Det är logiskt att missa det uppenbara.

"Jag har börjat köra konfetti på mina boksigneringar", säger Evelina med ett snett leende på läpparna.

Det där leendet betyder något, men jag vet inte vad. Hon ser inte överförtjust ut, så mycket vågar jag säga.

"Konfetti? Men äter inte det upp hela marginalen för dig? Blir det några pengar över?"

Jag tänker inte ifrågasätta konfettin, alltså det mekaniska, logistiken, rimligheten i det hela. Evelina får göra vad hon vill och om det betyder glittrande pappersbitar inne på Akademibokhandeln i Solna Centrum så är det så. Men jag undrar över stålarna för ingen av oss har det speciellt fett. Jag har problem med hyresvärden som vanligt och har svårt att ställa mat på bordet till mina barn och Evelina har tunga spritnotor på Tranan som jag inte fattar hur hon har råd med. Och så konfetti på det. Det kan väl inte funka?

"Jag har inte råd, givetvis", svarar hon. "Men jag ser det som en sista dödsdans. Jag ger upp och skjuter mig själv i ett konfettiregn."

"Sluta. Du ska inte skjuta dig själv."

"Nej, det har du rätt i. Det ska jag inte. Jag behövde bara lite glamour. Lite flärd. Som Adam and the Ant. Minns du dem?"

"Nej. Och även om jag minns dem så minns jag ändå inte dem."

"De körde också konfetti", säger Evelina.

"Och sedan fick de ge upp karriären", svarar jag motvilligt.

"Precis. Som jag."

Man ska alltså spana efter konfetti på boksigneringarna framöver, tänker jag. På så vis vet man vem som är på väg upp och vem som är på väg ner. Det är ju logiskt.