Ur arkivet.

Monthly Archives: februari 

Mitt emellan böcker.

På samma sätt som en människa kan vara mellan jobb, kan man också befinna sig ”mellan böcker.” Det är alltså ett finare uttryck för att inte kalla sig själv för arbetslös, eller i mitt fall, boklös. Det är ju fasansfullt, att befinna sig mellan böcker. Vad i helvete ska man göra då? Kolla på tv? Det är ju inte rimligt!

Jag menar, har ni sett vad som går på tv? Jag testade igår, zappade mig genom tolv kanaler, gav varje nyhetsankare en chans, gjorde ett överslag genom att kolla ett par minuter på en tv-serie för att se om någon av skådisarna sa något intressant med övertygelse – men nej. Det gick inte för sig.

Nu tänker jag på den gången jag satt på Guldapan i baren. Jag satt ju där en hel del, tyvärr, när det begav sig, men det här är alltså en särskild gång jag refererar till. Till höger om mig satt en känd svensk popsångare och beställde bärs och järn. Vi började prata med varandra och samtalet gled in på svenska filmer och svenska skådespelare. Han sa: Nämn en enda bra svensk skådespelare och jag försökte verkligen komma på ett enda namn men min tystnad blev bara längre och längre och den berusade popsångaren tyckte det var så fruktansvärt roligt att jag inte klarade av den uppgiften så han ramlade av barstolen och blev utslängd. Jag ägnade resten av natten åt att försöka komma på ett enda namn och det gick inte. Herregud, det måste vara något fel på mig.

Eller vänta nu.

/Peo

Sneak peak…

Det dröjer ljusår tills pocketutgåvan av ”Så länge du är min syster” kommer ut (eller i vart fall ända till augusti 2015). Men så här ser omslaget ut. Grym formgivning av Emma Graves.

  Och den inbundna utgåvan formgavs av Fredrika Siwe. En sådan lycka, att få arbeta med dessa formgivare. Love it.

/Peo

Jag var sjuk, hade inget annat att läsa.

Det gick inte att sova mer, förkylningen höll mig vaken. Jag var tvungen att hitta en bok i bokhyllan som tidigare hade undgått mig. Jag vet inte vad jag ska säga; när Modiano fick Nobelpriset 2014 så lockade det mig inte att läsa honom. Men I köpte Dora Bruder och jag minns inte att vi har pratat om den, fast det har vi kanske. Men i så fall vet jag inte – i skrivande stund – vad I tycker om boken.

Så sjukdomen tvingade alltså mig att läsa en nobelpristagare. Haha, det är ironiskt kan tyckas, men bara för att en författare har vunnit det där priset så betyder inte det att jag per automatik tänker läsa dennes böcker. Modiano: Han skriver korta böcker, de flesta verkar vara på under 150 sidor och ni som har läst tidigare inlägg på den här bloggen vet att jag älskar korta romaner. Folk använder så jävla mycket ord! Bokförlagens redaktörer borde stryka ner texter hårdare än vad de gör, det är mitt amatörutlåtande som läsare. Många romaner är på tok för långa, helt i onödan. Men Modiano skriver kort. Jag läste ut Dora Bruder på en dag. Språket är precist, exakt, strålande. Och historien som berättas går ju inte att fly ifrån. Har vi inte läst nog om andra världskriget nu? Nix, det har vi inte. Det är en strålande bok. Läs den.

Den enda nobelpristagare som jag hade läst innan han fick priset var VS Naipaul. Och vänta nu, Maria Vargas Llosa också, förresten. Under en period på nollnolltalet hade man ju ingen aning om vilka det var som fick priset. Men Naipaul och Llosa hade jag alltså koll på. Naipaul är bra, men Llosa är bättre. Så tycker jag.

Doris Lessing har jag läst efteråt och tycker mycket om. Däremot allas älskling Alice Munro, henne fick jag ge upp efter ett par noveller. Ja, så nu fattar ni hur obildad jag är. (Den som behöver lägga ifrån sig Alice Munro måste vara befriad från intellekt, så kanske man kan resonera.) Jag hoppas att Jeanette Winterson ska få priset, henne håller jag extremt högt. Jag rekommenderar en bok av henne som heter Fyrväktaren. Och också självbiografin Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Eller vänta nu. Varför gå och hoppas på att någon ska få ett pris? Det jag hör, är att författare som har fått priset skriver mycket sämre efteråt. Och det ödet måste vara fruktansvärt, tänker jag.

/Peo

Stryk dina metaforer och vinn över mig som läsare.

Jag bekänner mig till lärjungarna som tror på talesättet ”storytelling beats beautiful writing every time”, vilket i korthet översätts till att jag tror på bra historier före poetiska metaforer. Det är ju lite trixigt det där, för ett vackert språk kan absolut vara läsvärt, men inte utan sin grundhistoria, den som pågår och driver berättelsen framåt och får mig att undra hur det ska gå för våra kära karaktärer. Så: om jag måste välja – och nu måste jag det när jag skriver den här texten, för annars blir det ingen text – då väljer jag historien före språket.

Själv sysslade jag med att skriva vackert de tio första åren och gissa vad? Det blev inte ett smack skrivet i slutändan, eftersom jag satt med mening efter mening och vägde orden i min mun. Sedan var det någon som sa: Skriv precis som det var, bara. Det räcker. Och då testade jag det, med vetskapen om att jag alltid kunde skriva om det senare, göra det mer poetiskt, etc. Men det hann jag inte, för innan dess blev texten utgiven. Tji fick jag.

Återkommer till ”Författaren i familjen”, som jag läste ut igår. Jag ligger hemma i en man-cold dessa dagar (alltså en förkylning som är besvärlig, fast inte dödlig, men jag tycker jättesynd om mig själv) och mellan sovpassen så läste jag ut boken. Den har både berättelsen och språket, med överslag åt språket, skulle jag säga. En väldigt fin text om ett liv som inte riktigt vill sig.

Nu slumpar det sig så att det har blivit dags för Modiano. Jag är väl sist på honom, visste inte att han fanns innan de gav honom litteraturpriset. Har nu läst sextio sidor och är absolut inte övertygad. Men herregud, det är Paris och fyrtiotal, det räcker långt. (Även om det är brinnande krig och elände, inte alls romantiskt.) Han känns som en kille som helt har anammat vackert skrivande, men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Vårens boksläpp för mig personligen är annars Kim Gordons självbiografi. Jag har mycket höga förväntningar och tror helt klart att det kan vara nya Just Kids, Patti Smiths biografi, om ni minns? Säg bara New York och sjuttiotalet så är jag klappad och klar. Jag vet, det är fånigt romantiserande, men ändå, ta inte ifrån mig min sista dröm, snälla. Om jag vill läsa om punkscenen och Studio 54 och hur fattigt och eländigt allt var när Kim slog sig fram som rockstjärna på Manhattan, då får det vara så en vecka av mitt liv.

För övrigt har jag 440 000 tecken i ett dokument, som jag snart måste lämna ifrån mig till förlaget. Ingen punkscen där inte, inget New York eller rockstjärneliv. Och rätt lite beautiful writing också, faktiskt.

/Peo

Alltid tvåa på bollen.

Åker genom Sverige, sitter i timmar och stirrar ut genom fönstret, ser allt det vita, snön som ligger över hela landskapet och suddar ut varje gräns, jag vet inte om det är ett fält eller en sjö vi åker förbi i tvåhundra knyck. Och ärligt talat – det spelar så klart ingen roll. När jag ledsnar på att glo på allt det vita läser jag ”Författaren i familjen” och längtar till Frankrike, vilket jag gör alltmer ofta i dessa dagar. Det är inte som att jag ska emigrera (jag kan inte språket, jag gillar Sverige, mina barn skulle vägra, alla mina vänner finns här, etc.) men de franska romanerna får mig verkligen att vilja vara fransos, det erkänner jag.

Jag önskar mig precis vart som helst, eftersom det är stopp på toaletten i vagnen jag sitter och det har blivit översvämning där inne. Det rinner ut bajsvatten på golvet och ja, jag tror ni fattar själva att det finns bättre och sämre tågresor. Konduktören går runt och ger alla passagerare onda ögat, kanske för att han vet att det blir han som måste köra ner armen i toalettstolen och försöka få loss vad det än är som har fastnat. Jag gissar att tåget ska ner till Malmö igen, när de har släppt av oss på centralen. Och fyra timmar till med översvämning funkar inte, så därför får vi alla onda ögat. Det är en kollektiv bestraffning som faktiskt går att begripa. Att behöva bära hela världen på sina axlar, när allt man försöker göra är att kontrollera biljetter ombord på ett tåg, det kan lätt bli för mycket.

Killen bredvid mig kollar på en film med massor av pangpang i, jag sneglar och ser blodet flyta. Och jag sitter bredvid och läser roman och vi är rätt långt ifrån varandra i just den stunden. Han har dömt ut mig som kulturtomte och jag tänker på honom som….tja, jag vet inte. Det är bara dumheter, givetvis. Vem är jag att döma folk? Alla gör precis som de själva vill.

Ja, detta är mina simpla spaningar denna söndag. Ikväll hoppas jag sätta punkt för en längre berättelse. Häromdagen slog det mig att det kan väl en roman heta: ”Punkt.”

Så då kollade jag upp det och då visade det sig givetvis att någon redan hade skrivit en bok med den titeln. Herregud, aldrig får man vara briljant i fred.

/Peo

Å nej å nej å nej

Kärleken du kände då, är större än smärtan du känner nu.

Natten tillhör de sömnlösa. Fast natten tillhör även de som sover djupt och drömlöst. Och vi andra dödliga, som inte får timmarna på dagarna att räcka till. Jag gissar att vi är många, även om vi inte gör så mycket väsen av oss.

Mina böcker kommer till på nätterna. I vart fall de jag skrivit hittills. Med det nya manuset är det annorlunda, eftersom jag har valt att gå ner i tid från mitt kontor för att bättre kunna passa in livet i det som brukar kallas för det normala. Men i tre år har jag suttit på kvällar och nätter (och helger, givetvis) och skrivit.

”Sova får man göra när man blir gammal”, säger jag till den som frågar.

Så då är jag väl gammal nu då, eftersom jag plötsligt känner hur mycket jag behöver sömnen för att kunna fungera som människa. Det är en ynnest att få skriva i dagsljus. Även om nätterna fortfarande måste till för att få det hela att gå ihop.

Jag är heller inte beredd att flytta ut till en stuga på landet utan el och vatten för att få ner kostnaderna till ett minimum. Det är ju annars en lösning; att ge upp det materiella helt och fullt och kapa utgifterna. Göra plats för text och inte behöva tänka på pengar. Jag är inte där ännu.

”Kärleken passerade här en gång” kom till enbart på nätterna. Sista versionen skrevs klart under en kortare period i Falkenberg, då jag arbetade dygnet runt. Jag har utvecklat det mer i en text jag skrev för Adlibris här:

Dagens gästbloggare: Peo Bengtsson

Den här boken är skriven i ett enda långt andetag. Det är så jag tänker på texten, så här i efterhand. Jag gjorde en klassiker: hyrde en stuga vid havet på västkusten, där det inte fanns internetuppkoppling och så skrev jag dag och natt. Det regnade och stormade, det minns jag tydligt. Jag fick låna en cykel av min hyresvärd, så jag kunde cykla till mataffären en gång om dagen. Trots allt, utan mat och syresatt blod blir det inga böcker skrivna. Men bortsett från den dagliga utflykten så gjorde jag inget annat än skrev färdigt berättelsen om Samuel och Johanna, dessa två märkliga människor som borde vara som gjorda för varandra, men som ändå inte får ihop det på slutet. Jag börjar med en katastrof och så tar vi det därifrån tänkte jag. Det är en roman, en fiktiv text, men visst har mycket av det där hänt på riktigt, det erkänner jag.

Vi går in och ut ur perioder i våra liv, det gäller nog för de flesta människor. Ett tag handlade varje sommar om bröllop. Det hängde kärlek i luften, vart jag än gick. Rent statistiskt kommer skilsmässorna nu. Kanske är den här berättelsen mitt sätt att försöka mota Olle i grind. Hoppas statistiken ljuger.

För mig handlar inte boken om Undergången. Det är inte trehundra sidor inre monolog och grubblerier. Snarare vill jag undersöka vad som händer efter smällen, när det värsta har inträffat. Hur upplever barnen det? Går det att ta ansvar, trots att hjärtat värker och blöder? Det är också en påminnelse om att ta väl hand om sina vänner, de man nu lyckas plocka upp längs vägen, och underhålla vänskapen om det är möjligt, även efter det att barnen och jobbet upptar all vaken tid. Vännerna kan komma att behövas.

Titeln Kärleken passerade här en gång, syftar på precis den känsla jag vill ska ligga till grund för hela berättelsen, nämligen den att du har upplevt något vackert, det fanns hos dig nyss, men nu har det gått sin väg. Och även fast det gör fruktansvärt ont, så vill du givetvis inte att det aldrig skulle ha hänt. Kärleken du kände då, är större än smärtan du känner nu.

/Peo

  

Poeter och manusförfattares storhetsvansinne skiljer sig åt.

Jag hörde om en svensk manusförfattare som åkte över till LA för att pitcha sitt manus. Den här personen hade arbetat rätt länge på sin historia och var mäkta stolt över att ha skrivit klart och dessutom lyckats få till ett möte på andra sidan jordklotet med lite makthavare i branschen. Hen flög över för sina sista pengar, med huvudet full av drömmar om en karriär som manusförfattare, bosatt i Beverly Hills.

Pitchen gick bra och folk var försiktigt positiva och sedan gick hela sällskapet på fest i en villa för tjugo miljoner dollar och någon bjöd på tjack. Vår svenska manusförfattare vågade inte säga nej, utan petade i sig två piller och resten är så att säga historia.

Hen virade in sig i en gardin och snubblade ut på altanen till villan och ramlade ner i poolen och blev räddad i sista sekund av två armanikostymer som tvingades hoppa i efter hen. Efter det blev hen utslängd, trots löften om att köpa nya kostymer till sina livräddare. När manusförfattaren försökte ringa till sina kontakter dagen efter, för att be om ursäkt och släta över allting, så fick hen bara prata med olika sekreterare och personerna som hen sökte fanns aldrig på plats. Efter en vecka var det dags att flyga hem. Och manuset väntar fortfarande på ett produktionsbolag.

Vad lär vi oss av den här historien? Sensmoralen är ju att knark är dåligt, så långt är vi överens. Strunta i de blå pillrena om du ska gå på tjugomiljonerdollarsfest, säger en luttrad vän jag har. Gå på festen, strunta i pillren. Men är det inte bättre att bara sitta på kammaren och skriva diktsamlingar, försöker jag? Det känns liksom lite lugnare. Det blir lätt så stökigt när det är filmmanus med i spelet. Filmbranschen är förrädisk, tänker jag.

”Är det du som går ut med hunden eller är det den som går ut med dig?” fortsätter min vän.

/Peo