Ur arkivet.

För er som inte hade möjlighet att besöka turnén med Books & dreams. (Och till er andra också.)

Det som händer ute till havs, stannar ute till havs.

Jag arbetade i Provence-Alpes-Côte d’Azur som croupier. Hankade mig fram mellan hotellen, tog anställning en vecka här och där, var jag än fick jobb. Delade ut kort, snurrade runt hjulet på rouletten, såg hur familjefäder spelade bort hela reskassan, stirrade glädjeflickorna in i ögonen, såg allt det svarta och mörka, fick mina avlöningar i vita kuvert, alltid kontant, hade svårt för att stanna länge på en och samma plats, blev rastlös, orkade inte bli insyltad i stammisarnas liv, som de alla levde på casinona eller i barerna.

”Jag kan ge dig en längre anställning”, sa ägaren till Hotel de Nice Paris. ”Stanna hos mig.”

”Egentligen har jag tjänat tillräckligt med pengar för att gå ombord på en båt som tar mig till Sydamerika”, svarade jag. ”Kanske har jag sett tillräckligt nu.”

En helikopter flög över bukten, landade på helikopterplattan ute till havs på en yacht.

”Där”, sa ägaren till hotellet och pekade på helikoptern. ”Om du jobbar hos mig får du träffa de som har hyrt den båten. Du kommer att ha roligt, tro mig.”

”Fast jag vet inte om jag vill ha så roligt längre.”

Jag hade inte sett solen på flera veckor. När jag tittade i spegeln så kände jag knappt igen mig. Blek, ledsen. Alla croupierer såg ut på samma vis. Det var nästan som om vi hade en klausul i våra kontrakt att vi inte fick vistas i solen, att vi var tvingade att hålla oss undan, i skuggan, för att vårda våra genomskinliga ansiktsuttryck. Jag behövde något annat.

”Okej då”, sa jag. ”Om du tar mig ut till den där båten så är jag med.”

Hotellägaren sprack upp i ett stort leende. Samma kväll arbetade jag igen vid rouletten. Kulan gick runt, landade på siffror, gjorde enstaka spelare lyckliga. I gryningen när vi stängde kom en helikopter och hämtade mig. Vi landade på helikopterplattan. Jag klev ur.

Först kände jag inte igen mannen som mötte mig och hälsade med ett fast handslag. Jag tänkte att det var en bekant, någon från förr, någon jag glömt namnet på. Sedan kände jag igen honom.

Då fick jag en chock.

Man måste våga leva sitt jävla liv.

Nu tänker jag på Joakim i Halmstad. Han rakade håret på sidorna bakom öronen och ställde håret i en tuppkam rakt upp mot himlen den sommaren vi blev sjutton.

”Jag ska bli konstnär”, sa han.

”Okej”, svarade jag.

Vet ni? Jag trodde honom. Vi blev vänner på våren, båda kom från varsitt gäng med vänner som inte riktigt speglade de inneboende personligheter vi egentligen ville vara. En dag fann vi varandra nere på Östra stranden och började prata. Och vänskap uppstod, vi diskuterade plötsligt måleri, litteratur, musik osv. Vi slapp hänga med fotbollskillarna. Det fanns likasinnade!

Det var Joakim som sa åt mig att söka litterär gestaltning och ge fan i att jobba kvar på Duni Bilå. Jag körde truck på lagret och hatade alltsammans. Tjejerna såg inte åt mitt håll. Jag ville skriva en roman, men vad skulle den handla om? Fikapauserna var så tråkiga så att jag hoppade över dem. Joakim sa strunta i det, du har bara ett liv och så vidare och jag lyssnade på honom och gav mig av. Fint så.

Undrar ibland över Joakim. Är tämligen säker på att han inte jobbar på Duni. Men vet faktiskt inte ett smack om vad han gör. Har letat på nätet. Där finns inget. Men: Joakim, om du läser det här så säger jag tack för din spark i häcken. Förr eller senare sätter jag ditt namn på försättsbladet till en roman.

Sen har vi ju det här med konstnärlig drivkraft. Vissa människor har mycket av den, andra lite mindre. Det ena behöver inte vara sämre än det andra. Konstnärlig drivkraft är inspirerande, givetvis. Man måste inte använda den för att själv bli konstnär. Kraften i sig, den någon i din närhet utstrålar, kan bidra till något helt annat hos dig själv. Bygga ett torp. Göra en resa. Öppna upp för en kärlek.

Igår körde jag en gitarrlektion hemma med åttaåringen. Lilla snigel, Broder Jakob, etc. Men hon tröttnade fort och såg på mig med sina vidöppna ögon.

”Jag jobbar med eget material”, sa hon.

Joakim, återigen: Om du läser det här så kom hit och hälsa på. Du och åttaåringen skulle säkert ha en del att snacka om.

/Peo

En början och ett slut, på samma gång.

Jag avslutar året med att läsa ut ”Förtvivlade människor” av Paula Fox. Det är en mycket fin berättelse som handlar om – förtvivlade människor. Den titeln, vi som skriver kan döda för en sådan. Varje gång en författare hittar en sådan titel så skriver boken sig självt. Tänker jag.

Så jag börjar den här textlitanian med ett slut. Boken läste jag ut på självaste nyårsafton. Slog igen pärmarna. Satte punkt. Och visste att året slutade mycket gott. God litteratur har ju en helande effekt och tro mig, om man lyckas avsluta sitt år med en magnifik text så är det den man kommer ihåg. Spelar ingen roll att hyresvärden har vräkt dig, att det har regnat i månader och att du har hål i skosulorna. Det går att lura sinnet med hjälp av Paula Fox.

Ja, detta är alltså ett boktips.

Natur & Kultur gav under året ut ”Stoner” och ”Förtvivlade människor”, två romaner från förr som upplever en slags renässans i nutid. Det är bra. Jag hoppas de ger ut fler. Givetvis finns det mycket bra böcker från sextio- och sjuttiotalet, gärna från USA, som borde ges ut på svenska.

Nu går vi in i ljuset, tro det eller ej. Januari är fortfarande ung, men solen säger snart hej hej och så sitter vi där på trottoarserveringarna med våra glas rosé och böcker. Visst, jag romantiserar. Du som läser känner inte mig. Men jag är endast ytterst blygsamt ironisk. Det är min målbild just nu; en trottoarservering, ett glas och en oläst bok.

Vem tänker förse mig med den?

Just den här veckan blir det inte mycket läst, eftersom jag arbetar på text till det som kanske kanske kanske kan bli något längre. Jag har en deadline, tack för det. Utan deadlines riskerar det skrivande livet att flyta ut i en ocean av tvivel. Varför är det så mycket enklare att tömma diskmaskinen än att skriva ett halvt kapitel?

/Peo