Du skrev förvirrade brev från San Fransisco som ingen av oss som var kvar i Sverige förstod. Jag minns den tiden väl, när breven fortfarande kom, för jag hade köpt en ny dator och den hade en irriterande alarmfunktion som plingade till varje gång jag fick ett mejl och jag kunde inte förstå hur man skulle göra för att stänga av ljudet.
"Så det är sant, alltså. Du är verkligen teknisk idiot."
Angelica. Denna gudabenådade vänskap som innehöll så mycket sarkasmer. Hon var alltid tvungen att hugga där det fanns en öppning.
"Tomas blir kvar i San Fran", sa jag. "Han köper och säljer konst och när det inte funkar så jobbar han extra på konstnärscafé."
"Vad är ett konstnärscafé?" undrade Angelica med all rätt.
Jag visste inte. Men du skrev så och jag återgav bara vad du sa. Av någon anledning fick det mig att framstå som den okunnige. Herregud, på den tiden blev verkligen allting fel, hur jag än försökte uttrycka mig.
Jag ska skapa mig en karriär som konsthandlare. Jag kommer hem igen om tjugo år och då är jag förmögen och så köper jag ett hus ute i skärgården och det kommer finnas en gäststuga på tomten som du och Angelica kan få låna på somrarna om ni vill. San Fransisco är underbart. Det är mitt liv just nu. Så fort jag får snurr på konsthandeln så köper jag en flygbiljett åt dig så får du komma över och se det med egna ögon. Men lönen från caféet räcker inte långt. Hoppas du förstår.
Sen visade det sig att inte heller Angelica kunde stänga av alarmfunktionen på datorn. Hon blev riktigt förbannad när hon misslyckades.
"Där ser du", sa jag. "Datorn lever sitt eget liv."
"Den enda som lever ett liv överhuvudtaget, det är han i San Fransisco och det vet du", svarade hon bittert.
Vi satt i Kungsträdgården på Piccolino i den första vårsolen och frös. Angelica var gravid och mådde illa.
"Vem är fadern?" frågade jag.
"Det vet jag inte."
"Vilka står det mellan?"
Angelica såg på mig med förtvivlad blick.
"Jag minns inte ens att jag har legat med nån", svarade hon.
Kom hem nu, skrev jag till dig på andra sidan jordklotet samma kväll. Kom hem nu. Nån måste komma hem och styra upp det här. Min dator löper amok, du jobbar på ett café för konstnärer och Angelica har minne som en guldfisk. Snälla, kom hem och styr upp oss bara.
"Så det är sant, alltså. Du är verkligen teknisk idiot."
Angelica. Denna gudabenådade vänskap som innehöll så mycket sarkasmer. Hon var alltid tvungen att hugga där det fanns en öppning.
"Tomas blir kvar i San Fran", sa jag. "Han köper och säljer konst och när det inte funkar så jobbar han extra på konstnärscafé."
"Vad är ett konstnärscafé?" undrade Angelica med all rätt.
Jag visste inte. Men du skrev så och jag återgav bara vad du sa. Av någon anledning fick det mig att framstå som den okunnige. Herregud, på den tiden blev verkligen allting fel, hur jag än försökte uttrycka mig.
Jag ska skapa mig en karriär som konsthandlare. Jag kommer hem igen om tjugo år och då är jag förmögen och så köper jag ett hus ute i skärgården och det kommer finnas en gäststuga på tomten som du och Angelica kan få låna på somrarna om ni vill. San Fransisco är underbart. Det är mitt liv just nu. Så fort jag får snurr på konsthandeln så köper jag en flygbiljett åt dig så får du komma över och se det med egna ögon. Men lönen från caféet räcker inte långt. Hoppas du förstår.
Sen visade det sig att inte heller Angelica kunde stänga av alarmfunktionen på datorn. Hon blev riktigt förbannad när hon misslyckades.
"Där ser du", sa jag. "Datorn lever sitt eget liv."
"Den enda som lever ett liv överhuvudtaget, det är han i San Fransisco och det vet du", svarade hon bittert.
Vi satt i Kungsträdgården på Piccolino i den första vårsolen och frös. Angelica var gravid och mådde illa.
"Vem är fadern?" frågade jag.
"Det vet jag inte."
"Vilka står det mellan?"
Angelica såg på mig med förtvivlad blick.
"Jag minns inte ens att jag har legat med nån", svarade hon.
Kom hem nu, skrev jag till dig på andra sidan jordklotet samma kväll. Kom hem nu. Nån måste komma hem och styra upp det här. Min dator löper amok, du jobbar på ett café för konstnärer och Angelica har minne som en guldfisk. Snälla, kom hem och styr upp oss bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar