

Elektronisk begravning

”Hörde du om Josefins farsa?”
”Nej vadå?”
”Han dog ju för ett par veckor sedan”.
”Vad trist”.
”Han reste ju över hela världen och det var många som ville komma på hans begravning men de hade inte tid. Så hans fru satte upp en kamera och streamade hela ceremonin”.
”Så folk kunde se begravningen var de än befann sig i världen? Vad omtänksamt”.
”Mmm. Fast hon tog betalt. Pay per view”.
”Det ryktades ju om att han hade gjort henne arvslös, så jag kan faktiskt förstå henne. Något måste hon ju göra för att kunna betala hyran”.

måndag 24 januari 2011

Art Director, formgivare och levnadskonstnär.

Det är tio minusgrader utomhus och jag står endast iförd ett par skinnhandskar uppe på toppen av Hammarbybacken och väntar på att bli arresterad. Detta är mitt sätt att lösa min situation som hemlös.

När inget annat hjälper.

Helikoptrarna cirkulerar runt omkring mig. Jag känner mig som King Kong uppe i skyskrapan i slutet på den där filmen. Om mina armar räckte till skulle jag ta tag i helikoptrarna och dra ner dem till marken.

Helikoptrar påminner mig alltid om åren när jag jobbade i IT-branschen. Vi var kreativa i tjugo timmar i sträck och gick sedan ut på Stureplan och drack Moscow Mules tills ögonen blödde. Sen försökte vi leta oss hem till våra svartkontrakt bland morgonpendlarna som satt med sina morgontidningar och läste. Om oss.

SVD ville göra ett hemma-hos. Jag bad dem boka tid hos min assistent. Sedan instruerade jag min assistent att göra sig oanträffbar. Efter det gick vi ut igen och gjorde om samma procedur med de blödande ögonen. Då hände det att någon ringde efter en helikopter.

Tältsängar på kontoret. Kristallkrona i receptionen. Åka skateboard till personalmatsalen. Knulla i hissen. Be creative. Ja kära investerare, det ska bli. Men först min bonus. Du betalar nu annars lämnar tåget perrongen utan dig.

Folk som hatar nyrika vet inte hur det känns att dra in sjuttiofem miljoner på en eftermiddag.

Inget kvar av det där. Allt placerat i aktier och optioner som blev värdelösa över en vecka. Nu skinnhandskar på toppen av Hammarbybacken. Jag ska inte klaga. Kalla fingrar är det värsta jag vet.

Två patruller är på väg upp för backen från varsin sida. Jag hälsar dem kallt välkomna. Den första polisen som når fram till mig sänker jag med en halvnelson. Sedan ställer jag mig bredbent och väntar in resten av gänget. Handskarna väl synliga.

Komsi komsi.

Jag känner ett stick i ryggen. Någon har skjutit en bedövningspil. I nästa sekund släpper de ut ett stort nät ifrån en av helikoptrarna som landar rätt över mig. Jag är fast. Jag känner mig tröttare. Min plan lyckades. I natt sover jag varmt och tryggt.

söndag 23 januari 2011

Djurvän.

I samma ögonblick som jag sätter dammsugaren mot kuken så förstår jag att killarna har lurat mig. Det är inte alls skönt. Det gör bara ont.

Det gör ont genom tabletterna. Om det kan vara till någon vägledning.

Jag sliter bort dammsugarmunstycket från mitt kön. Det låter plopp när jag gör det. Om inte smärtan hade varit fruktansvärd så hade jag satt dit munstycket en gång till bara för att få höra ljudet igen. Ljud fascinerar mig. En gång i tiden ville jag kanske arbeta med musik.

Jag tror jag var tolv. Min far gav mig ett munspel.

"Blås inte ut" sa han. "Sug in istället."

"Men pappa, jag är ju astmasjuk" sa jag. "Mina lungor duger inte något till. Varför gör du så här mot mig?"

Då slog han mig rakt över ansiktet.

Så jag gav upp mina tankar på musik. Men annars gick det ingen nöd på mig. Jag tog mig igenom åren som barn och blev vuxen. Flyttade hemifrån. Lärde mig alla Bob Geldofs texter utantill. Utbildade mig till frisör. Fick några vänner. Nu bor jag här. Klipper mig själv över vasken i köket.

Silverfiskarna har tagit över badrummet. Jag har inte hjärta att be dem flytta. Jag skiter hellre på jobbet. På helgerna håller jag mig och väntar in måndagen. Offentliga toaletter ger jag inte mycket för. Fastän jag verkligen skulle behöva så kan jag helt enkelt inte förmå mig att låna en kafétoalett. Låt oss säga så här: Vissa söndagkvällar har det varit mycket svårt att komma till ro. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Men idag är det söndag. Det borde betyda att det är måndag i morgon.

Där andra har bruksångest, ser jag bara lättnad framför mig. Dessutom ger jag de arma satarna inne i badrummet tak över huvudet ännu en vecka. Jag vet inte vad ni kallar det. För mig är det en glädje att kunna dela med mig av det jag har.

lördag 22 januari 2011

Nemas Problemas.

Jag står i duschen och gråter. Hur jag märker det? Jag har inte vridit på kranen med vatten ännu, men ändå faller det vattendroppar på mina fötter. Troligtvis har jag inte riktigt vaknat ännu. Jag brukar ställa mig i duschen för att göra just det; vakna.

Den här kroppen lyder inte mig längre. Den försöker säga mig något.

Min psykolog vill inte längre träffa mig. Hon säger att jag är frisk. Botad. Hel. Men hur förklarar hon då tårarna som jag samlar upp i min kupade handflata? Hur förklarar jag den kupade handflatan? Varför försöker jag samla ihop bevis?

Jag kastade min telefon och min dator i soporna i går. Hörde sakerna krossas fyra trappor längre ner. Nu måste jag ringa min psykolog och försöka tala henne till rätta. Men telefonen ligger hos råttorna.

Jag måste jag ringa försäkringsbolaget och begå bedrägeri. Herregud, även en sjuk människa måste kunna ringa.

Så får jag en snilleblixt. Kroppen verkar inte kunna stänga av tårarna så jag kan lika väl försöka göra något konstruktivt av det. Jag samlar upp dem i ett plasttråg som man gör isbitar i frysen på. När tråget är nästan fyllt ställer jag in det i frysen.

Ikväll tänker jag fylla ett glas med mina frysta tårar och kyla ner drinken framför tv:n. Det kommer att bli som att konsumera en bit av sig själv.

fredag 21 januari 2011

Det är tur att Maran finns, så att någon rider en om natten.

Jag träffar Erik på Riche. Lilla baren. Han höjer handen för att beställa två. Jag hindrar honom.
”Jag har slutat” säger jag.
”Du menar för dagen?”
”Jag pratar om alkoholen” svarar jag. ”Slut. Finito.”
Bartendern kommer fram. Erik beställer två. Bartendern går iväg. Blandar. Kommer tillbaka. Ställer glasen på disken. Ett framför Erik och ett framför mig.
”Berätta mer” säger Erik.
Suck
”Jag vill vakna upp på morgonen och komma ihåg mina drömmar” säger jag.
”Varför det? Det är väl mest mardrömmar ändå?”
”Spelar ingen roll. Jag vill komma ihåg dem.”
”Själv drömmer jag om att ha en dröm.” svarar Erik och höjer sitt glas för en skål.
”Men du lever i alla fall i en drömtillvaro.”
”Tänkte sadla om till drömtydare” säger Erik. ”Vad tror du om det?”
”Då lägger jag mig på din soffa så får du tolka mina drömmar” säger jag och höjer glaset med viss tvekan.
”Vilket drömscenario” svarar Erik.
Dj:n. lägger på Dream baby dream till vår ära.
Dream baby dream
Dream baby dream
Dream baby dream
Dream baby dream
Forever

torsdag 20 januari 2011

Återföreningen på Big Ben

Jag har gått och klippt mig inför giget på Big Ben. Det var dumt.
Jag ville se cool ut i håret men tyvärr liknar jag mest Lars Adaktusson.
När brorsan får syn på mig säger han att han inte längre kan låna ut basen.

"Den går inte att ha på scen efter att du har burit den i den där frisyren" säger han.

Och han har rätt. Jag får hyra en bas hos Halkan´s i stället som en kompis får hämta ut.

Så jag tar på mig en cowboyhatt och spexar till det. Men ingen skrattar. En tjock långtradarchaffis häller en starköl över sångarens skor när han önskar Hotel California.

"Vi är inget coverband" säger vår sångare. "Vi spelar bara våra egna låtar."

"Ni borde spela andras låtar" säger långtradarchaffisen. "Andras låtar är bättre än era."

Och han har rätt. Alla har rätt. Vi har fel.

Jag känner det så tydligt när jag står i baren efter giget och hoppas att någon ska komma fram.

Det gör en tjej. Ganska snygg. Midjan intakt trots sin försmak för grillbiff. Hon lutar sig fram mot mig.

"Är det mjäll du har på axlarna eller häller de konfetti från taket?" frågar hon mig.

William kommer fram.

"Det gick otroligt bra ikväll" säger han. "Vi borde ut och spela igen. Som förr."

onsdag 19 januari 2011

Rock´n roll is here 2 stay, eller var fan la jag bilnycklarna?

Greger smetar på hamburgerdressing på mackan och går ut i garaget där vi har ställt upp våra instrument. Så hänger han på sig basen och glufsar i sig kaloribomben utan att ta någon notis om oss som står runt omkring och ser äcklade ut.

"Inte spela bas med mat i munnen" säger Love.

Greger kan inte prata. Det hänger dressing i mungiporna på honom. Han slickar av fingrarna och visar att han är redo att köra igen. Men jag har tappat lusten.

"Strängarna blir flottiga" säger jag. "Jag har faktiskt lånat basen av lillebrorsan."

"Ska vi spela eller ska vi gnälla?" frågar Greger.

Vi har samlats i garaget tio år senare. Nästan på dagen. Bandet gick i graven för tio år sedan. Dags för reunion. Dags för medelålder.

"Kan vi inte bara skita i det här och supa istället?" föreslår William.

Han har alltid varit den mest företagssamma av oss och takterna sitter i. Jag är beredd att hålla med honom. Det här med att repa för en kommande spelning på Big Ben är en dålig idé. Att repa är en dålig idé. Big Ben är en  usel idé.

"Kom igen nu" säger Greger. "Jag måste köra hem snart och byta av Johanna. Hon har haft Wilma hela dagen. Jag är faktiskt jämställd."

Jag tittar mig omkring på mina gamla bandkompisar. Tiden har gått. William har fått rökrynkor. Jag har lagt på mig trivselvikt. En gång i tiden skulle vi ta över världen.

"Vet ni" säger jag rätt ut i rummet. "Vi måste göra spelningen på Big Ben."

"Varför då?" undrar William.

"Jag måste gå samma väg som ni killar. Jag måste också skaffa familj. Ungar. Och jag misstänker att Big Ben är min sista chans att göra det innan dörren stängs."

"Det är okej att hon är alkis bara hon är lättfotad, menar du?" fortsätter William.

Jag nickar och håller fast Williams blick samtidigt som jag försöker räkna hur många rynkor han har fått sedan jag såg honon sist. Jag tappar räkningen efter trettiosex.

lördag 1 januari 2011

under ytan

Stockholm Under Ytan gör ett uppehåll nu för att försöka skriva en längre historia.

Tack för att du har läst. För att du har kommenterat. För att du har mejlat.

Tack också till människorna som har befolkat dessa texter och i många fall finns på riktigt. 
Mejla mig gärna på sthlmunderytan@gmail.com

Du kan också skriva dina kontaktuppgifter i kommentarsfältet här nedan så skickar jag ett mejl när det finns nya texter.

Jag tar gärna frilansuppdrag om någon önskar. Skriv ett mejl i så fall.  
Det börjar nu.