Monthly Archives: februari
Så här ligger det till.
Vi måste prata lite om framtiden…
Okej, gott folk. Det har blivit dags för ännu en intervju. Den här gången går utrymmet till en duktig förläggare som jag har stor respekt för.
Vem är du och vad gör du?
Erika Söderström heter jag, och jag jobbar som förläggare för skönlitteratur på Massolit Förlag. När jag inte läser manus och skriver avtal (och gör allt det där andra som förläggare gör) så pluggar jag tyska (med ojämnt resultat), lyssnar på Leonard Cohen och kämpar med att hålla min 5-årsdagbok uppdaterad (ett projekt jag ofta önskar att jag inte hade satt igång med, men nu är det ingen återvändo, jag är inne på år 3).
Vad förväntar du dig av 2015?
Först förväntar jag mig – mycket snart – en mjuk, spirande vår, och efter det en lång, varm och hoppingivande sommar (som sträcker sig långt in på hösten). Om jag ska vara lite mer bokorienterad i mina förväntningar så tror jag att 2015 kommer innehålla många utmaningar på litteraturfronten. Det gäller bland annat hur och i hur hög grad som litteratur konsumeras i vårt samhälle, och också de hot som stora internationella aktörer utgör. Men jag förväntar mig också ett väldigt roligt år, när vi på Massolit fortsätter bygga upp en stark och bred lista. 2015 är ett år när vi kommer hitta ännu fler och smarta sätt att lyfta fram våra titlar på – och framförallt förväntar jag mig att 2015 blir ett år av fler omvälvande och viktiga litteraturupplevelser. Jag ser till exempel väldigt mycket fram emot att jobba med din nästa titel, Peo (även om den inte kommer ut förrän 2016).
Ser du några litterära trender i manusskörden ni får in?
Vi tar inte emot spontanmanus just nu, så det finns inte direkt någon svensk manusskörd att tala om för vår del, men det jag kan säga är att svenska spännings- och deckarmanus finns det (fortfarande) gott om. Samhällskritik ser jag också en hel del av i många manus. Jag kan se en del trender bland de utländska manusen som jag läser: Det är i år exakt 70 år sedan andra världskriget tog slut, och många manus behandlar kriget, eller utspelar sig åtminstone under denna tid. En annan trend (men det är egentligen ingen ny trend) är den psykologiska spänningen (i Gone Girls kölvatten). Gärna ska det handla om ett äktenskap där den ena parten får reda på att den andra parten inte är den hen alltid trott och hela livet kastas därmed omkull.
Vill du lyfta några böcker som snart ges ut?
Då vill jag genast knyta an till det jag skrev ovanför, om psykologisk spänning. Det finns som sagt ett hav av psykologisk spänning därute, men vi har lyckats hitta en av de finaste pärlorna i detta hav, och publicerar denna pärla den 17 mars. Det är Kvinnan på tåget, av Paula Hawkins, en roman som jag – när jag läste den för första gången – direkt visste var speciell; den stod ut från resten. (Nu har jag i och med alla gransknings- och korrvändor läst den minst tre gånger till, och jag har inte ändrat min uppfattning, tvärtom.) Den släpptes i mitten av januari i England och USA, och klev direkt upp på förstaplatsen på topplistorna, där den ligger än. Recensionerna är alltigenom hyllande, och varje ord är välförtjänt.
En annan titel jag skulle vilja lyfta är Den blå tråden av Anne Tyler. Det är Pulitzerprisade Tylers tjugonde roman, och en av hennes starkaste hittills. Det är en storslagen generationsroman som utspelar sig under olika delar av nittonhundratalet, och ända in i vår tid. Den kretsar kring de olika familjemedlemmarna i familjen Whitshank i Baltimore. Gillar man Jonathan Franzén kommer man gilla denna. Anne Tylers språk är inget mindre än fullständigt fantastiskt. En vacker roman om att växa upp, vara vuxen och att åldras.
Sedan vill jag också passa på att nämna Avdelning 73, som är Sofie Sarenbrants nya deckare om polisen Emma Sköld. Den utspelar sig till stor del på sjukhus och är så galet spännande att jag tror man kommer få svårt att inte läsa hela boken i en enda sittning; det är få andningspauser i den.
Boktips? Varför?
Judy Grahns The Work of a Common Woman. Det är Judy Grahns samlade dikter, feministisk poesi från 70-talet, men tidlöst och andlöst och jag plockar ofta ut den ur bokhyllan, den är alltid aktuell. Det finns alltid någon strof som passar. Den handlar om att vara kvinna, om att vara människa, om kärlek (så väldigt mycket vackert om kärlek) och om livet. Den är stark och berörande (en hel del samhällskritik där också). Man ska helst läsa högt (och gärna tillsammans med någon annan, läs den för varandra), rytmen i hennes poesi är underbar. Tyvärr kan man bara få tag på den på antikvariat eller andra andrahands-sätt (den finns nog inte som e-bok …). Men man kan lyssna på Judy Grahn på Spotify! Där hittar man till exempel The Woman Whose Head is on Fire. Lyssna på den.
Ett annat boktips är John Fowles Illusionisten (The Magus), eftersom det är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Om en vänskap, mellan en gammal excentrisk miljonär och en ung lärare, som utvecklar sig till ett slags maktspel. Vad är verklighet, vad är bara ett spel, iscensatt, eller inbillning? Så fort man som läsare tror att man har fått grepp om vad som händer, förlorar man det. Jag läste den för första gången när jag var 19 och älskade den, sedan läste jag den igen ca sju år senare, efter flera års litteraturstudier, och fick ut ännu mer av den, såg saker jag inte hade sett tidigare. Det är ett litterärt mästerverk (publicerades första gången 1965) som är givande på så många olika nivåer. Filmen rekommenderar jag dock inte till någon.
Vill du trendspana framåt? Hur läser vi om 5 år? Hur säljs böcker om 5 år?
Vi är på väg åt ett håll nu där alltfler människor läser e-böcker, och om 5 år kommer den siffran självklart vara ännu högre än den är idag. De som föds nu växer upp i en värld som ser helt annorlunda ut än den som fanns när jag var liten. Digitaliseringen påverkar självklart de nya generationerna enormt (jag vet, jag är knappast den första som säger det). Vi läser alltmer på surfplattor, läsplattor, datorer och telefoner. Det kommer uppfinnas ännu enklare och smidigare sätt att läsa på (glasögon där vi bläddrar genom att blinka, men det kanske ligger lite längre fram än 5 år…). Vi kommer också se alltfler litterära alster som formas och utvecklas på nätet, som en följetong läsarna till och med kan vara med att påverka och styra i en viss riktning, vara delaktiga i (en form av interaktiv läsning). Vi lever i ett samhälle där vi är vana vid omedelbar feedback och bekräftelse, ett samhälle i konstant uppkoppling, kontaktsökande och nätverkande (den totala motsatsen till den ensamme författaren som sitter på sin kammare och skriver, utan kontakt med omvärlden) och detta påverkar såklart vårt läsande och skrivande i allra högsta grad. Men 5 år är en ganska kort tid och bokbranschen förändras ändå relativt långsamt i jämförelse med många andra branscher och områden. Jag är nyfiken på hur det kommer se ut om 50 år. Det kan gå hur som helst. Kommer bokförlag som de ser ut idag överhuvudtaget finnas kvar? Kommer bokhandeln? Folk kommer att läsa, och författare kommer att kunna nå ut med sina texter, men hur läsandet (och böckerna) kommer se ut då är svårt att föreställa sig.
Tack för din tid, Erika. Bilden är tagen i Berlin av okänd fotograf.
/Peo
På turné med Evelina, författaren.
(Det här utspelade sig sommaren 2014)
”Om man ska kunna röra sig framåt, måste man veta vad man lämnar bakom sig”, säger Evelina något filosofiskt och förväntar sig att jag ska förstå vad hon menar.
Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.
”Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första.”
”Fast det är ju självklart”, svarar jag. ”Först kommer ett. Sedan två.”
Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.
”Och på Instagram händer inte ett skit”, säger Evelina och byter samtalsämne. ”Det är som vanligt bara människor i motljus som dricker margaritas.”
”Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez.”
”Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala.”
”Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag.”
”Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen.”
Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.
”Hur tänkte du när du skrev din första roman?” hör jag någon fråga henne. ”Var det underströmmen som fick igång dig?”
”Jag har ingen aning”, svarar hon. ”Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan.”
Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.
”De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord.”
Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.
”Kan jag använda det där?” frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.
/Peo
Livet är för kort, som vanligt.
Jag har dragit ut på det i över ett år, som om bokens själva tyngd blir för mycket. Första delen var som tidvatten, det flöt över mig och försvann igen, vi pratar om sextonhundra sidor mikrokosmos, navelskåderi, självförbränning, raseri och ibland faktiskt – humor.
Jag pratar om Noréns dagbok, första och andra delen, som tillsammans utgör en redogörelse på över tio års tid av en människas liv. Eller ”liv”, om du föredrar det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det. Men så här: Första boken, behandlar fem år, dag ut och dag in, och det är faktiskt inte ett dugg tråkigt. Det är antitesen till tråkigt. Efter två år (inte två år av mitt liv, utan av Noréns i bokform) så går det inte att lägga boken ifrån sig. Det händer absolut ingenting och det är styrkan. Att Norén då och då är förbannad på någon skådis eller journalist är rätt ointressant, det som är styrkan är dagarna som pågår, funderingarna, ordflödet, poesin. Lars Norén är en helt briljant författare. Jag anser att han har massor av darlings som han skulle må bra av att göra sig av med, men i slutändan är han genial.
Men, när det så blir dags att plocka ned del två (ytterligare sju år!) och läsa, då tröttnar jag efter trettio sidor. Kan inte göra det en gång till; spendera sex till tio månader ihop med Lars och hans funderingar, hur sylvassa de än må vara. Sorry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte omedelbart fångar mitt intresse. Har du varit inne i en bokhandel på sistone? Det kommer ut så jävla mycket böcker. Alltså så sinnesjukt mycket böcker kommer det ut. Ni säger att bokbranschen är i kris, men tillåt mig att tvivla. Återväxten är mycket god. Jag är fortfarande mer butter än bitter, men jag gör mig inga illusioner om att det styrkeförhållandet inte kommer att förändras över tid. Hur ska man hinna läsa allt? Jag är ju inte ens klar med klassikerna.
Så, Lars. Det var fint att läsa om dina fem första år i dagboksform. Men vi måste dra en gräns någonstans. När du ånyo skriver om att du har köpt en alldeles för dyr rock på H i Berlin, då skrattar jag förvisso igenkännande (eftersom du redan har fem för dyra rockar från H sedan tidigare), men jag känner också att jag måste gå vidare. Det borde du också göra. Lämna in rockarna till Myrorna och gör dig fri.
/Peo
Han förtjänade inte henne.
Jag visste inte ens hennes namn och vågade aldrig fråga. Hon jobbade extra på Konsum som låg en bit bort från min lägenhet och det fanns en mataffär som låg närmare, men jag tog promenader för att se om hon satt i kassan och ibland gjorde hon det. Det enda vi någonsin sa till varandra var hej. Och den enda fråga hon någonsin ställde till mig var vill du ha kvittot?
Det skulle vara fel att säga att jag var förälskad i henne. Det är att gå för långt. Men jag var bara sjutton år och gick på energier. Jag undrade så vem hon var. Men det gick bara inte att fråga henne om det. Så jag rafsade ihop mina matvaror och gick hem igen under stjärnorna och frågade mig själv varför jag gick till Konsum om jag ändå inte tänkte snacka med henne. Då behövde jag inte göra mig besväret.
Sedan köpte jag en tågbiljett och allt föll i glömska.
På juldagen samlades vi på den vanliga krogen och en gång var hon där. Tror inte att hon var hemvändare som oss andra, det syntes i hennes ögon att hon blivit kvar, våra blickar möttes, det var en stor lokal men det var mig hon såg på. Jag hade fått en ny distanserad säkerhet i kroppen som bara kunde komma med flytten och de nya människor jag lärt känna i en annan stad, människor och erfarenheter hon inte visste något om, men kunde ana sig till. Så jag gjorde ingenting.
Hon stod där bredvid sin kille och jag bara visste att hon ångrade sig. Det hade ingenting med mig att göra. Hon ångrade att han var han, hon borde också ha flyttat och haft en verklig anledning till att stå på den här krogen på juldagen. Jag blev sorgsen, mindes mig själv som sjuttonåring, tänkte att jag borde sagt något till henne när det fanns tid, men hon var inte intresserad då, jag var i underläge den gången.
Det blev säkert folk av henne också sa Lars när jag nämde det för honom, fast jag vet inte vad han menade med det, kanske är det bara saker man säger. Det enda jag är helt säker på, vilket är väldigt orättvist och elakt att skriva, är att han som stod där med ett ölglas i handen och skrattade lite för högljutt åt allt fantastiskt som skulle hända honom framöver, han förtjänade inte henne.
På flykt.
Idag vill jag rekommendera ”Indien tur/retur” av William Sutcliffe, som är en rätt sorglig betraktelse över vår upplevelsekultur, den vi ägnar oss åt i väst för att försöka jaga iväg tristessen som hemsöker oss. Det är en fyndig och snabb berättelse om hur vi alla strävar efter att vara unika – utan att lyckas särskilt bra. Huvudpersonen reser till Indien för att uppleva det genuina, han tänker minsann inte göra som alla andra och åka till Goa, han har högre tankar om sig själv än så. Ja, det går så där.
Jag har själv varit i Indien tre gånger. Första gången 4 månader, andra gången 2 månader och sista gången 1 månad. Känner att det får räcka nu. Men ”Så länge du är min syster” skrevs och skrevs om i Indien, även om jag behövde skriva om den ytterligare en gång hemma i Sverige innan min redaktör blev nöjd.
Till sist: Om du planerar att resa till Indien, vilket jag faktiskt varmt kan rekommendera, så besök gärna Andamanöarna. Otillgängligt, men helt fantastiskt. Strömmen går vid sex på kvällen och sedan får du snällt sitta nere vid lägerelden och lyssna på strandtrubaduren som tar dig igenom Bob Dylans hela backkatalog. Men du kan få bada med elefanter också.
/Peo
Näthatarnas julafton infaller 365 dagar om året.
Jaha. Låt folk hålla på. Eller, jag vet inte. Har dom inget bättre för sig?
Min gode vän, journalisten på den stora tidningen, berättar att han varje morgon får börja med att tömma inboxen på latrin. Folk skickar skit, helt enkelt. Han skriver en artikel om att USA eller Kina eller Ryssland, han är kritisk till något som någon eller några har gjort och så vips, har han femtio nya mejl i inkorgen som beskriver vad skribenten ska göra med honom när de möts i en mörk gränd.
Jag slutar aldrig förvånas över det. Jag fattar helt enkelt inte. I min inbox ramlar det ibland in någon människa som har läst en bok eller intervju och som tycker att jag har fel fel fel. Mer än så är det inte, vilket ju känns bra. Det går att föra ett samtal. För min vän journalisten är det värre.
Vet att Ulf Lundell skickade en rutten fisk i ett vadderat kuvert till en recensent som hade sågat en platta eller bok, det här var på åttiotalet, tror jag. Det känns mer old school, att skicka fisk till recensenter, inte okej, men ändå oförargligt på något sätt. Näthatarna borde dra en gräns där: jag skickar härsken ärtsoppa i en plastpåse till Expressen, men sen får det vara nog.
Jag lyssnar på Paul Simon idag. Funderar på en historia, prövar om den håller.
Hejdå.
/Peo
När skrev du något av betydelse, senast?
Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om Charles. Ni vet, fyllot och författaren Charles Bukowski, som levde och dog bland sina ord och flaskor. Han var hipp på åttiotalet (och kanske en kort stund på nittiotalet också) och efter det var han persona non grata. Aftonbladet körde en lista på de tio mest oattraktiva saker som kunde finnas hemma hos en man, som kvinnan upptäckte när hon kom hem till honom för första gången. På sjunde plats låg ”böcker av Charles Bukowski i bokhyllan.” Nu, i dessa dagar, när en del författare har börjat prata gott om honom igen, så verkar han vara OK att gilla igen. Det är alltså möjligt att det kan bli tal om en andra dejt – även om du råkar ha ett tummat ex av ”Postverket” i din bokhylla. Men jag vågar inte ta gift på det.
Charles skrev om saker som fanns runt omkring honom. Det vill säga: Alkoholister, prostituerade, uteliggare, deprimerade dagjobbare, psykopater i chefspositioner, etc. etc. Han tog sin verklighet och skrev ner den. Och just detta är temat för min text idag: Man pratar om att gräva där man står, det är ett tips som ofta dyker upp när det ska pratas om hur man faktiskt gör för att skriva en bok. Bukowski gjorde det, men nu till saken: Hur många av dagens svenska författare gör det egentligen? Gräver där de står? Handlar inte varenda bok om nån seriemördare som går runt med bultsax och klipper fingrarna av folk? (Jag överdriver, jag vet, ditt hatmejl behöver inte uppmärksamma mig på det.) Folk skriver ju böcker om dysfunktionella familjer också, visst, men samtidigt så visar de upp sina egna perfekta vardagar på instagram, med resor till Thailand, i stallet med sina döttrar, på gymmet efter ett stenhårt nittiominuterspass när svetten rinner från den vältrimmade kroppen. DET är ju verkligenheten, INTE den dysfunktionella familjen.
Så här: Nu ska du få ett tips, kära författaraspirant. Kära redan etablerade författare och kulturpersonlighet, du får också det här tipset, jag är generös idag: Träna mindre, läs ochskriv mer. ELLER, om du vill gräva där du står, skriv då en bok om ditt perfekta liv utan några som helst skavanker. Välj själv, bara din text andas ärlighet och som att det finns någonting av dig själv i den. Detta saknar jag något oerhört när jag läser svenska författare av tjugohundratalet. (Gud, jag älskar att få generalisera.)
Tillbaka till Charles. Han sa: ”If you are losing your soul, and you know it, then you still have a soul to lose.”
Riskera mer, gott folk, riskera mer.
/Peo
Förlåt mig fader/moder, ty jag har syndat.
En före detta kollega till mig brukar säga att jag har fått mina döttrar för mina synders skull.
Mina synder: Jag spelade i ett band i många år, reste land och rike runt och livet var en fest. Det var sorglöst, om man så säger. Men kontentan är att jag hade så fruktansvärt roligt på den tiden (på andra människors bekostnad?) och nu har det blivit dags att inkassera straffet.
Straffet: Mina döttrar ska ut och leva sina liv, göra egna misstag, ge mig huvudvärk när de glömmer ringa hem om nätterna, och så vidare.
Jag har så svårt att fatta att jag ska ”beskydda” mina barn mer, bara för att de råkar vara tjejer. Vad är det för sorts missriktad kärlek? Det där skämtet om att farsan står med hagelbössa och vaktar på sina döttrars heder, jag tycker helt enkelt inte att det är roligt.
Hela världen är uppdelad i kvinnligt och manligt, det vet vi sedan gammalt. Debatten tar ju aldrig slut kring det ämnet och även om Sverige råkar vara världens mest jämställda land (är det så? jag vet inte, men jag har fått den uppfattningen) så innebär inte det att vi är i mål, långt ifrån. Jag längtar efter att mina barn, mina döttrar, ska ge sig av, ge sig ut i världen och ge mig huvudvärk. För att jag är säker på att de kommer att klara av det. För att jag är säker på att jag kommer att klara av det. Trots att de är tjejer.
Jag tycker att det är tråkigt att feminismen uppfattas som något ”kvinnligt.” Egentligen handlar det bara om allas lika värde. Och i det begreppet; allas lika värde, finns det plats för både manligt och kvinnligt, tänker jag. Debatten borde inte exkludera en endaste person. Och de jättearga männen som säger att feministerna är ”manshatare” har verkligen inte begripit ett dugg. Nej, det är inte manshat. Det är bara allas lika värde som diskuteras, det handlar om att inte ge något av könen tolkningsföreträde, att vi är jämbördiga. Vad är problemet? Varje gång mannen inte sätts i första rummet så är det manshat?
Vad har det här med en litteraturblogg att göra? Svar: Inte ett smack. Jag bryr mig inte ens om att försöka sy ihop det på slutet. Däremot tror jag att jag någon gång ska skriva en bok om de där synderna jag höll på med. Det kan bli rätt underhållande, jag lovar.
/Peo
Att bli inkallad som expertvittne. (Without having a clue.)
Så blev det fredag igen och precis som alla andra dagar så måste denna fyllas med innehåll. Fredag är numera min egna skrivdag, när jag stänger av telefon (och internet, om det inte är synonymer.se jag behöver komma åt) och så försöker jag producera 5 st. A4 text med högkvalitativ litteratur som inte en människa ska lyckas lägga ifrån sig när hen väl har fastnat. Jag tog mig an dessa fredagar med ambitionen att skriva lite mindre hårt de andra kvällarna, men det har visat sig att jag bara skriver mer. Och förhoppningsvis bättre, men det är svårt att avgöra när jag är mitt uppe i det.
Hur som helst så fick jag ett fint brev från en man som ligger i skilsmässa. Han hade läst ”Kärleken passerade här en gång” och hittade mirakulöst någon slags tröst i den boken. Jag blir glad för breven, men vet ärligt talat inte vad jag ska tillägga. Jag är ingen expert på området, har aldrig utgett mig för att vara det. Skilsmässa måste bara vara ett jävla helvete, tänker jag. Och så skrev jag ner det helvetet, som jag misstänker att det ser ut när korthuset rasar.
Tänker på den gången Tv4 kallade in mig som expertvittne. Det går att se om du klickar på länken här:
Bonusinfo: Jag har fått förbud att använda den ljusblå kostymen på rätt länge nu, eftersom jag exponerade den så hårt under lanseringsperioden av förra romanen. Men det var svårt att låta bli, jag kände mig som att jag gick omkring på franska rivieran och bara pratade känslor.
/Peo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar