måndag 2 november 2015

Jag skriver berättelser, det är vad jag gör.

Det är inte alltid jag vet om historien jag börjar skriva på kommer att räcka till i slutändan. Om det är en berättelse som läsarna faktiskt kommer att vilja veta av. Kanske var "Mannen utan ryggrad", "Kärleken passerade här en gång" och "Så länge du är min syster" bara tur? Tänk om jag har tappat kraften?

Det här tvivlet är något som jag brottas med från och till när jag skriver. Ibland varje dag, trots att jag befinner mig uppe i ett manus och att det bevisligen blir text producerad, ibland i perioder av livet, när andra saker kräver min uppmärksamhet: brödjobbet, familjen, vännerna. Då kommer oron; jag har skrivit min sista mening, vad finns det mer att säga?

Sedan fortsätter orden att hamna på det vita arket, mirakulöst, och plötsligt kan jag sätta dit en numrering på sjoken av text och kalla dem för kapitel och då vågar till och med jag tro på att det ska bli ännu en bok till slut.

"Vara Frank" kommer ut i mars 2016 på Massolit Förlag AB.

Det är en historia som ligger mig varmt om hjärtat och jag är glad för att boken blev till, trots rätt mycket tandgnissel och huvudbry. Jag har tagit en personlig och emotionell risk för att kunna skriva den uppriktigt, vilket jag nu, en vacker höstdag i Stockholm när löven faller från träden, vet var det enda sättet den faktiskt kunde skrivas på.

Om du väljer att läsa boken så tror jag att du kommer att förstå.

Mer info finns på förlagets hemsida: Massolit Förlag AB

Bästa,

Peo B




 


måndag 24 augusti 2015

Två recensioner.

Bokbloggen Som ett sandkorn: 

 

Så länge du är min syster av Peo Bengtsson

Så länge du är min syster av Peo Bengtsson.

Det här är det stora i vardagens lilla, eller är det tvärt om? Bengtson lyckas att skildra vardagens glädje och sorg på ett sätt som träffar rätt i magen. Det är så här det är, aldrig enkelt.

Bandet mellan William och Betty har alltid varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över.
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?


Det är en historia som ställer många frågor men lämnar få svar. Både jag själv och karaktärerna får fundera kring vad som är rätt och fel, och oftast hamnar man någonstans mitt emellan.

Det är lätt att engagera sig i berättelsen och berättar ,det gör han fantastiskt skickligt. Språket är stringent och poetiskt. Lockar in mig i de svåra frågorna och håller mig kvar väldigt effektivt, jag ville inte sluta läsa. På varje sida hittar jag meningar och stycken jag inte vill glömma. Han drabbar mig med sin text. Det är så bra litteratur är.

Jag har tidigare läst hans bok Kärleken passerade här en gång. Också mycket bra på precis samma sätt.

Låna på biblan, köp gärna hos din lokala bokhandlare eller t.ex. hos Adlibris eller Glansholms.
 




Bokbloggen Enligt O: 

 

Kärleken passerade här en gång

97815302_kärlekn_pasdhgåcmy_9570
Jag absolut älskar titeln på Peo Bengtssons debutroman Kärleken passerade här en gång, en bok som jag tänkt läsa sedan den var ny och nu äntligen har läst. Den handlar om Samuel som blir lämnad av sitt livs kärlek Johanna. Om familjeliv och om hur det ibland blir vardag utan att man märker det. Kanske ska det få vara nog, men inte om någon drabbas av passionen med stort P, som Johanna gör. Det är som om Johanna inte har något alternativ. Hon vill inte såra någon, men gör det ändå.
Jag tycker om tonen i Peo Bengtssons debut. Han beskriver sina karaktärer med respekt och låter dem förbli mänskliga, oavsett om de rent objektivt kanske gör fel ibland. Alla gör rätt och alla gör fel. Så är det bara. Den som förblir något flyktig är Johanna, men så är det inte heller hon som berättar historien. Samuel blir mer komplex och kanske är det för att han är lik författaren? Med sig själv och en dotter (?) på pocketomslaget, anar jag att det finns en självbiografisk touch.
Det är trevligt att få veta hur Samuel och Johanna träffades och utvecklades både tillsammans och isär. Det är också ovanligt att få läsa om en ganska vanlig, men ovanligt stark vänskap mellan två helt vanliga män som den mellan Samuel och Theodor. Det behövs liksom inte mer och även om Bengtsson ibland är farligt nära att göra sin historia onödigt dramatisk, lyckas han få den att förbli en innerlig berättelse om den ack så svåra kärleken, som kvävs i den långa raden av vardagar.



 


 



 

lördag 15 augusti 2015

Med blicken i horisonten.

Bio:

En textsamling, kallad Stockholm Under Ytan. (2012)

Tre romaner:

Mannen utan ryggrad (2012)
Kärleken passerade här en gång (2013)
Så länge du är min syster (2014)

Mer text på Books & Dreams, här: B&D (länk)

Skriver på en ännu icke namngiven fjärde roman, som beräknas komma ut i bokhandeln våren 2016.


Instagram: Brev i exil (Länk, brevroman, läs romanen från början. Att läsa sista bildrutan först tar bort spänningsmomentet.)

                                                               

                                                                Instagram: Peo Bengtsson (Länk)

                                                                Facebook: Stockholm Under Ytan (Länk)

                                                                Twitter: Peo Bengtsson (Länk)

Photo by Ingela Larsson
Båstad, augusti 2015.
 

fredag 10 juli 2015

Min tredje roman.

Nu finns "Så länge du är min syster" som pocket.

Formgiven av Emma Graves.

Förord av Pamela Andersson.



 







Recension från Dagens bok:

Peo Bengtsson är en kvinnligare Lena Andersson






Så författaren Peo Bengtsson skulle vara en kvinnligare version av Lena Andersson. Vad pratar jag om? Låt mig förklara: Det är så jag känner efter att ha läst just dessa två författare efter varandra. Hans språkliga formuleringar är precis lika exakta som hennes, får mig att vika hundöron och att skriva ner meningar och uttryck precis lika ofta Får mig att vrida kroppen i avundsvånda på samma vis. Skapar samma obehagliga form av igenkänning som Andersson lyckas med. Med skillnaden att Peo Bengtsson skriver det mjukare. Om jag nu får sätta kvinnlighet till mjukt och manligt till hårt? Det får jag säkert inte men nu var det gjort ändå. Där Anderssons språk är stackato är Bengtssons legato. Där hon hugger av meningar på tvären böljar hans poetiskt men aldrig högtravande över sidor som vänds konstant utan stopp. 

Så länge du är min syster är Peo Bengtssons tredje roman och historien bottnar i bandet mellan William och Betty som alltid har varit starkt. De två syskonen fick klara sig själva redan som barn, när föräldrarna svek. Det gick faktiskt bra – ja, över förväntan – men som vuxna har de båda svårt med sina relationer. William har en affär med en gift kvinna. Han vet att han borde avstå, men det förbjudna lockar. Betty däremot tröttnar alltid på sina förhållanden så fort förälskelsefasen är över. 
Men när Betty träffar den karismatiske Christian, faller hon pladask. Sakta men säkert glider syskonen isär. Christian vill ha Betty för sig själv, vilket får dramatiska konsekvenser. Frågan är om syskonkärleken går att rädda?

Peo Bengtsson är liksom Lena Andersson mycket bra på att göra litteratur av nästan ingenting. Det är inga stora dramatiska svängningar, inga flygplatsjakter eller sprängningar. Det är vardagliga problem, relationer som svider, skaver och smärtar. Och värmer, hettar och vänder. Brusar upp och lugnar sig. Sådant.

Vi följer William och hans förbjudna kärlek till Ulrika. De lånar ett hus i skärgården, går inte dit tillsammans, sitter inte tillsammans på båten. I huset måste han få det ur sig, de starka känslorna han inte kan hejda:
Mitt hjärta slår hårt i bröstkorgen, det känns som om jag riskerar allt. Kanske kommer hon att be mig gå och aldrig komma tillbaka. Hon ligger på sängen och letar efter ord. Vi kommer aldrig att kunna skämta bort det här. Det vill jag inte ens.
Bara så, bara det stycket. Det väller av känslor mellan de få raderna. Han drabbar mig med sin text, Peo Bengtsson. Dialogerna är väl avvägda, författaren är säker i sitt sätt att föra handlingen framåt via dem. Miljöbeskrivningarna korta och ibland helt frånvarande. Vilket också fungerar. Jag har läst Bengtssons tidigare verk och jag tycker nog att det här är hans bästa hittills. Personerna känns nyanserade, jag känner med de flesta utan att tycka om allihop.

Huvudpersonen måste mitt i sitt eget röriga liv röja upp sin mors dödsbo. Tillbakablickarna till barndomen som vävs in i nutiden riktigt bränner i maggropen. Slåss. Som när föräldrarna ska skilja sig och unge William hör en konversation som inte är ämnad för hans öron:
”De kan bo hos dig, om du tror att det är så lätt”, fortsatte mamma. ”Jag vill inte ha det såhär.” Jag uppfattade att samtalet var över. Det var så tyst, jag satt blickstilla och letade efter ljud. Tänkte att hon borde röra sig mot köket, så att jag blev fri och kunde smita in på mitt rum. Så plötsligt förstod jag att hon stod kvar och fortfarande hade luren i handen, att samtalet inte var färdigt, att hon hade mer att säga till pappa.
”Jag vill inte heller ha barnen”, sa hon. ”Men någon måste ju.”
Jag vill inte heller ha barnen. Jag tror att det är en av de mest smärtsamma meningar jag någonsin läst.

/Josefine Lindén, Dagens bok.

LÄNK: Så länge du är min syster













tisdag 7 juli 2015

Som gjort för ett skräckfilmsmanus - fast på riktigt.

Det slumpade sig så att jag vågade mig ner i katakomberna under Danderyds sjukhus en gång förra året, eftersom läkaren på Anestesi tipsade mig om två killar som jobbade på Patologen.

”Vet inte hur snacksaliga dom är”, sa hon. ”Du vet, de haltar omkring där nere i mörkret och ser sällan ljuset. Och ännu mer sällan en levande människa.”

Jag gjorde research inför en bok jag ville skriva, en roman i sjukhusmiljö. Allt började med ett samtal runt ett bord på en fikarast, när en läkare berättade en hemlighet för oss alla. Av hänsyn till mänskligheten så hoppar vi över den hemligheten i den här texten, men det var alltså så jag fick min idé och insåg att jag behövde göra research på Patologen.

Man kan vara hur modig som helst när man står i dagsljuset på markplan och är omgiven av läkarrockar som fladdrar förbi, men tro mig, det är en helt annan sak att ta hissen ner till avgrunden och öppna dörrarna till katakomberna under sjukhuset. Lysrören flämtar där nere, korridorerna vilar i mörker en bit bort och verkar fortsätta i all oändlighet. Det är lätt att gå vilse, trots att det är skyltat och då vet vi alla hur det slutar (i skräckfilmerna.)

Men nu var det så att jag behövde kontrollera hur en normal dag såg ut på Patologen och hon på Anestesi sa att det var värt ett försök med Jalle och Anton, som hade jobbat på sjukhuset i evigheter. Ryktet gick att killarna kunde vara stingsliga, men att alla var tvungna att förhålla sig till dem och helst hålla sig på god fot med dem.

”Du vill inte hamna i onåd hos Patologen”, berättade ögonläkaren på femman. ”Då hamnar dina prover längst ner i att-göra-högen och det blir omöjligt att utföra sitt arbete. Jag skickar ner en tårta i kvartalet för att visa min goda vilja.”

Så jag kliver ur hissen med en påse bullar från 7-eleven i näven och börjar leta efter Jalle och Anton. Mitt hjärta bultar i kroppen, jag vet att det är fånigt, men jag är rädd för mörker och kanske får jag för mig att liken ska ligga på rad längs väggarna, med uppsprättade bröstkorgar, i väntan på att Jalle eller Anton ska plocka ut något bakom revbenen och kanske placera tumörer i glasburkar för framtida studier. Det är lätt att fantasin sticker i väg när man befinner sig tjugo meter under asfalten i ett blålila elektriskt sken. Doften av formalin stack i näsan.

”Vem är du?”

”Jag söker Jalle eller Anton.”

”Det är jag.”

Än idag är det oklart vem av dem det var som jag pratade med där nere. Jag vågade inte fråga. Men jag stammade fram mitt ärende, att jag försökte skriva en bok och behövde få ställa några frågor kring rutinerna på Patologen. Mannen stirrade på min bullpåse och nickade sedan. Det var okej att ställa frågor i tio minuter, sa han.

”Sen har jag sex par hornhinnor att ta hand om.”

Jaha. Sex par hornhinnor, bara så där. En vanlig dag på jobbet. Vi tog varsin kaffe i en automat och sedan satte vi oss i ett provisoriskt fikarum och jag satte igång. Berätta hur ett arbetspass ser ut. Vilka är de vanligaste arbetsuppgifterna? Hur länge har du jobbat på Patologen? Är det ett kreativt yrke? 

Obs. Den sista frågan var inte ironisk.

”Vår arbetssituation har ju blivit sämre med åren”, sa Jalle eller Anton. ”Fler döingar kommer hit, när andra sjukhus lägger ner sina avdelningar. Allt ska centraliseras. Men vi är fortfarande bara två som jobbar.”

”Det är ingen här på natten, alltså?”

”Jo, en av oss jobbar nattskiftet.”

Kan ni tänka er att ensam jobba nattskiftet på Patologen? Får man risktillägg för det? Eller åtminstone mardrömstillägg. Det borde jag ha frågat. Hur som helst så fick jag svar på mina frågor. Jag blev erbjuden att hänga med och kolla när hornhinnorna skulle avlägsnas från ögonen, men jag tackade ödmjukt (eller snarare skräckslaget) nej. Vi åt varsin bulle, jag lämnade kvar resten. Vi tog i hand och sedan hittade jag tillbaka till hissen och överlevde besöket.

Vad hände sedan? Jo, det ska jag berätta för er. Jag kom på andra tankar. Jag skrev en annan sorts bok, där ett sjukhus inte fick plats i handlingen. Den boken kommer ut 2016. Så var då besöket i katakomberna bortkastat? Givetvis inte. Jag har kvar erfarenheten och kanske skriver jag något om det senare. Eller så får vi nöja oss med den här texten, det får framtiden utvisa.

/Peo

onsdag 24 juni 2015

Relationstrilogin.

Alla tre i pocket, inom kort. Finns på Adlibris, Bokus, CDON, Pocketshop, Akademibokhandeln, osv.


tisdag 16 juni 2015

Skaffar en nymfparakit istället.

Min silverfisk heter Jon Bon Jovi.
En av dem, i alla fall. Han är min favorit i badrummet.
Förstod att det var så han skulle heta, när jag lyssnade på Slippery When Wet-albumet för säkert tiotusende gången.
Tror Bodil har en annan favvo, som heter Doktor Snuggles.
Vi tycker olika där.

Jag kommer upp yrvaken i gryningen för måsarna skränar utanför fönstret. De är överlyckliga för att det har blivit juni och att folk lämnar kvar matrester på gräsmattorna när de har grillat. Jag stöter på Bodil i badrummet.

"Har du sett Doktor Snuggles?" frågar hon.

"Nej."

Bodil ser bekymrad ut. Hon gillar inte när Doktorn är försvunnen.

"Men herregud", försöker jag. "Han kanske har fler badrum att ta hand om. I huset, menar jag. Han kommer när han kommer."

"Vi har säkert femtio silverfiskar men ingen som The Doctor", snyftar Bodil.

Jag fattar ju att vi har tagit det här för långt. Det är liksom inte sunt att hålla på så här. Nån kan ju höra oss.

"Du, vi släpper alltsammans nu. Jag köper dig några fiskar. Eller en sköldpadda."

"Men jag har gjort en stamtavla åt Doktor Snuggles."

"Han har anrika föräldrar, menar du? Uppfödda på våra hudavlagringar när vi filar fötterna efter badet?"

Bodil får något lyckligt i blicken. Jag förstår henne. Jag är den enda som förstår henne.

"Ska vi lyssna på Bon Jovi?" frågar hon som tack.

Hon vet ju hur glad jag blir då.







 

fredag 5 juni 2015

Historien om tjurgubben med caféet.

Nu ska ni få höra sagan om caféägaren på hörnet i kvarteret där jag bor.

Han har en nästan fysisk begåvning för att uttrycka nonchalans. Vi som går dit är knappt vatten värda. Han föraktar varje person som inte är stammis hos honom. Det tar tio år att bli stammis och vid det laget så har stammisarna börjat förakta sig själva.

Jag vet, jag borde sluta gå dit. Men kaffet är såklart världsklass.

"Funderar på att ha en bokhörna", säger caféägaren helt otippat en morgon till mig.

"Jaha."

¨Har inte du en massa böcker i källaren som du skulle kunna ställa på hyllorna?"

"Va? Ber du mig ge bort mina böcker?"

Jag sparar böcker i kartonger i källaren, de som inte får plats i lägenheten. Är väldigt ovillig att göra mig av med böcker.

"Du får gratis kaffe i resten av ditt liv", fortsätter han. "Om du ger mig tvåhundra böcker så får du gratis kaffe så länge du lever."

"Tänk om jag lever tills jag är fyrahundra år", svarar jag.

¨Jag är villig att ta den risken."

Så nu sitter jag i skräddarställning nere i källaren, två timmar varje kväll, och sorterar ut böcker som ska göra arrogansens mästare till bokcaféägare. Kanske gör jag rätt, kanske gör jag fel. Inser nu att det är i den hörnan, bland mina lästa skatter, jag kommer att spendera resten av mitt liv. Med en kopp espresso i näven, ständigt detta kaffe, som kommer att skära sönder magsäcken på mig när jag överkonsumerar det.

Ses vi där?

onsdag 3 juni 2015

300 A4.

Gör det sista på ett nytt manus nu. Väljer bland titlar, det svåraste och roligaste när ett manus nästan är klart. Är nere på kommateckensnivå. Sitter med lurar, spelar rock alldeles för högt för att blåsa rent, skriver klart. Det blir fint. Jag känner det nu.

Tre långa titlar tidigare:

Mannen utan ryggrad.
Kärleken passerade här en gång.
Så länge du är min syster.

Får se vad det blir till fyran. 

Från en sak till en annan: Personalen på Akademibokhandeln har god smak.


tisdag 2 juni 2015

Alla mina hjältar har bytt telefonnummer.

Minns du livet som pågick för tio år sedan? Eller femton, tjugo. Fyll i valfri siffra.

Jag minns det knappt. Det handlar inte om klassisk förträngning. Tror jag. Snarare om guldfiskminnet som har sorterat bort det mesta från den tiden.

Gick på Götgatan igår. Förbannade regnet och glodde ner i trottoaren. Så från ingenstans i folkvimlet utkristalliserar sig en av centralfigurerna från då, en person som jag inte haft en tanke på under en lång period. En gång i tiden var vi de bästa vänner, gjorde alla dumheter ihop, intalade oss att vi blev vuxna tillsammans, fast det egentligen var tvärtom: vi höll fast vid barndomen och vägrade släppa taget.

"Du är dig lik", sa jag.

"Inte du", fick jag till svar. "Du ser frisk ut. Det gjorde du aldrig förr."

Visst. Det blev rätt många nätter under flämtande lysrör i rökiga lokaler. Jag gissar att det gick att spåra i ansiktet på oss. Jag är glad över att jag numera vågar lägga gurkskivor på kinderna när jag badar, samtidigt som jag lyssnar på "språket" i P1. Det är okej, jag kan stå för det.

"Hur hinner du skriva böcker?" frågar min gamle vän.

"Jag skippar de flämtande lysrören. Skriver om dem istället."

Vi byter telefonnummer, fast vi båda vet att det kommer ta emot att ringa. Så skiljs vi åt på gatan.

Jag tänker på alla andrahandsflyttar jag gjorde på den tiden: tre månader på Östgötagatan och sen fyra månader i Aspudden, följt av tre veckor på Kungsholmen. Allt jag ägde rymdes i två resväskor. Flyttstädningar var inte nödvändiga.

"Fast sedan hände det ju att jag bytte telefoner", säger jag till Ilse. "Och då fick inte vissa telefonnummer följa med över till den nya telefonen. Det kan man väl kalla för en sorts flyttstädning?"

/Peo

thessaloniki-36793772-1423235774-ImageGalleryLightbox

lördag 30 maj 2015

Det blir bra till slut, det måste man våga tro.

 

Maj var alltså månaden när våren haltade sig fram, utan att få riktigt fotfäste, åtminstone här i Stockholm. Jag hängde in rockarna på vinterförvaring och plockade fram mina kavajer och sedan fick jag hänga undan kavajerna igen och fortsätta gå omkring i rock ännu ett slag. (Bitter och butter över detta, givetvis.)
 
Maj var också månaden när svenska folket blev kallade cykloper av en rabiat författare, vars främsta kännetecken är att han måste använda tolvtusen ord för att säga det vi andra fixar på två meningar.

Maj är själva porten till sommaren. Det är nu vi ska börja gå barfota och odla örter på balkongen. Kaféägaren på hörnet knäpper upp en extra knapp på skjortan och glömmer att ta betalt när tjejerna kommer in och beställer latte. De flesta allergiker är igenom den värsta snyftarfasen och livet kan börja.

Jag har suttit i grottan och skrivit långt på ett manus. Så på ett sätt gjorde det inte så mycket att maj försvann bort i människoföraktande kyla. Vi hade en duva utanför fönstret, två våningar ner, som låg och ruvade i sitt bo. Jag såg henne genom mitt köksfönster och varje gång jag behövde resa mig från skrivbordet så tittade jag till henne. Det såg fruktansvärt tråkigt ut att ligga där och göra absolut ingenting.

”Du skulle göra samma sak om du hade ett ägg att ruva”, säger min fru.

”Absolut”, svarade jag. ”Men det skulle fortfarande vara tråkigt.”

Och ingen duvhanne kom med mat heller. Hon låg bara där, jag gick dit varje timme på slutet, orolig, undrade om jag borde göra något. Till sist flög hon, övergav boet. Jag såg inget ägg. Vet inte vad som hände. Bara en av naturens tragedier.

Det var fint att vara en sväng i Barcelona, och Kim Gordon-biografin var härlig. Leif Panduro läste jag också en tredje roman av, han är en liten pärla som ni absolut kan läsa något av. Som vanligt brände jag stålar på Ebay också, det ingår liksom i konceptet våren.

Maj var också månaden när en läsare mejlade och gav mig kritik för att ”Mannen utan ryggrad” är för kompromisslös. ”Det finns för lite hopp i den”, skrev han. ”Du har ett ansvar att lämna kvar lite hopp.”

Nja. Livet var ju rätt svart och vitt på den tiden. Det tycker jag måste framgå. Vi mognar, blir bättre med åren, har möjlighet att se fler nyanser hos varje människa när våra egna självbilder vittrar sönder. Allt har sin tid: Den svartvita tiden har sin, det är då de karaktärsdanande misstagen ska göras. Det går inte att ha ogjort, tror jag.

Ser man det på det viset, ja då finns det rätt mycket hopp i ”Mannen utan ryggrad.”

/Peo
Peo tfn 3738

onsdag 27 maj 2015

Noterat.

Ska bara skriva färdigt en bok.
Göra det jag föresatt mig att göra.
Tror fortfarande att böcker kan förändra liv.
Det måste jag tro, annars vore det ingen mening att skriva dem.

Ser en tydlig trend i texterna, en dekonstruktion av språk.
Där jag tidigare ville skriva vackert, är jag numera mer intresserad av berättelsen.
Vill inte skriva fult, men heller inte omständligt.

Det var först när jag tog berättelsen på allvar och slutade formulera, som jag kunde
skriva min första bok. På den vägen har det fortsatt.

Manuset jag håller på med nu är annorlunda på alla sätt och vis mot de tidigare,
det ligger i sakens natur. Att vända sig bort från det tidigare, inte för att det är dåligt,
utan för att intresset söker sig någon annanstans.

Så min story är om möjligt ännu rakare än allt som jag tidigare skrivit, vilket jag
är tacksam för. Den tar längre tid på sig att bli klar än de förra böckerna också,
den här gången har jag inte åkt ut till stugan vid havet och skrivit dag och natt för
mig själv. Det är inte för sent, men tror inte jag behöver det.

Varje textprojekt är kamikaze. Ändå fortsätter det. 

/Peo


sthlmunderytan@gmail.com

https://instagram.com/peobengtsson/

https://twitter.com/SthlmUnderYtan

tisdag 26 maj 2015

Brev i exil.

Vissa sidoprojekt är mer lustfyllda än andra.

The short story: Jag har varit ett fan av Bagatellerna (på Instagram) en längre tid - ett konto som publicerar korta, kärnfulla texter som talar till mig genom Instagrambruset. Kontot var länge anonymt, så är inte fallet längre, men jag skickade ett mejl när Bagatellerna fortfarande höll på sin identitet och föreslog ett möte.

"Du skriver tillräckligt bra för att jag ska bli taggad", mejlade jag. "Skulle du vilja träffas och diskutera ett samarbete?"

Så blev det. Vi sågs på blinddate på ett café och kom fram till att vi skulle skriva den första Instagramromanen tillsammans. En publicerad brevväxling, med en tydlig handling och ett tydligt avslut. Det har vi gjort nu, med varsitt brev till varandra varannan dag. Där vi inte visste hur den andre skulle svara längs vägen, men där vi hade dragit upp riktlinjerna och slutet så att vi visste vart vi var på väg. Otroligt roligt och inspirerande.

Jag håller ju på att färdigställa ett nytt manus till en fjärde roman, så jag måste vara selektiv med min tid, men det här projektet kunde jag inte låta bli. Det gav mer än det tog, vilket är nödvändigt.

Så nu vill jag tipsa er om Brev i exil. Om du vill läsa den första Instagramromanen, då rekommenderar jag dig att börja från början. Det vill säga, scrolla till första bilden och läs därifrån och snegla inte på de sista bilderna i förväg. Det är precis som med deckaren du läser: Om du läser sista kapitlet så går spänningen förlorad.

BREV I EXIL

Allt väl.

/Peo
IMG_0436
 

lördag 16 maj 2015

På andra sidan ligger Afrika.

Er man i Barcelona ligger på hotellrummet efter en lång dag under solen. Det är första gången jag är här, alla säger att Barcelona är en fantastisk stad och efter några dagar håller jag med. Den är lagom stor och promenadvänlig, det serveras tapas i varje gathörn, vinden från Medelhavet svalkar och jag är här med en gammal vän. Vi pratar ikapp ett par förlorade år.
Vi står nere vid havet och blickar ut i horisonten.
”På andra sidan ligger Afrika”, säger jag.
Slut på geografilektionen.
”Ta med det i nästa roman”, svarar min vän.
Jag har faktiskt fått ro att arbeta några timmar på texten idag. Att sitta i skuggan på någon uteservering och skriva på en bok kan jag rekommendera. Jag behöver nog inget mer, tänker jag. Om jag får sitta här och skriva i resten av mitt liv så är jag nöjd.
Drömma kan man väl få göra?
Igår kväll hängde vi på Federico Garcia Lorcas favoritbar i Barcelona. Ett riktigt fint ställe med inredning i original från trettiotalet. Så ni ser, jag har gjort min litteraturläxa och går i  mästarnas fotspår. Carlos Ruiz Zafón är också härifrån, tydligen.
Slut på litteraturlektionen.
unnamed

tisdag 12 maj 2015

Bli aldrig kompis med en författare. Och ta inte emot hens signerade böcker.

Man kan ju tycka att Evelina skulle ha lugnat ner sig en smula med åren. Inte bli lika upprörd över saker och ting, speciellt eftersom det nu går så bra för henne i Europa. Men nej.

”Men det måste du väl förstå att jag blev sårad?” säger hon.

”Det är klart jag förstår”, svarar jag. ”Men ändå.”

”Jag kommer in på Rönnells antikvariat, för att jag fick nys om att de hade Startpistolen av Claes Holmström i fint skick till salu. Och vad får jag se?”

”Evelina. Du berättade nyss det här. Jag satt mitt emot dig för två minuter sedan också.”

”Min egen bok! Som jag har gett bort till Jossan! Jag dedikerade den till henne. Och hon har kastat bort den.”

”Jag fattar. Det sårar dig. Men Jossan kanske inte hade pengar till hyran? Vem vet?”

”Med såna vänner behöver jag inga fiender”, säger Evelina.

Först kunde hon inte tro att det var sant. Men det var verkligen hennes dedikation till Jossan på försättsbladet.

”Jag köpte boken”, säger Evelina.

”Du menar Startpistolen?

”Nej, jag menar min egen bok. Och vet du vad jag ska göra?”

”Nej.”

”Nu tänker jag åka hem till Jossan och lägga boken i hennes brevlåda. Så att den ligger på hallgolvet när hon kommer hem från jobbet.”

”Fy fan. Du är ond”, säger jag.

”Det står ett, ett i matchen”, fortsätter hon och ser lömsk ut.

/Peo

måndag 11 maj 2015

Loppisar och Sangria

https://youtu.be/AFFqG8dY3-A

I det senaste klippet går vi igenom helgen som varit och hur folk är funtade.

/Peo

söndag 12 april 2015

Andas.

Så mycket telefonledningar och järnvägsräls.

Och all himmel över horisonten.

De svarta träden passerar.

Spegelbilden i fönsterrutan.

Du säger att vi som lever bara är döda på semester.

Ibland vill jag bara byta med dig. 
 
En natt.

Så att du skulle få andas ordentligt och sova lugnt.

Jag har legat hela nätter och räknat dina andetag.

Tittat på din bröstkorg som höjer och sänker sig.

Tänkt att nu finns det färre andetag kvar där inne.

Försökt räkna ut hur jag ska kunna ge dig mina.

fredag 27 mars 2015

Natten tillhör hundarna.

Afonso Guesthouse ligger i Panaji, Goa. Vi checkar in för de sista dagarna innan flyget ska ta oss tillbaka till kylan.

"Om du behöver gå ut på kvällen så med dig ett slagträ" säger Afonso och pekar på ett ställ som står innanför dörren, där han förvarar slagträn som spelare använder sig av i cricket.

"Jag spelar inte cricket" säger jag.

"Om mörkret har fallit så ta med dig ett bara."

Nästa kväll behöver jag gå till affären och köpa chips och juice och då tar jag ett slagträ ur stället. Afonso vet kanske vad han snackar om. Jag kommer ut på gatan och går trettio meter, genom gränderna mot affären. Strax börjar hundarna skälla. De blir helt tokiga när de känner doften av mig, jag är inne på deras revir och de tänker försvara det. Snart har jag säkert fem hundar runt mig, som förföljer mig ända bort till affären. Men inget mer händer; jag viftar med slagträet och det håller dem på avstånd. Affären har ett likadant ställ som Afonso har, där jag lämnar mitt slagträ medan jag handlar det jag behöver. När jag är klar så hämtar jag ut det igen och börjar traska hemåt.

Nu blir det svårare, för jag har bara en arm fri. Den andra håller i matkassen och gör mig mindre rörlig, nu när hundarna är runt mig igen. En hund hugger mot matkassen och jag hinner inte reagera, men det blir inget hål i påsen, inte just den här gången. Nästa hund kommer farande rakt emot mig och den är jag beredd på. Jag höjer slagträet och klipper till hunden över ryggen när den försöker bita mig i benet. Jag hör hur någonting går sönder inuti hunden. Jag skyndar mig till hotellet genom gränden och får vifta som en väderkvarn med slagträet för att hålla de andra hundarna borta. Till sist är jag på säker mark igen. Utanför porten ylar bestarna.

"Welcome to India" säger Afonso.

"Är det ingen som äger hundarna?"

"Nej. De lever i gränderna och äter vad de kommer över."

"Det är helt sjukt. Varför skjuter ni inte dem?"

"Det kommer hela tiden nya. Folk älskar sina hundvalpar, men när de har blivit stora så slänger folk ut dem på gatan."

"Jag förstår. Vi har det i Sverige också, fast där kallas det för summer cats."

"Personligen tycker jag det okej. Jag använder hundarna för att bli av med lite aggressioner när jag och min fru har bråkat. Jag brukar ta med mig ett slagträ och gå ut i gränden efter våra gräl och panga lite hundar. Det funkar."

torsdag 26 mars 2015

Detta är oändligt mörka tider.

Jag bläddrar igenom nyhetsfloran på morgonen i telefonen, fortfarande i sängen, nyvaken. Ser att ett nytt krig blossar upp, denna gång i Jemen. Jag begriper inte skeendet i våldsutvecklingen, det är så mycket jag inte förstår. Men att vi håller på att bomba sönder jordklotet, det förstår jag och det gör mig bedrövad.

Min fru berättar att Romer blir misshandlade i Perstorp för att "de har stulit hundar." (Reportage på radion om det igår.) Men allt är bara hörsägen, rykten. Oron sprider sig i vårt land, flyktingströmmarna från hela världen gör människor oroliga. Det går att förklara på det viset, men det smakar illa i munnen när jag gör det. Jag hör ilskan på bussen, känner hatet i tunnelbanan. Ser oron få uttryck parlamentariskt, känner stor sorg i hela kroppen.

För första gången i mitt liv är jag rädd för framtiden. Jag somnade med den rädslan igår. Det är sant: jag har aldrig någonsin tänkt på framtiden som något hotfullt tidigare. Snarstuckenheten, kommentarsfälten under artiklarna på nätet, hatmejlen som journalister (och andra) får i sin inkorg. Oron sprider sig. Det har blivit så lätt att hata.

Det är en egoistisk handling att läsa böcker. Jag kryper in i mitt skal och stänger ute världen, vill bara vara ifred, dra mig undan. Men är det så konstigt? Bruset är hjärtskärande och min hjärna behöver tystnad.

Just idag är jag misantrop. Imorgon kanske det är bättre igen.

Peo
 

tisdag 24 mars 2015

Du kan kalla mig idéarkitekt.

Jag arbetar på en uppfinning. Så är det. Anledningen till det är att jag ser behovet. Mina vänner, eller kanske snarare mina bekanta, som dejtar runt i singelcirkusen och försöker träffa rätt, är i stort behov av hjälp.

"Vad är det för revolutionerande uppfinning, då?" frågar Sandra.

Vi ses på Kornhamnstorg och tar en promenad längs vattnet in mot city. Måsarna svävar ovanför oss, signalerar att det snart är brödsäsong, våren är i antågande, etc. Jag kör händerna djupt ner i fickorna, fryser, jag har har tagit på mig en vårjacka lite för tidigt, det är en ständig kamp mot naturen, tänker jag.

"Den går ut på att man hoppar över första dejten och går direkt på andra", svarar jag.

Sandra ser perplex ut. Med all rätt. Jag slår ut med armarna, som för att visa att jag vet, det är inte klokt hur begåvad jag är, man kan knappt tro det. Men Sandra ser inte helt övertygad ut.

"Ni verkar ha det så jobbigt på era första dejter", fortsätter jag. "Vore det inte skönt om du fick gå på nummer två direkt? När den värsta oron har lagt sig, menar jag."

Vi har känt varandra så länge nu så Sandra frågar inget mer. Hon säger bara att jag ska ringa henne när uppfinningen är klar. Det kan absolut finnas en marknad för min idé, tror hon.

"Fler uppfinningar på gång?"

"Ja, faktiskt."

"Berätta."

"Jag försöker uppfinna en självkänsla som gör att folk kan sluta läsa Knausgård."

Jag vet Sandra, det är helt vansinnigt, jag är liksom inne i ett STIM av goda idéer just nu.

Så, mina vänner. Det är bara att höra av sig och lämna ett ekonomiskt bidrag, så att jag kan arbeta på heltid med att utveckla mina uppfinningar. Det är för mänsklighetens bästa.

/Peo

måndag 23 mars 2015

När spridda bokstäver blir till äktenskap.


Skyll på köksfläkten om du vill; att det är under den man kan stå med ett glas rött och tjuvröka på lägenhetsfesterna, samtidigt som man konverserar den där snygga slipsförsäljaren, affärsbiträdet, taxichauffören, bibliotekarien (fyll i valfritt yrke som passar), som hela tiden har glada människor runtomkring sig men som ändå bara tittar åt ditt håll.

Eller skyll på att du står nära vinet och snittarna; att det är därför du hamnar i köket på festerna och stannar kvar där hela kvällen, tills värden vänligt men bestämt föser ut dig i hallen och strängt pekar på dina skor.

Men.

Den verkliga anledningen till att vi alla hamnar i köket är en helt annan: Det är kylskåpspoesin. Har du inte fattat det? Vi är ett gäng dumskallar, som ofta har svårt att säga det vi egentligen vill säga till den där personen. En god värd för festen underlättar afasin med att sätta en massa bokstäver på kylskåpet huller om buller och sedan sköter parningsriten sig självt, så att säga.

Någon skriver ”hej” och någon annan svarar ”hej hej” och på den vägen är det. Det bor en liten fyllepoet i oss alla och tro mig, det är bättre att du skriver något på kylskåpet än skickar fula sms i taxin på väg hem.

Nu invänder du att du har varit på MASSOR av fester där ingen kylskåpspoesi har varit tillgänglig och ändå har du stått i köket hela kvällen och pratat strunt. Okej, säger jag, det har du säkert. Och jag medger att det är rätt poetiskt att stå under en köksfläkt och tjuvröka klockan två på natten. Du vinner.

/Peo

fredag 20 mars 2015

Rec.

Sovjoxet går knappt att tvätta ur ögonen längre.

På gamla dar tycker jag det är helt okej att komma ut som kulturtant. Hade jag inte bekymrat mig över att ständigt behöva vara så cool när jag var yngre, hade det givetvis skett för länge sedan. Men men, sent ska syndaren vakna, när fan blir gammal, etc. etc.

I onsdags såg jag Jungle på Debaser Medis. Om ni har missat dem så sluta genast upp med det. Fint band som låter som James Browns slickare husband. Vi var cirka femhundra kulturtanter i publiken (förvånansvärt många med stickad mössa och skägg!) som hyllade svänget från U.K. Mina barn tvingar mig mest att lyssna på listpop av mycket dubiös kvalité, så därför var det härligt att få se Jungle också. Och därför finns det hopp, eftersom det görs bra musik fortfarande.

Jonathan Johansson har precis släppt sin nya skiva. Jag blev orolig när jag hörde den första gången, för den fäste inte. Men redan vid andra lyssningen så blev jag trygg. Se där, ännu ett kulturtants-tips. Han kommer till el stokolmo i maj och det får väl bli så att jag äntligen ser honom också. Något annat duger inte.

På litteratursidan växer högen av olästa böcker, vilket bekymrar mig. Man måste hålla efter ogräset, beta av böckerna, låta hjärnan och själen få arbeta. Annars, mina vänner, kan det gå riktigt illa. Strax blir det Hans Koppel, jag har velat läsa den i år men aldrig kommit mig för. Lika bra det kanske, i vart fall inte förrän nu, eftersom de säger att det finns likheter mellan hans "Vi i villa" och min "Kärleken passerade här en gång." Vi får se.

Sedan har jag beställt begagnade böcker från USA, romaner skrivna på sextiotalet, som alla tangerar ett och samma tema. (Ett tema som än så länge är hemligt, eftersom min intention är att göra research och kanske skriva något själv i samma anda.) Den här kulturspaningen blir ju helt bisarr, det förstår jag, eftersom jag alltså inte kan tipsa er om dessa sextiotalsromaner. Men håll ut! Om fem år, när min bok är färdig (det brukar inte ta så lång tid men man vet aldrig, mina leder knakar när jag kliver ur sängen på morgonen och snart går sovjoxet inte längre att tvätta bort ur ögonen), då ska jag ge er hela referenslistan på litteratur.

"Varför tipsar du om så lite svensk litteratur?" frågade Z mig i förrgår.

"Det är sant. Jag läser rätt lite svenska författare", svarade jag. "Det är inget statement, jag har bara fullt upp med de från USA och Frankrike."

Men nu fick ni "Vi i villa" som tips - som alltså dessutom är en roman jag inte ens själv har läst ännu.

Sedan har vi ju "Kvinnan på tåget" av Paula Hawkins så kom ut i dagarna. Alla pratar om den. Boken har sålt en mille och mer ska det bli. Jag  har blivit lovad ett ex av min förläggare och jag tänker kasta mig över den inom kort. Ett tips till alltså, från kulturtanten på S:t Eriksplan.

/Peo

 

tisdag 17 mars 2015

Ledigt jobb! Se hit!

Vill du ha bloggsfärens mest spännande jobb just nu? Tror du att du har vad som krävs för att kvala in som vår nästa superstjärna?
Stockholm Under Ytan har gått från ett litet enmansföretag till ett världsomspännande nätverk med filialer i arton olika länder. Och det på bara ett halvår! Men tro inte att vi är nöjda med det.
Vem du är.
Sätter trender snarare än följer dem. Är inte främmande för att jobba dygnet runt i koncentrerade perioder för att få ut budskapet. Kreativ, driven och egenkär. Troligen är du också en ”spelevink”.
Vad vi erbjuder.
Fritt spelrum för ditt kreativa sinne. Du. Gör. Skillnad.
Vad du ska göra.
Till att börja med skriva alla inlägg på http://stockholmunderytan.blogspot.com/ 
Detta sker redan i dag med hjälp av bulvaner och olika hjälpredor. Men nu vill koncernen ta nästa kliv och det är där DU kommer in i bilden!
Några saker som är viktiga att tänka på
Lönen betalas ut inkognito.
Din närmaste chef bygger luftslott på fritiden.
Du förväntas bära peruk i tid och otid.
Keep it simple.
Känns detta intressant? Är detta DU?
Mejla oss ditt CV. Berätta lite om varför vi ska välja just dig och på vilket sätt du kan hjälpa oss. Det är också viktigt att du berättar när du kan börja. Ju tidigare desto bättre, eftersom vi är inne i en mycket expansiv period just nu.

Morgonens Twitter.


Härskarteknikerna genomsyrar det mesta.

Vi står sju cyklister vid ett och samma rödlyse. Det är jag på min gubbhoj och sen är det sex män i skäggstubb, färgade glasögon och lycrabyxor, ombord på sina italienska racercyklar.

”Kom igen, killar”, säger jag. ”Var det verkligen detta som Gud menade när han lät oss tänka självständigt?”

Fast ingen lyssnar. Det är en tävling där på Hornsgatan, det är jag som inte begriper bara. En av cyklisterna skär effektivt av min cykelväg med flit, så fort det slår om till grönt. Det är hans sätt att markera att jag inte passar in i familjen.

På tunnelbanan härom dagen satt en äldre man och läste James Joyce. Jag vet inte, jag kanske kastade ett ögonkast för mycket (eftersom det är en så ovanlig syn med en fysisk roman i tunnelbanan i dessa dagar) och fick onda ögat tillbaka.

”Lägg av. Jag tänker inte försöka råna dig”, sa jag. ”Jag noterar bara vad det är för bok du läser.”

”Det trodde jag inte heller. Jag är mer förvånad över att du överhuvudtaget kan läsa.”

What. The. Fuck. 

Är det så konstigt att man grottar ner sig i sociala medier, istället för att träffa folk på riktigt? När det är på det viset, menar jag.

”Fast det var ju du som började”, säger min fru när jag berättar om cykelincidenten på Hornsgatan. ”Du retade upp cyklisterna genom att säga så där.”

”I fortsättningen tar jag taxi för att slippa morgonrusningen”, svarar jag.

”Du, att ta taxi varje morgon är också en sorts härskarteknik. Det fattar du väl?”

/Peo

måndag 16 mars 2015

Nya Instagramfenomen.

Gillar verkligen den här nya trenden med ögonblickslitteratur på Instagram.

Två exempel är:

Brev i Exil (länk)

och

Bagatellerna (länk)

Finns säkert fler exempel därute. Perfekt läsning för tunnelbanan, på bussen, mellan några stationer, som poesi nästan, ögonblicksbilder, tar tjugo sekunder att läsa.


/Peo

torsdag 12 mars 2015

Vart är manligheten på väg?

På kontoret är det hela havet stormar, för tjejerna sitter vid tiokaffet och jämför längden på sina kejsarsnitt. Lena halar upp blusen och visar upp det längsta ärret. Det löper över naveln, från höger till vänster, av någon anledning.

"Vad hade du för läkare?" frågar jag. "Var hen inte nykter?"

"Jag var inte nykter", svarar Lena. "Så borta på droger och gas, alltså. Herregud, jag har aldrig mått bättre."

"Sluta säg hen", säger Marika. "Jag ryser när du låter som en DN-människa."

Så jag häller upp en kopp kaffe och försöker göra mig osynlig. Det går inte att hålla hög svansföring i ett sånt här sällskap, det kan bara sluta med tårar.

"Vart är manligheten på väg?" undrar Lena högljutt, med adress åt mitt håll.

"Förlåt att jag finns. Förlåt att jag bryr mig. Förlåt att jag ställde en fråga", säger jag.

"Så många förlåt, så lite förståelse från mitt håll", svarar Marika.

Jag går in till chefen och stänger dörren bakom mig.

"Helen, mina kollegor mobbar mig", försöker jag. "Det är svårt att andas i det här företagsklimatet."

"Hissa upp tröjan är du bussig", svarar chefen. "Jag vill se dina magrutor när jag pratar med dig."

"Men jag har inga magrutor."

"Då får du sparken, älskling."

/P




onsdag 11 mars 2015

Det är aldrig lätt att tjafsa med praktikanter.

En liten del av mig blev imponerad av den manliga författaren på Akademibokhandeln Odenplan igår, som gick omkring i lokalen och stuvade om böcker på bokhyllorna. Han tyckte helt enkelt inte att hans egna roman "fick tillräckligt med plats" på hyllan, så därför plockade han ned andra författares böcker (de som stod bredvid) och skapade en halvmeter som bara skyltade med hans bokomslag. Böckerna som han plockade ned från hyllorna la han i en hög på golvet.

"Vad i helvete håller du på med?"

Jag trodde faktiskt inte att den där unga praktikanten med rosa hår kunde låta så bestämd, men det kunde han. Troligen så var det praktikanten som skulle bli tvungen att ställa allt till rätta igen, när han väl hade fått ut den store författaren ur lokalerna.

"Ni skyltar fel", svarade författaren så morskt han bara kunde. "Min bok syns inte."

"Din bok har stått på hyllan i två månader nu och DET ÄR INGEN SOM VILL KÖPA DEN!" svarade praktikanten. "Vi ska returnera skiten till förlaget så fort det bara är möjligt."

Otroligt jobbigt. Väldigt pinsamt. Sen kom två Securitasvakter och slängde ut författaren. Och två tanter stämde upp i en spontanapplåd. Jag visste inte vad jag skulle tro.

"Fortsätter du så där så blir du snart butikschef", sa en av tanterna.

"Inte med det där rosa håret", svarade den riktiga butikschefen, som precis gick förbi.

Jag köpte den bok jag var ute efter och gick därifrån.

Och ute på Odenplan fick jag syn på författaren som stod lutad mot en vägg och grät för sig själv. Han hade köpt en takeaway latte och höll ut koppen lite för långt ifrån kroppen mot gatan, vilket gjorde att en person som sprang förbi, misstog honom för en tiggare och försökte trycka ner en femkrona i hans kaffe i farten. Ja, det hela var mycket märkligt.

/Peo


fredag 6 mars 2015

Det var märkligt att vara ung. Vi pillade bort sårskorporna bara för att se om det fortfarande blödde.

Du skrev förvirrade brev från San Fransisco som ingen av oss som var kvar i Sverige förstod. Jag minns den tiden väl, när breven fortfarande kom, för jag hade köpt en ny dator och den hade en irriterande alarmfunktion som plingade till varje gång jag fick ett mejl och jag kunde inte förstå hur man skulle göra för att stänga av ljudet.


"Så det är sant, alltså. Du är verkligen teknisk idiot."


Angelica. Denna gudabenådade vänskap som innehöll så mycket sarkasmer. Hon var alltid tvungen att hugga där det fanns en öppning.


"Tomas blir kvar i San Fran", sa jag. "Han köper och säljer konst och när det inte funkar så jobbar han extra på konstnärscafé."


"Vad är ett konstnärscafé?" undrade Angelica med all rätt.


Jag visste inte. Men du skrev så och jag återgav bara vad du sa. Av någon anledning fick det mig att framstå som den okunnige. Herregud, på den tiden blev verkligen allting fel, hur jag än försökte uttrycka mig.


Jag ska skapa mig en karriär som konsthandlare. Jag kommer hem igen om tjugo år och då är jag förmögen och så köper jag ett hus ute i skärgården och det kommer finnas en gäststuga på tomten som du och Angelica kan få låna på somrarna om ni vill. San Fransisco är underbart. Det är mitt liv just nu. Så fort jag får snurr på konsthandeln så köper jag en flygbiljett åt dig så får du komma över och se det med egna ögon. Men lönen från caféet räcker inte långt. Hoppas du förstår.


Sen visade det sig att inte heller Angelica kunde stänga av alarmfunktionen på datorn. Hon blev riktigt förbannad när hon misslyckades.


"Där ser du", sa jag. "Datorn lever sitt eget liv."


"Den enda som lever ett liv överhuvudtaget, det är han i San Fransisco och det vet du", svarade hon bittert.


Vi satt i Kungsträdgården på Piccolino i den första vårsolen och frös. Angelica var gravid och mådde illa.


"Vem är fadern?" frågade jag.


"Det vet jag inte."


"Vilka står det mellan?"


Angelica såg på mig med förtvivlad blick.


"Jag minns inte ens att jag har legat med nån", svarade hon.


Kom hem nu, skrev jag till dig på andra sidan jordklotet samma kväll. Kom hem nu. Nån måste komma hem och styra upp det här. Min dator löper amok, du jobbar på ett café för konstnärer och Angelica har minne som en guldfisk. Snälla, kom hem och styr upp oss bara.

torsdag 5 mars 2015

Bonnier Bokklubb puffar för "Så länge du är min syster."

Länk till Bonnier Bokklubb: "Så länge du är min syster."

 

Gamla vänner fortsätter att vara vänner, otroligt nog.

Bokade en resa till Barcelona med en god vän. Vi har inte tid för varandra längre, men mirakulöst nog hittade vi en lucka i våra kalendrar som ännu inte var upptagen med omvärlden.

"Minns du allt vi brukade göra innan barnen?" säger han.

"Nej, egentligen inte", svarar jag. "Vad gjorde vi?"

"Drack vin. Pratade om böcker. Dansade i din soffa klockan fyra på morgonen."

"Jaha."

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, minns.

"Men", säger jag. "I Barcelona blir det uteserveringar vid havet. Det är på ett annat vis nu."

"Inte för mycket vin bara", svarar han. "Jag måste upp i gryningen och jogga."

"Som jag sa. Det blir annorlunda."

Tystnaden. Den grumliga, outgrundliga tystnaden när båda tänker, föreställer sig resan.

"Vad hände med soffan?" frågar han. "Den vi dansade i?"

"Du kräktes i den och vi slängde ut soffan från balkongen."

"Lägg av, det hade jag kommit ihåg."

"Du kom inte ihåg det ens dagen efteråt, så hur skulle du kunna minnas det femton år senare?"

"Jag blir trött bara jag hör det", säger han. "Vi måste ta siesta. Som spanjorerna gör. Vila."

"Jag har sett en soffa på Habitat som jag tänkte du kunde köpa till mig. Vad säger du om det?"

"Det låter rimligt. Med räntan under femton år så har du tjänat ihop till en ny soffa som jag pröjsar."

"Gärna en siesta i Katalonien", svarar jag. "Men först en siesta i min sprillans nya lyxsoffa."



 

onsdag 4 mars 2015

Att sätta sin florist i arbete.

Ska vi prata lite om sociala medier? Eller är vi trötta på det vid det här laget? Det går så klart att svara ja på båda dessa frågor. Jag är den förste att ställa mig i kön och svara ja, i vart fall. Ändå ska jag säga något om detta idag.

Twitter, när jag begrep det för X antal år sedan, och började använda det, så exploderade det som en samlingsplats för människor som jag upplevde som likasinnade. Allt var en lek, jag var ju anonym som Sthlmunderytan rätt länge innan första boken kom och jag tvingades stiga ut ur min dimma och bli Peo. Den första tiden var allt bara trams, jag skrev vansinnigheter, korta lakoniska saker om livet, högt och lågt (mest lågt) och det enda syftet var att roa.

Numera har det där förändrats. Jajajajajajajajajajajaj, här säger du att det är bara för att jag har blivit gammal gubbe och snart behöver rullator och det är förvisso sant, men det är inte HELA sanningen. Jag använder Twitter i dessa dagar för att söka kunskap. Rent konkret: Jag får en idé till en text, men jag vet väldigt lite, eller ingenting, om ett yrke exempelvis. I det läget kan jag gå ut med en fråga och kolla om det finns några ambulansförare, elektriker eller hjärnkirurger där ute som kan tänkas vilja bli intervjuade. Och ofta så finns det en hjärnkirurg i följet. Det är ju helt sjukt, men det funkar.
Research ser väldigt annorlunda ut i dessa dagar. Luntorna nere i katakomberna på biblioteket får ligga där och damma. Jag kommer i kontakt med människor av kött och blod i stället, som är pratglada och delar med sig av sina liv.

Vad blir nästa steg? Att slänga ut en fråga om det finns några florister i följet, kanske? Sedan presentera min idé för de som hör av sig, be dem skriva berättelsen åt mig (som handlar om en florist) och bara ta procent på bokförsäljningen. Det är framtiden, vänner.
/Peo

tisdag 3 mars 2015

Det är logiskt att missa det uppenbara.

"Jag har börjat köra konfetti på mina boksigneringar", säger Evelina med ett snett leende på läpparna.

Det där leendet betyder något, men jag vet inte vad. Hon ser inte överförtjust ut, så mycket vågar jag säga.

"Konfetti? Men äter inte det upp hela marginalen för dig? Blir det några pengar över?"

Jag tänker inte ifrågasätta konfettin, alltså det mekaniska, logistiken, rimligheten i det hela. Evelina får göra vad hon vill och om det betyder glittrande pappersbitar inne på Akademibokhandeln i Solna Centrum så är det så. Men jag undrar över stålarna för ingen av oss har det speciellt fett. Jag har problem med hyresvärden som vanligt och har svårt att ställa mat på bordet till mina barn och Evelina har tunga spritnotor på Tranan som jag inte fattar hur hon har råd med. Och så konfetti på det. Det kan väl inte funka?

"Jag har inte råd, givetvis", svarar hon. "Men jag ser det som en sista dödsdans. Jag ger upp och skjuter mig själv i ett konfettiregn."

"Sluta. Du ska inte skjuta dig själv."

"Nej, det har du rätt i. Det ska jag inte. Jag behövde bara lite glamour. Lite flärd. Som Adam and the Ant. Minns du dem?"

"Nej. Och även om jag minns dem så minns jag ändå inte dem."

"De körde också konfetti", säger Evelina.

"Och sedan fick de ge upp karriären", svarar jag motvilligt.

"Precis. Som jag."

Man ska alltså spana efter konfetti på boksigneringarna framöver, tänker jag. På så vis vet man vem som är på väg upp och vem som är på väg ner. Det är ju logiskt.


onsdag 25 februari 2015

Intervju med min förläggare

Här länkar jag till en intervju jag gjort med Erika på Massolit. Handlar om framtiden:

http://booksdreams.se/peo-bengtsson-anteckningar-text/2015/02/25/vi-maste-prata-lite-om-framtiden/

/Peo

Bokrea på inbunden "Kärleken passerade här en gång."

Victoria Milan

Det började med att jag loggade in på Victoria Milan och skapade ett fejkat konto. Jag uppgav att jag hade alla de attribut som jag vet att min man uppskattar. Sedan var det bara att börja tråla. Det tog väl tre dygn, sedan hade jag honom på tråden. Han hade ingen aning om att det var jag som nätflirtade med honom. Han skickade till och med bilder på sig själv.

Ja. Det var han.

Han ville ses och det var ingen hejd på allt han skulle göra med mig när vi sågs. Han skrev de där sakerna och sedan satt han mitt emot mig under middagen och pratade om sitt arbete på reklambyrån och hur hårt han arbetade för att vi skulle kunna ha det så här bra. Jag log mot honom, berömde honom för hur duktig han var, fast bakom mitt ansikte fanns ingenting, jag ville bara gråta. Avskydde han mig så mycket? Var begäret efter någon annan så kraftigt? Vi sjönk.

Sedan gick jag med på en träff. Vi skulle ses på Sturehof i baren en torsdag strax efter klockan fem. Han kunde inte stanna länge, skrev han, men vi kunde i alla fall känna lite på varandra, som han uttryckte det. Jag var där tio minuter för tidigt, tog ett bord i skymundan och beställde in ett glas vitt vin. Såg när min man kom in i lokalen och ställde sig i baren. Det gjorde mig så ont att sitta och titta på hans ryggtavla. Hur han nervöst spejade runt omkring i lokalen.

Sedan reste jag mig och gick fram till honom.

tisdag 24 februari 2015

Så här ligger det till

När jag var på turné med Evelina och jämt hamnade i trubbel.

"Om man ska kunna röra sig framåt, måste man veta vad man lämnar bakom sig", säger Evelina något filosofiskt och förväntar sig att jag ska förstå vad hon menar.

Det gör jag inte. Så jag sitter tyst för att inte avslöja min okunskap och hoppas på att hon tänker fortsätta sitt resonemang. Det gör hon.

"Jag hade aldrig kunnat påbörja min andra berättelse om jag inte hade skrivit den första."

"Fast det är ju självklart", svarar jag. "Först kommer ett. Sedan två."

Evelina och jag är i Strömstad över dagen. Hon gör en uppläsning på ett bibliotek och på eftermiddagen ska hon träffa elever på en skrivarverkstad och diskutera skrivande. Vi sitter på ett café ute på en trottoar i den sena augustivärmen, och tittar på ett par som grälar utanför en matbutik. Bråket gäller om mannen måste ta på sig en t-shirt innan de går in i matbutiken. Det vill han inte.

"Och på Instagram händer inte ett skit", säger Evelina och byter samtalsämne. "Det är som vanligt bara människor i motsljus som dricker margaritas."

"Fast det beror ju på att du bara följer människor som är bosatta i Saint Tropez."

"Inte bara. Jag följer min mamma också. Hon bor i Motala."

"Vad dricker hon då? På Instagram, menar jag."

"Olika saker. Mjölk. Saft. En öl och snaps till sillen."

Vi avslutar vår kaffe och tar en promenad till en byggnad, ett klassrum, där det sitter femton upptända ansikten och väntar på Evelina. De tror att hon kommer kunna ge dem ett nytt ljus. Det tror inte jag, men ingen har frågat om min åsikt. Evelina plockar upp sin dator ur väskan och försöker koppla in den, samtidigt som hon frågar eleverna saker, håller igång en konversation. Det går sådär. Jag rycker in och hjälper till. Trots allt så är jag turnéledare och får betalt.

"Hur tänkte du när du skrev din första roman?" hör jag någon fråga henne. "Var det underströmmen som fick igång dig?"

"Jag har ingen aning", svarar hon. "Eller så här, låt mig bara först få koppla in min dator så ska jag svara dig sedan."

Men tekniken krånglar. Det börjar bli pinsamt. Evelina blir förbannad.

"De här jävla lösenorden som man måste använda för att ta sig in i datorn! Det är förskräckligt att de måste innehålla versaler, siffror, en haiku, ett gängtecken, en hieroglyf och meningen med hypotenusan, för att man ska kunna få upp sitt skrivbord."

Det blir tyst i klassen. Ingen vet riktigt vad de ska säga.

"Kan jag använda det där?" frågar en elev längst bak i klassrummet efter en evighet.

måndag 23 februari 2015

Livet är för kort, som vanligt.

Jag har dragit ut på det i över ett år, som om bokens själva tyngd blir för mycket. Första delen var som tidvatten, det flöt över mig och försvann igen, vi pratar om sextonhundra sidor mikrokosmos, navelskåderi, självförbränning, raseri och ibland faktiskt - humor.

Jag pratar om Noréns dagbok, första och andra delen, som tillsammans utgör en redogörelse på över tio års tid av en människas liv. Eller "liv", om du föredrar det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det. Men så här: Första boken, behandlar fem år, dag ut och dag in, och det är faktiskt inte ett dugg tråkigt. Det är antitesen till tråkigt. Efter två år (inte två år av mitt liv, utan av Noréns i bokform) så går det inte att lägga boken ifrån sig. Det händer absolut ingenting och det är styrkan. Att Norén då och då är förbannad på någon skådis eller journalist är rätt ointressant, det som är styrkan är dagarna som pågår, funderingarna, ordflödet, poesin. Lars Norén är en helt briljant författare. Jag anser att han har massor av darlings som han skulle må bra av att göra sig av med, men i slutändan är han genial.

Men, när det så blir dags att plocka ned del två (ytterligare sju år!) och läsa, då tröttnar jag efter trettio sidor. Kan inte göra det en gång till; spendera sex till tio månader ihop med Lars och hans funderingar, hur sylvassa de än må vara. Sorry. Livet är för kort för att läsa böcker som inte omedelbart fångar mitt intresse. Har du varit inne i en bokhandel på sistone? Det kommer ut så jävla mycket böcker. Alltså så sinnesjukt mycket böcker kommer det ut. Ni säger att bokbranschen är i kris, men tillåt mig att tvivla. Återväxten är mycket god. Jag är fortfarande mer butter än bitter, men jag gör mig inga illusioner om att det styrkeförhållandet inte kommer att förändras över tid. Hur ska man hinna läsa allt? Jag är ju inte ens klar med klassikerna.

Så, Lars. Det var fint att läsa om dina fem första år i dagboksform. Men vi måste dra en gräns någonstans. När du ånyo skriver om att du har köpt en alldeles för dyr rock på H i Berlin, då skrattar jag förvisso igenkännande (eftersom du redan har fem för dyra rockar från H sedan tidigare), men jag känner också att jag måste gå vidare. Det borde du också göra. Lämna in rockarna till Myrorna och gör dig fri.